Coldplay-dilemmat
Jag ser ofta på TV. Jag erkänner. Och just ikväll såg jag Coldplay spela live på MTV. Det var väldigt bra. En konsert från Japan som sprakade av liv och känsla. Och sånt kan ju vara jobbigt att erkänna, för Coldplay är ju ett extremt poppis band som fyller Globen och andra arenor.
Som musikälskare ska man egentligen inte erkänna att man gillar band som Coldplay. De är ju stora och kommersiella i betydelsen de säljer massor av plattor. Och då kan de ju inte vara bra på riktigt, eller hur?
Men då uppstår ett dilemma för mig. Jag gillade nämligen Coldplay innan de var stora. När de släppte sin första platta. "Yellow" är en av världens bästa låtar fortfarande, bättre än "Fix you". Och jag gillar Coldplay idag också¨. Precis som Kent. Jag älskade låten "Blåjeans" innan Kent blev allmängods.
Men grejen är inte att skryta om min goda smak och känsla för det som ska slå - utan precis tvärtom. Jag fattar nämligen inte vad som är skillnaden mellan det som är bra och det som slår. För mig låter Coldplay och Kent precis lika bra som Ron Sexsmith, Dikta, Death Cab for Cutie, Band of Horses, MGMT, Declan o´Rourke, The Elliots och The Satellites. Band som jag lyssnar på dagligen, men som inte fyller arenor en genomsnittlig svensk sommar.
Som musikälskare ska man egentligen inte erkänna att man gillar band som Coldplay. De är ju stora och kommersiella i betydelsen de säljer massor av plattor. Och då kan de ju inte vara bra på riktigt, eller hur?
Men då uppstår ett dilemma för mig. Jag gillade nämligen Coldplay innan de var stora. När de släppte sin första platta. "Yellow" är en av världens bästa låtar fortfarande, bättre än "Fix you". Och jag gillar Coldplay idag också¨. Precis som Kent. Jag älskade låten "Blåjeans" innan Kent blev allmängods.
Men grejen är inte att skryta om min goda smak och känsla för det som ska slå - utan precis tvärtom. Jag fattar nämligen inte vad som är skillnaden mellan det som är bra och det som slår. För mig låter Coldplay och Kent precis lika bra som Ron Sexsmith, Dikta, Death Cab for Cutie, Band of Horses, MGMT, Declan o´Rourke, The Elliots och The Satellites. Band som jag lyssnar på dagligen, men som inte fyller arenor en genomsnittlig svensk sommar.
Världens räddaste man på TV
Ryktet säger att han bor utanför Alingsås nu för tiden, han har siktats där i alla fall, Olle Ljungström. Ikväll har dokumentären om honom inte en suck tyvärr. I fyran sänds "Let's dance". På ettan "Så ska det låta" precis samtidigt. Svenska folket lär inte välja Olle. Frågan är om ens jag får chansen att se den, fast jag gärna vill. Det beror på om jag vinner kampen om fjärrkontrollen.
Han har en ny skiva på gång också, du kan lyssna på några spår på MySpace redan nu. Tydligen är skivan inspelad i Soundtrack-Kalles studio i Mölndal. Det låter ganska rufft och rockigt, men jag har inte bestämt mig för om jag tycker det är bra ännu.
Något annat svenskt som helt säkert är bra är Freddie Wadlings nya skiva The Dark Flower (Den mörka blomman). Lyssna! Nu!
Inget nytt under solen...fetknopp!
En artikel i dagens G-P bekräftar på punkt efter punkt att min egen metod för att gå ner vikt inte är så tokig. Rent av bäst, faktiskt. Så står det i alla fall i The New England Journal of Medicine och det låter ju seriöst.
"- Ju fler delar man adderar till behandlingen, exempelvis lågkaloripulver och läkemedel, desto bättre har det visat sig vara. På lång sikt är det också viktigt med en stor viktminskning i början av en behandling. Det ökar motivationen, säger Ingrid Larsson."
Mina erfarenheter från de gånger jag gått ner i vikt bekräftar precis samma sak, fast jag har aldrig provat några läkemedel, bara Modifast några veckor i början av dieten.
Men viktigast är trots allt det enkla receptet färre kalorier, mer motion. Om det sedan är i formen av GI, Atkins eller Viktväktarna är mindre viktigt. Det här skrev jag redan om i november förra året, den gången var det NY Times som konstaterade att alla trenddieter var på väg ut till förmån för det gamla hederliga kaloriräknandet.
Tråkigt? Tja, det funkar i alla fall. Och det är ju kul!
Återigen måste jag konstatera att mitt största problem är magens omfång. Där finns heller inga genvägar. Träning är enda vägen till framgång... och träning tar emot avsevärt mer än kaloriräknande. Åtminstone för mig.
Ass raping poncho!
Jag fick den här bilden av min kollega Joakim och
citerar honom: "Ponchoannons med bra kräng!"
En slät kopp kaffe
Idag är det fettisdagen...
Humlen som fick mig att dum-le
Det här är extremt, fast på ett väldigt smakfullt sätt. Wet Hop Ale betyder att ölet bryggs med helt nyskördad, dagsfärsk humle. (I vanliga fall torkas humlen innan den används som ingrediens i ölbryggning) Resultatet är en humlearom som fullkomligt exploderar i munnen. Men utöver beska finns här stor blommighet och nyanser av syrlig frukt. Det är ett fylligt, nyanserat öl, vilket inte alltid amerikaner lyckas producera i jakten på beska kickar...
Tyvärr kan Sierra Nevada Harvest vara svårt att få tag i. Jag fick en flaska av en ölvän som sprang till Systembolaget i Nordstan samma dag som det släpptes och nu är det helt slut i Göteborg.
Såg dock att det just nu finns kvar flaskor på systemet i Malmö, så om du bor där...spring!
En sportredaktion utan hopp...?
Antagligen tycker grabbarna på Expressens sportredaktion att ordet "dambindor" är oerhört roligt. Som när småpojkar på skolgården fnissar åt tabubelagda ord.
För hur kan man annars förklara att nyheten om att de svenska ryttarna vann samtliga klasser i Scandinavium fick ge vika för rubriken om dambindor. Dambindorna var liksom klatschigare. Jag kan höra hur rubriksättarna slår sig för knät och glatt knappar in detta mästerverk.
- Dambindor! Ha, ha, hi, hi! Kul!
Men varför skriver jag om detta?
Jo, för att i viss mån är uppmärksamheten en seger för mig som har jobbat med Libresse sponsorskap under Göteborg Horse Show. Jag skrev bland annat speakermanuset till prisutdelningen. Och att en av de stora kvällstidningarna väljer att lyfta fram en enskild sponsors insatser under ett evenemang tillhör ovanligheterna. Loggan syns till och med på bilden i artikeln så att ingen kan missa vilket varumärke det gäller.
Jag var där när priset delades ut. Och det uppstod en viss komisk effekt när vinnaren (som först såg ganska bister ut) sken upp i ett generat leende när han fick höra att 60.000 bindor delats ut till välgörenhet i hans namn. Men han hämtade sig ganska snabbt. För Libresse samarbete med Action Aid uppmärksammar ett verkligt problem - att unga tjejer i Kenya inte har tillgång till riktiga bindor och måste stanna hemma från skolan på grund av det - och det är inget skämt.
Så när grabbarna på Expressen gissningsvis vill ta en billig poäng bland alla (manliga) sportfånar - då räknar jag hem allt gratis mediautrymme som de samtidigt ger Libresse.
Samtidigt tänker jag att det stinker gammal gubbsvett från Expressens sportredaktion.
Och den sista tanken tror jag att jag delar med de flesta av Sveriges hästintresserade tjejer (Hallå Expressens sportredaktion - ridsporten är Sveriges näst störst tjejsport!) som antagligen är vana vid att landets tidningsredaktioner behandlar deras sport med ljummet ointresse.
När man har roligt...?
Jag upptäckte precis att jag bloggat i ett år. Shit, vad tiden går fort.
Några utvalda höjdpunkter:
Mars 2008 En norsk shoppingrunda
April 2008 Modifast-premiär
Maj 2008 Svensexa
Juni 2008 Klipp ur Laila bakar
Juli 2008 Lättsinniga och lata dagar
Augusti 2008 Städning
September 2008 Ölmässan i Köpenhamn
Oktober 2008 Jag är normal!
November 2008 Gott och blandat
December 2008 Suparmodell
Januari 2009 Återförening med mersmak
April 2008 Modifast-premiär
Maj 2008 Svensexa
Juni 2008 Klipp ur Laila bakar
Juli 2008 Lättsinniga och lata dagar
Augusti 2008 Städning
September 2008 Ölmässan i Köpenhamn
Oktober 2008 Jag är normal!
November 2008 Gott och blandat
December 2008 Suparmodell
Januari 2009 Återförening med mersmak
Mando Diao och babblet
Ett bra exempel på hur man säger något om något - utan att säga något vettigt alls.
Anna Ternheim och tystnaden
Helt plötsligt befinner jag mig på en Anna Ternheim-konsert på Konserthuset. Någon kunde inte gå, så jag har fått en biljett med bara en halvtimmes förvarning.
Rök, ljus och musik väller ut från scenen. Musiken låter bra. Väldigt bra. Anna Ternheim sjunger med en fantastisk röst och hennes musiker spelar mästerligt; lyhört och dynamiskt. Jag har sällan gått på en konsert med sånt här fantastiskt ljud. Och jag gillar verkligen musiken också. Mer här än på skiva. Låtarna lyfter och får blod och nerv. Resultatet är långt från den lågmälda singersongwriter-muzaken som jag har förväntat mig.
De första femtio minuterna är jag helt betagen. Men så tappar framförandet tempo och kraft någon timma in i konserten.
Och problemet är inte musiken...utan mellanrummen mellan låtarna!
Svenska artister verkar ha slutit någon tyst pakt om att de aldrig ska säga något vettigt mellan låtarna. Det är tafatt och krystat. Så när applåderna har tystnat blir det helt knäpptyst i salongen. En stämd spänning tar greppet om oss i publiken. Jag vågar inte säga något till min bänkgranne av rädsla att folk femton rader bort ska höra vad jag säger.
Samma artist som fyller en hel skiva med kreativt formulerade och vackra ord säger nu saker som "Tack, vad roligt att ni kunde komma. Vi uppskattar det verkligen" eller "Här kommer en låt som ni förmodligen känner igen".
Inget av passionen som finns i musiken märks i mellansnacken. Varför inte ta chansen att berätta mer? Nu när 1300 personer riktar sin totala uppmärksamhet mot scenen. Berätta varför skrev du låten. Vad vill du säga? Vad inspirerade dig? Vad som helst.
Då skulle jag inte bara luta mig tillbaka och applådera artigt. Då kanske jag och alla andra i publiken skulle ställa oss upp, busvissla och skrika rakt ut efter varje låt. För det skulle jag faktiskt vilja göra, så bra är det...
Tapping på Tjörn
På Tjörn rådde rena alpstämningen. Åtminstone när vi nådde krönet av den långa backen där mina svärföräldrars hus ligger. Där låg 2 cm snö. Snowrejsrarna susade nedför backen men fick tvärt stopp. Snötäcket var nämligen inte heltäckande, gröna tuvor stack upp här och var. Men vad gjorde det, himlen var klarblå, luften frisk och solen värmde skönt. Största hitten var istapparna. Sekunden efter bilden togs, så krossades de under stort jubel...
Twitter - en tidig 40-årskris?
Mitt omättliga behov av att visa att jag hänger med. Det var nog det som fick mig att registrera ett Twitter-konto idag. Som om inte Facebook, Myspace, bloggarna och allt annat djävulskap som surrar i luften var nog.
Just nu fattar jag inte storheten, men jag räknar kallt med att Twitter snart ska sätta klorna i min mosiga motståndslösa hjärna... ahh, nu tweetade (heter det så?) Ashton Kutcher ...måste sticka!
Das Hit
The Elliots producent och gode vän Charlie Storm har fått en oväntad "hit" med Limahls gamla dänga Neverending Story. Låtversionen är känd från Edets TV-reklam och finns nu på iTunes, släppt under artistnamnet Cookie Sweetheart.
Dagens kulturgärning
En av böckerna från projektet "VÄrsta boken" som jag plockade upp på Kulturkalaset i somras fick vandra vidare i morse. Jag lade den i spårvagnskuren nedanför nya Pedagogen.
Boken: "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda.
Genre: Fransk feelgoodroman.
Betyg: 3.
Tisdag kl 17.03
På väg hem från jobbet. Stressad. En man med en röd flagga stoppar mig på Södra Larmgatan.
"Vänta här tack, vi spelar in en filmscen".
Jag väntar.
Plötsligt hörs tre höga smällar. En fyrhjulsdriven motorcykel med en bakåtvänd kameraman bakom föraren passerar på en tvärgata. Bakom motorcykeln springer fyra killar i svarta kostymer och röda (!) strumpor. En av dem håller hårt i en läderportfölj. Samtliga män kastar oroliga blickar bakåt medan de sprintar tvärs över gatan.
Nu dyker Jakob Eklund upp. Han springer också. I en polisuniform. Han håller ett skjutvapen ovanför huvudet.
"Flytta på er!" hojtar han. Som bara män ur gräddan av den svenska skådespelareliten kan hojta. Vem som ska flytta på sig är oklart.
Sällskapet försvinner in i Viktoriapassagen.
"Tack för ert tålamod" säger flaggmannen och sänker den röda flaggan. Jag skyndar vidare hemåt.
Putin ser rött
Putin förnekar att han dansade när Abba-coverbandet Bjorn Again spelade på en rysk nyårsfest. Visst är det en kittlande tanke att Putin dansar ibland. Det är kanske en ny trend i machokretsar, nu när världens starkaste man skakar rumpan varje fredag i Let's Dance. Men vi lär nog ändå inte få några bildbevis på att Putin dansar discodans.
Men så råkade jag se Bond-rullen "Agent 007 ser rött" häromkvällen. Där fann jag otvetydiga bildbevis på att han åtminstone har spelat schack i sin ungdom. Det känns mer troligt. Att samme schackspelare sedan visar sig vara medlem i den världsomspännande kriminella organisationen SPECTRE kan ju förklara utvecklingen i Ryssland...
Putin då och Putin nu...
Ett fullständigt kaos
Foto taget idag klockan 11.48.
Partysudd hemma i vardagsrummet när Stella ordnar discokalas för sina kompisar.
Städningen efteråt var inte att leka med. Inte städningen före heller.
Partysudd hemma i vardagsrummet när Stella ordnar discokalas för sina kompisar.
Städningen efteråt var inte att leka med. Inte städningen före heller.
Vårt hem platsar inte i Plaza Interiör, den saken är säker. Våra inredare är slumpen, slarvet och samlarmanin.
Just nu har ett lektält blivit ett dominerande inslag i vårt vardagsrum. Det får inte plats någon annanstans. I vardagsrummet har vi dessutom två tv-apparater. När vi installerade vår nya platt-tv så fick den gamla tjockisen stå kvar. Inte heller den får plats någon annanstans.
I sovrummet använder vi barnsängen till att samla tvätt i. Kajsa har sovit i den två eller tre gånger på sin höjd. Här står ytterligare en gammal tv och skräpar i ett hörn. Dammig och bortglömd.
Men det är de små prylarna som är mest irriterande. Vi har så mycket prylar att det känns som att vi drunkar i dem. Böcker, filmer, skivor, strumpor, hårband, kläder, kritor, pusselbitar och leksaker tycks ha ett eget liv. Några timmar efter vi städat, så ligger de där igen. På golvet, på köksbordet eller i soffan.
Detta har fått andra följder. När jag hälsar på i allt för genomtänkta, smakfulla och välstädade hus och lägenheter känner jag mig obekväm. Kanske bottnar det i avundsjuka eller mindervärdeskomplex. Men inte bara.
Nä. Tacka vet jag stökiga, kaotiska och ogenomtänkta hem. Som präglas av personliga intressen och ett livs historia snarare än färgkartor och pedanteri. Då känner jag mig hemma. Tillfreds med min egen otillräcklighet. Men lika mycket med att jag är hemma hos någon som vågar vara sig själv. Med tillhörande damm i hörnen.
"Bullet for Pretty Boy" på svenska
Jag råkade göra en automatisk översättning av The Elliots hemsida...
Leif Forever
En osannolik bild som gör mig glad.
Snodd rakt av från Soundtrack of Our Lives turnéblogg på Aftonbladet.
Snodd rakt av från Soundtrack of Our Lives turnéblogg på Aftonbladet.
Murphys lag
Kanske är det symboliskt på något sätt? Mitt i middagen så gick köksbordet sönder. Stella vilade armbågarna på det och då rasade allt i knät på oss - bordet är numera hälften så stort. Sedan blev det stopp i avloppet. Har jag nämnt att min jobbtelefon och iPod har pajat den senaste tiden? Helt kaputt. Och så lossnade en knapp i brallorna när jag repade.
Bara så där...
