Sånger från Andra Långgatan

 

 

 

Tur och retur Stockholm. Jag har börjat vänja mig vid den rutten. Ibland har jag gjort den tre gånger på en vecka. Men idag tog jobbresan en oväntad vändning. Mötet var inställt fick jag veta av mina Stockholmskollegor i samma ögonblick som jag klev in på kontoret. Bara att återvända till Göteborg med oförättat ärende, helt enkelt.

Men inget flyg skulle lyfta ännu på några timmar, därför ringde jag en kompis. Och visst, hon hade tid med lunch. Efter en promenad på tio minuter befann jag mig plötsligt på Expressens redaktion. Fick en rundtur och plockade med mig massor av gratisbilagor - Mitt Kök, Extra och Söndag. Åt fantastisk gårdskyckling med tryffel- och champinjonsås på en närbelägen liten restaurang. Snackade skit, drack kaffe och promenerade i solen på Lilla Essingen. 

 

Briljant avslutning på ett fiasko.

 

 

Idag fyller Moa 12 år. Hurra, hurra, hurra!

Grattis till världens bästa tolvåring. Jag är så stolt över dig.

Du är ambitiös, smart och omtänksam och så trygg i dig själv.

All min kärlek får du mig från mig idag.

(Bilden är från när vi var i Egypten för några månader sedan.)

Hon fyller jämnt den här veckan. Kärleken i mitt liv.

Den här låten är tillägnad dig Anna. Puss!

I år verkar mina döttrar ha hämtat inspiration från The Dark Knight. Deras utstyrsel består huvudsakligen av utsmetat ansiktisfärg. Beväpnade med detta börjar de att knacka dörr. De har även med sig en hink att samla godis i. Våra amerikanska grannar, som är överlyckliga över att Halloweenfirandet börjat att få fäste i kvarteret, fyller hinken till bredden. Det är en ganska liten hink, ska tilläggas. Barnen fortsätter in i videoaffären (eller vad kallas butiken där man hyr filmer nuförtiden?) och frågar snällt "Bus eller godis?". I pur förvåning låter killen i kassan dem plocka godis direkt från lösgodisavdelningen. Från andra offer får de pengar, kokosbollar och Ahlgrens Bilar. Hemma i vardagsrummet delar vi på bytet. Jag äter mer än vad flickorna gör. För dem är själva jakten målet, för mig handlar det om att stilla mitt sockerberoende. Tack gode gud för nya traditioner.

Lite isländsk humor.

Min hobbyöversättning:

– Vad ska vi göra ikväll?

– Jag vet inte, det finns aldrig nåt att göra i den här hålan. Det här ett fucked up joint, ska vi inte bara ta och bejla?

– Hey, men du kolla där. En supertuff kille är på väg åt det här hållet. Vem är det egentligen?

– Wow! Det är den svenske tuffingen.

– Hej allihopa!

– Hej svenske tuffingen!

– Tjena. Hur e läget?

– Det abslolut inget på g på stan, mannen.

– Jättebra! Jag tänkta kanske att vi kunde titta på TV.

– Fantastisk idé, svenske tufingen.

– He he he! Puss och kram grabben. Puss och kram.

Vi har trivts väldigt bra i huset och det här kvarteret. Vi kommer sakna det. Jag tror till och med att jag kommer att sakna skriken och stojet från gatan varje helg. Och musiken som alltid dunkar från Jazzå på söndagkvällarna. Eller lyxen att alltid kunna köpa hämtmat när vi varit för lata för att laga själva. Och tanken på att jag alltid kan gå 7-Eleven och köpa en glass mitt i natten om jag får lust. Även om det inte hänt så ofta. (Aldrig, när jag tänker efter) Och framförallt kommer jag sakna att alltid vara redo för att slinka ner till The Rover på en (!?) öl när någon kompis ringer. Det sistnämnda har däremot hänt ganska ofta.

Samtidigt är det spännande att vi snart flyttar till radhus i Änggården. Radhuset kallas Trollkarlshuset av grannarna eftersom en magiker ägt huset ett tjugotal år. Fast själv bodde han bara där två år eftersom han tydligen jobbade i Paris för det mesta. Själva huset ligger i mitten av en länga med fem hus; två våningar plus vind och källare som är ganska slitna just nu. Men med lite spackel, färg och massor av jobb kommer vi att fason på det. Kök och badrum är nyligen renoverade så dem låter vi vara till att börja med. Nu är bara kruxet att hitta hantverkare som kan börja jobba om några veckor - utan att vi blir ruinerade på köpet. 

Fast sånt ordnar sig alltid. Just nu fortsätter jag att njuta av semestern.

EKTA gör inte bara t-tröjor. Främst är han en är en street art -konstnär som målar riktigt snygga grejer. Och han gör det med genomtänkta metoder. Hans bilder finns på många platser i Göteborg och i andra städer också. Och varje gång jag sett något av EKTA så har målningen varit placerad på ett ställe där de gör miljön vackrare. Eller intressantare. Åtminstone i mina ögon men även i andras ögon tror jag. 

Det bästa beviset är att bilderna sitter uppe länge, i vissa fall flera år, utan att de målas över eller rivs ner. Varken av husägare eller andra graffare. I mina kvarter finns minst tre bilder som har blivit en bekant del av gatubilden här på Långgatorna. Samtliga sitter uppklistrade i nischer i husfasader. På ytor som tidigare varit bortglömda, eftersatta eller helt enkelt fullproppade med konsertaffischer, kladd och klistermärken. 

Numera sitter EKTAs absurda motiv där istället. Lite slitna men i stort sett intakta. 

Alltså har EKTA lyckats med det som jag tror är många street art konstnärer vill göra. Lämna ett bestående avtryck i gatumiljön och bli en del i folks vardag som lyser upp eller väcker tankar. Men långt ifrån alla lyckas som bekant. 

Kanske går gränsen mellan konstnären och vandalen just där? Konstnären respekterar - eller åtminstone reflekterar över - att det finns en skillnad mellan intryck och intrång. Det gör inte vandalen. 

                                                       

"Ibland vill man lyssna på musik så att det gör lite ont i öronen" står det på en vägg i Majorna. Vill man verkligen det?

I närheten finns en restaurang som heter Chateau Beirut. Varför då?

Och så undrar jag om Ahlgrens bilar verkligen har sponsrat den där statyn vid lekparken? 

Sådant och mycket annat funderade jag över på familjens sköna söndagspromenad. 

Den avslutades med diskobowling på Stigbergsliden. Jag vann!

Nu måste jag bara tipsa om lite isländsk rock som jag tipsat om en gång tidigare. Bandet heter Dikta och i veckan lade de ut sin nya singel på MySpace. Låten heter "Let Go" och är mixad av en svensk kille som heter Jens Bogren. Lyssna även på catchiga "Just getting started" som var förra årets mest spelade låt på isländsk radio. 

Och om du inte laddar ner hela deras storslagna debutplatta "Hunting for Happiness" så ska du åtminstone lyssna på låten "Breaking the Waves" från just den skivan. Min kusin sjunger!

Trevlig helg!

Testa dig själv. Kan du avslöja en lögn bara genom att studera människor? Du måste helt bortse från vad de säger. Det är hur de säger det som räknas.  

"Lie To Me" är en ny TV-serie med Tim Roth i huvudrollen. Serien bygger på att kroppen alltid signalerar sanningen – oavsett vad någon säger. Seriens skapare Samuel Baum driver tesen att ansiktsuttryck, kroppsrörelser och röstläge alltid avslöjar oss när vi försöker att ljuga. Om du möter någon som kan läsa signalerna, vill säga. 

På Tjörn rådde rena alpstämningen. Åtminstone när vi nådde krönet av den långa backen där mina svärföräldrars hus ligger. Där låg 2 cm snö. Snowrejsrarna susade nedför backen men fick tvärt stopp. Snötäcket var nämligen inte heltäckande, gröna tuvor stack upp här och var. Men vad gjorde det, himlen var klarblå, luften frisk och solen värmde skönt. Största hitten var istapparna. Sekunden efter bilden togs, så krossades de under stort jubel...

S - snäll och omtänksam, särskilt mot sin lillasyster.
T - tanig och lång för att vara 6 år.
E - envis som en get.
L - lurigt leende när hon skojar med sin pappa.
L - långsam på morgonen när hon är trött.
A - absolut underbar!!!

Grattis på födelsedagen Stella!