Sånger från Andra Långgatan

Jag städar. Känns som ett evighetsjobb. Vi har så mycket av allt - prylar, kläder och...hårband! Jag vet inte var alla dessa hårband och clips, eller vad det heter, kommer ifrån. Det finns så många - på golvet, på köksbänken, i sovrummet, överallt! - att jag har tagit till vana slänga dem varje gång jag ser dem. Ändå dyker det upp nya hela tiden.

Ett annat mysterium är strumporna. Alla råkar ut för omaka strumpor ibland. Men vi måste ha nåt slags rekord. Efter att har försökt sortera barnens strumpor har jag bara fått ihop ett dussin par. Kvar på bordet ligger ett femtiotal (!) spräckliga barnstrumpor. Några med mönster, några randiga, men mest rosa. De ser ensamma ut, nästan förskräckta i sin skrynklighet.

Jag sitter och stirrar på dem i förhoppningen att det bara är jag som har dåligt minne. Att om jag bara koncentrerar mig så kommer jag hitta ett par. Som när man spelar memory ungefär. Men nej. Paren förblir omaka. Ska jag slänga dem? Det tar emot. Om jag gör det, då ger jag mig fan på att makarna säkert dyker upp.