Sånger från Andra Långgatan

Först ut en reklamfilm som jag kläckt idén till. Den rullar just nu på TV. Filmen filmades in av de fantastisk begåvade människorna på Acne Production. Att delta vid inspelningen på plats i Bercelona var en väldigt trevlig del av mitt jobb.

Musiken av Ben Kocks är pricken över i:et, grädden på moset...ja, vad du vill. Catchy i alla fall.

Låten är en förmodligen världens första gospel för existensialister. Christian Rosengren hade redan skrivit grunden, men jag fyllde på och skrev ihop den färdiga texten.

Orden i refrängen som fanns redan från början – "All deserted, all desolate" – fick mig att referera till Albert Camus roman Främlingen. I boken mördar huvudpersonen Meursault en arab på stranden, utan synlig anledning. Men i omgivningens ögon begår han ett minst lika stort brott när han inte gråter på sin mors begravning.

Just den biten har jag lånat i texten, fast här handlar det om en bror som inte kommer att begråtas.

Jag står för vad jag tycker, men är samtidigt så receptiv för andras perspektiv att jag ibland har svårt att känna ett behov av basunera ut mina åsikter till andra. Man kan ju faktiskt tycka annorlunda än mig. Och det är helt ok.

En bakteriehärd på hjul med strulande växellåda, lynnig radio, rispig lack och blinkers som ballat ut.

Att ha ett riktigt födelsedagskalas var oförglömligt för ett julibarn som sällan firat med fest.

Men, oj! Titta vad som ligger i paketet: Två mazariner! Ahh! "En försmak". Nu fattar jag.

Eller gör jag? Vad menar de egentligen? Smakar Telia Kontor som en inplastat mazarin?

En käck uppmaning att bjuda mina kunder på den ena mazarinen gör inte saken bättre. Tror inte att Telia riktigt har känt in målgruppen här...

För att inte tala om julshoppingen och alla viktiga jobbmöten som kunderna vill klämma in innan året är slut. Hetsen har varit ovanligt stor denna jul 2011. Så nu pustar jag ut...

Mellandagarna ägnar jag åt att var hemma. Städa, läsa, ha barnens kompisar på besök och köpa mig själv en egen julklapp: Ett Sonos trådlöst hi-fi system. Med tindrande ögon har jag packat upp lådorna med prylar som ska göra mig så mycket lyckligare...

Nu har jag läst boken om Olle Ljungström. 216 sidor i coffee table format med massor av fotografier, teckningar och texter av folk som känner Olle Ljungström. Eller Olle som alla verkar kalla honom, även de som inte känner honom. Hans förmåga att lämna avtryck är en gemensam nämnare i alla bokens texter, men det är svårt att sätta fingret på vad exakt det är som fascinerar människor så.

Många har en Olle-story att berätta. Han har svept över landet och festat, spelat, supit, målat och legat med så många personer att det verkar som om alla känner någon, som känner Olle. Eller så har de själva träffat honom.

Flera av mina vänner har träffat Olle, alla har gillat honom eller åtminstone gillat själva mötet. Jag har själv bevittnat en sådan Olle-incident. Ett misslyckat raggningsförsök på ett galleri mitt på blanka dagen. Den energi som han investerade i det mötet var fantastisk.

Det finns något med Olla Ljungströms texter och uttryck som är genuint eget. Han är spontan och uppriktig, men också tramsig och provocerande. Inte minst innehåller låtarna humor och ironi. Däremot tror jag inte att Olle ägnar sig åt självironi. Nä, Olle Ljungström tar sig själv på yttersta allvar, han tvekar inte inte när det gäller sin egen smak. Vet precis hur han vill ha det, litar på sitt omdöme, går på känsla.