Påfåglar i New York
Jag är fullständigt ointresserad av mode. Ändå kan jag inte motstå att kolla in Bill Cunninghams fotorapporter från New Yorks gator varje vecka. Bill Cunningham är 72, fotograf och fd hattmakare som har gått runt med sin cykel och knäppt bilder på vanligt folk och kändisar sedan mitten av sjuttiotalet. Han tar hundratals foton varje dag och nuförtiden visas bilderna som ljudsatta bildspel på NY Times hemsida.
Bill Cunningham kommenterar och reflekterar kring modet och människorna på ett opretentiöst och personligt sätt. Hans entusiasm är smittande oavsett om det är kjollängder, vinterstövlar eller slipsfärger han gjort en trendspaning på. Han låter som en farbror som man skulle vilja snacka mer med helt enkelt.
Veckans spaning är ovanligt inspirerande – den handlar nämligen om herrmodet just nu. Hur killarna på Manhattan börjar bli mer och mer medvetna, extravaganta och varierade i sina stilar. Vi nordbor ligger helt klart i lä. För i det här sällskapet skulle Peter Siepen framstå som en av de mer återhållsamma snubbarna.
Kolla in slideshowen och gör en liten minitripp till New York nu på direkten. Helt gratis.
Känn på den Norge!
Att norrmän ibland har lillebrorskomplex gentemot Sverige har man ju hört talas om. Men den här intervjun i norsk tv tar ändå en vändning som är helt förbluffande. Det mest imponerande är att se hur samlat Ebbot svarar på frågan och sedan bjuder på sig själv. Och då menar jag det rent bokstavligt.
Klassiker och kanyler
Den här veckan har jag fått två paket i brevlådan. Det händer så sällan att jag får riktigt post (förutom räkningar och reklam) att det kändes som julafton att öppna de vadderade kuverten. Och så har jag varit på krogen och vaknat mitt i natten med en affärsidé.
Kuvert nummer ett fick mig att jubla av glädje. För där låg en raritet som jag letat efter i snart två år; Françiose Sagans bok "Bonjour Tristesse". I en utgåva från Expressens samling med 30 klassiska böcker som följde med tidningen 2007–2008. Jag har tidigare efterlyst just den här utgåvan här på bloggen, jag saknade nämligen bara "Bonjour Tristesse" för att göra min samling komplett.
Men Expressen säljer inte böckerna längre och jag har letat på Blocket och i bokaffärer utan framgång. Då kom min vän Katrin till min räddning. Hon jobbar på Expressen och lyckades övertala en kollega att gå ner i Expressens källare för att leta upp exemplaret som nu landade i min brevlåda.
Fantastiskt! Tack Katrin!
***
Det andra kuveretet innehöll en CD-skiva med musik av Richard Hawley som jag fick för att jag nappade på ett prenumerationserbjudande. Just nu lyssnar jag på skivan. Vilken röst den mannen har. Skönt avkopplande just idag när jag är lite sliten efter en after work på Ritz igår kväll.
***
På tal om det. Jag vaknade mitt i natten och var tvungen att gå upp att dricka lite vatten. Minns att jag då jag tyckte att jag fick en briljant affärsidé. Den gick ut på att jag skulle börja sälja en baksmällekur i droppform.
Alltså: När du kommer hem efter en blöt helkväll på krogen, så tar du fram ditt dropp, kopplar in en slang och kör in droppet med en kanyl. Sedan somnar du med en droppställning vid sängen som hela natten tillför kroppen en välbehövlig mixtur av rent vatten, treo och kanske lite koffein eller varför inte Red Bull? Du sover sött som ett litet barn och vaknar utvilad, fräsch och nykter som en nyponros. Ingen huvudvärk och ingen trötthet. Perfekt helt enkelt.
Största utmaningen är att hitta en bra metod för att hantera kanylen med säker hand i berusat tillstånd. Men det går säkert att lösa. OK, vad sägs!? Någon som är villig att riskera kapital i den affärsidén?
Fredagsmusik
Säkert! Bra skiva. Kolla in den!
Filmtajm
Tänk vad barn kan nu för tiden! På Kajsas dagis har 5-åringarna gjort en animerad film som kommer att visas vid barn- och ungdomsfilmsfestivalen Screen på Världskulturmuseet imorgon. Spejsat!
Duuuktig tidning!
Filter är det mest läsvärda i tidningsväg just nu. Varje nummer är fyllt av artiklar som jag inte visste att jag ville läsa, men som är oemotståndligt intressanta när man väl börjar ögna igenom dem. I förra numret hade man en svacka med en lång, poänglös artikel om clownen Manne (?). Men det senaste numret är man tillbaka i samma starka form som tidigare.
Min favoritartikel är den om kvinnorna som lydnadstränar hundar med klicker, alltså en handhållen plastbox som ger ifrån sig ett klick varje gång man trycker på den. Kvinnorna vill nu de använda samma metod på svenska skolbarn. Det låter skruvat, men i sitt sammanhang är det logiskt.
Klickern har visat sig vara ett ypperligt hjälpmedel när man tränar lydnad med hundar. När hunden hör klicket och får godis som belöning förstår den omedelbart att den gjort rätt. Man behöver inte hojta och ge kommandon utan styr hunden bara genom att klicka. Lydnadskurserna har blivit en stor succé. Men nu vill eldsjälarna bakom metoden börja tillämpa samma principer på skolbarn och har dragit igång kurser som en del skolor och lärare visat intresse för. Ännu fler är kritiska.
Med rätta tycker jag. För det är trots allt skillnad på hundar och människor.
Artikeln är ett lysande exempel på ett bra Filterknäck. Jag är övertygad om vi snart kommer höra mer om klickerträningen. Men förmodligen med en smaskigare sensationsvinkel...
Fredagsmusik
Sade är tillbaka med sin första skiva på tio år.
Snygg låt, snygg video och tamejtusan om inte Sade Adu, 51, är snygg fortfarande.
Livemusik för massorna
Photo: Linnéa Pettersson
Veckans höjdpunkt hittills är tisdagens konsert med Depeche Mode. Jag antar att det är ett ålderstecken när man börjar gilla musik från sin ungdom som man inte gillade då, för när Depeche var som hetast så fattade jag absolut inte grejen. Men de senaste åren, så har jag sakta men säkert upptäckt deras storhet. Nu rådiggar jag plattorna från 90-talet; Violator, Songs of Faith and Devotion och Ultra. Tre grymma klassiker.
I motsats till sommarens stora U2-spektakel så var inramningen ganska avskalad när Gahan, Gore och company äntrade scenen. En gigantisk TV-skärm och en liten scenbrygga ut i publiken, det var allt. Fast för mig som aldrig sett Depeche Mode live, blev det en fantastisk konsertupplevelse. Synthveteranerna bjöd på energi, närvaro och bra ljud. Med självklar pondus klev Dave Gahan fram och dompterade alla gamla övervintade synthare med säker hand efter bara några låtar. Och bandet skapade en intim klubbkänsla som jag aldrig upplevt tidigare i Scandinavium. Med hjälp av en radda tunga låtar, en snurrande sångare och underhållande filmer på tv-skärmen bakom bandet höll de uppe mitt och resten av publikens intresse hela vägen. En imponerade uppvisning.
I motsats till sommarens stora U2-spektakel så var inramningen ganska avskalad när Gahan, Gore och company äntrade scenen. En gigantisk TV-skärm och en liten scenbrygga ut i publiken, det var allt. Fast för mig som aldrig sett Depeche Mode live, blev det en fantastisk konsertupplevelse. Synthveteranerna bjöd på energi, närvaro och bra ljud. Med självklar pondus klev Dave Gahan fram och dompterade alla gamla övervintade synthare med säker hand efter bara några låtar. Och bandet skapade en intim klubbkänsla som jag aldrig upplevt tidigare i Scandinavium. Med hjälp av en radda tunga låtar, en snurrande sångare och underhållande filmer på tv-skärmen bakom bandet höll de uppe mitt och resten av publikens intresse hela vägen. En imponerade uppvisning.
Men vad vet jag? Efter konserten sa de inbitna fansen att konserten var bra, men långt ifrån det bästa som Depeche Mode presterat genom åren. Ouuch! Jag verkar ha missat nåt.
Spelmani med förhinder
Nintendo DS har drabbat barnen som en sjukdom. En matta av syntetiska blippanden och bloppanden är soundtracket till en vanlig kväll hemma hos oss. Till och med Kajsa, 3 år, sitter med en pekstav och spelar ibland. Att höra ljudet av SuperMario från tre olika DS samtidigt blir en påfrestande upplevelse efter en stund.
Vi har även ett Nintendo Wii, men det är på reparation. Det fick sig en rejäl törn efter en incident på nyårsnatten. Jag och en kompis skulle briljera i Band Hero, ett spel där man spelar gitarr, trummor och sjunger tillsammans, och i vår iver att rocka lyckades vi riva ner konsolen i golvet tre (!) gånger. Men den tredje gången (vid fyrasnåret på natten) tog vår tur slut. Apparaten var kaputt. Kanske lika bra det. Annars skulle vi säkert behöva checka in hela familjen på spelberoendetorken ;-)
Catching up
Det har som bekant varit strul med bilen. Dagen efter första stoppet gick den igång motvilligt, rullade hundra meter och sedan dog den igen. Då fick jag min snälle granne att hjälpa mig att starta den med startkablar. Sedan bar det av på kalas till Stora Höga, där vi kalasade med släktingar och vänner en stund. När vi sedan skulle åka hem igen var bilen definitivt död. Så nästa dag fick vi bogsera den till närmaste verkstad. Gubbarna på verkstaden hävdade att de var tvungna att lyfta ut hela motorn och byta "en sensor" och då var det lika bra att byta kamremmen samtidigt. Och så slängde vi in en service medan vi ändå höll på.
Den nätta slutsumman: 10.000 kronor. Snacka om oförutsedda utgifter.
***
Jag fick en släng av något oförklarligt i förrgår kväll. Feber och frossa härjade min kropp hela kvällen och natten, men på morgonen var det puts väck. Vad var det för något? Undrar om jag utsattes för vodoo? Någon kanske har gjort en liten miniatyrdocka av mig och i tisdags så tog de fram den långa nålen och började plåga mig. Om det är så, så ber jag om ursäkt för vad du nu är som jag har gjort. För den där frossan vill jag inte ha igen.
***
Jag har äntligen hittat Gessles kom-ihåg-lista i studion. Vi pratade om den där listan när vi spelade in i studion i julas, men kunde inte hitta den då.
Så här lyder den:
• Tänka single
• Tänk svängigt
• Mördarstarka intron
• Psykakuten 046–17 10 00
Jag mejlade genast ut den till resten av bandet.
***
Nu har jag sett Watchmen på DVD. Inte en "ovärdig kalkon" men nästan. Ta en naken, blåa jätte-atom-man på månen. En sån grej funkar helt enkelt bättre i serieform. På film blir det kitschigt som en sammetsplansch från sjuttiotalet.
***
Egg & Milk har fått besök av en kille från Retromega, som ska skriva en uppföljare till boken "50-talets bästa vänner". Det kommer att bli en sida med bilder från caféet och lite text om våra bagels, amerikanska pannkakor, muffins med mera, så mycket vet jag. Men när boken kommer ut vet jag inte riktigt. Jag återkommer när jag vet mer.
The Blood Bible
Boken är ett resultatet av en kampanj där tjejer från hela Norden fått uttrycka sig. Tanken var att de skulle uttrycka en åsikt om vad som helst – och de gjorde de med besked. Klokt, sjukt roligt och brutalt ärligt. Och inte minst modigt av Libresse.
Dagens jubilar
Tjejen med glimten i ögat har blivit skolmyndig. Idag fyller Stella 7 år. Grattis!
Onsdag kväll
"Wednesday night is the night that we make love
Cause everything is just right, conditions are perfect
There's nothing good on TV
Conditions are perfect"
Dags att komma ut...
Jag brukar ta några djupa andetag för att lugna ner mig när jag känner att jag blir blödig. En märklig reflex egentligen, för vad gör det egentligen om man gråter en skvätt? Vanligtvis är det filmer om barn i trubbel som brukar sätta min underläpp i darrning. Rekordet sattes jag när jag såg "I am Sam", en riktig supersnyftare där Sean Penn spelar en utvecklingsstörd kille som kämpar för vårdnaden om sin 7-åriga dotter "... and in the process teaches his cold-hearted lawyer the value of love and family" som det står på IMDB.
Jag såg "I am Sam" på ett flygplan över Atlanten när jag och min dotter flög till Island. Hon sov med huvudet i mitt knä medan jag såg filmen mitt i natten och det triggade något slags känslosvall. Jag storlipade i en timmes tid. Kranarna stod helt öppna och mina medpassagare måste nog att ha trott att någon slags personlig kris hade drabbat mig för jag förbrukade näsdukar som en snuvig elefant.
Och med en rodnad på mina kinder får jag erkänna att jag även fällt tårar vid fler tillfällen. På några riktig pinsamma rullar till och med. Så pinsamma att jag inte ens vågar nämna dem här.
Så nu har jag alltså kommit ut: Jag är man och jag gråter när jag ser film.
Samhället blir allt kallare
Imorse startade bilen. Det gjorde den, jag lovar. Jag brukar nämligen gå ut en stund före resten av familjen och starta bilen så att den får gå på tomgång fem tio minuter. Då blir det enklare att skrapa rutorna och klart varmare om baken när det är dags för avfärd.
För själva påklädningsprocessen tar lång tid. Alla overaller, mössor, vantar och stövlar har gömt sig varje morgon. Och precis då, medan alla tjejer springer runt på jakt efter diverse plagg, så går jag ut och startar bilen. Och så gjorde jag i morse också. Fast när vi skulle åka iväg så hade motorn stannat. Så jag vred om tändningsnyckeln igen. Bilen startade motvilligt...men så dog den igen. Sedan ville den inte starta längre. Startmotorn gnällde motvilligt men inget mer. Så där stod vi. Tre barn, Anna och jag.
Idag var barnens första skoldag efter jullovet, så paniken var nära. Marginalerna är inte stora på morgonen, det krävs bara några extra minuter för att hela rutinen ska gå åt skogen. Så nu var vi kokta i bajs, som min svåger brukar säga. Jag ringde taxi, men den kom inte, men efter en stund ringde det. Det var taxixväxeln som meddelade att taxin stod och väntade på Carl Grimbergsgatan. "Men jag bor på Carls Skottsbergs Gata" sa jag. "Är du säker på det?" frågade damen med sin allra vänaste stämma.
Idag var barnens första skoldag efter jullovet, så paniken var nära. Marginalerna är inte stora på morgonen, det krävs bara några extra minuter för att hela rutinen ska gå åt skogen. Så nu var vi kokta i bajs, som min svåger brukar säga. Jag ringde taxi, men den kom inte, men efter en stund ringde det. Det var taxixväxeln som meddelade att taxin stod och väntade på Carl Grimbergsgatan. "Men jag bor på Carls Skottsbergs Gata" sa jag. "Är du säker på det?" frågade damen med sin allra vänaste stämma.
Till slut kom vi fram. Men bilen står fortfarande kvar ute på gatan. Frusen in till märgen i femton graders kyla. Jag tycker synd om den för jag fryser om fötterna här inne i stugvärmen.
