Sånger från Andra Långgatan

Nu är jag anmäld till Göteborgsvarvet. Det blir till att slita asfalt hela vintern om jag ska slå förra årets tid.

 

En hel vinter med iskall luft i lungorna. Hmmm, tanken är lite sådär tilltalande. Fördelen är att jag i alla fall slipper den svettiga mössan som jag hade förra vintern. Den blev läskig när jag inte hann tvätta den mellan löprundorna. Krispigt stel med en svagt jordig doft, som en gammal filt som varit instängd i en igenbommad sommarstuga.

 

Nu springer jag istället med ett stickat pannband som jag fått av min mamma. Äkta ull. Made in Iceland. Väldigt skönt och varmt. Får mig att se ut som en av de sportiga killarna i Fame (OBS! Originalfilmen från 80-talet, inte nyinspelningen. Självklart.)

 

Däremot har jag INTE införskaffat ett löparställ. Det är något med åtsmitande microfibermaterial som får mig att tveka. Alla dallrande lår som jag mött i Slottskogen har övertygat mig om att jag skulle se ut som en lantpaté på två ben. Nej, jag fortsätter att springa i min luftiga Adidasoverall en vinter till.

 

Jag försöker hela tiden hitta nya löprundor och utmaningar för att hålla intresset uppe. Härom kvällen sprang jag en bit bakom en tjej som tränade gång, alltså sporten som man brukar se i sommar-OS. Och det här var ett proffs. Jag försökte springa ikapp henne. Hennes fötter och armar slängde fram och tillbaka i ett rasande tempo och jag lovar, jag sprang allt vad jag orkade, men det hjälpte inte. Hon gick nästan lika fort som jag spurtade. Precis när jag skulle svänga upp på gångbron till Änggården kom jag ikapp henne och då kände jag mig manad att kommentera hennes insats.

 

­Jag ropade något begåvat i stil med "Fan va snabb du är!"

 

Hon tittade på mig som om jag var fullkomligt livsfarlig. En svettig kille med pannband och svart träningsoverall som flåsande dyker upp ur mörkret. Kanske inte en lysande idé, men jag var faktiskt impad.

 

Men ändå fattar jag inte riktigt poängen. Vem kom på att gång skulle bli en idrott. Det ser bara skitnödigt ut. Och själva grundidén är konstig. Man går så fort att det vore smartare att att springa, eller hur? Som att köra Formel 1 med handbromsen i, hoppa tresteg med bara två steg eller spela fotboll med en paff läderkula.

 

Lite svårare, lite onaturligare och klart sämre underhållningsvärde...

Jag ska springa en mil på lördag. En mil genom stadens centrum tillsammans med 10.000 andra löpare. Vad vill jag bevisa? Vad vill de andra 9.999 löparna bevisa? Och för vem? 

 

Jag säger till mig själv att jag springer för att det är kul. Njutningsfyllt till och med. Att känna lungorna frusta, blodet pumpa och svetten rinna. Jag gör det för hälsans skull. Jag mår så bra. Och det är såå sköönt efteråt. Allt det där är visserligen sant. Men självklart finns det ett betydande inslag av fåfänga och tarvlig tävlingsinstinkt också. 

 

Jag läser Bodil Malmstens blogg:

 

"Det hjälper inte.

 

Ett råd, en order till alla kvinnor som fortfarande befinner sig på rätt sida sextio, femtio, fyrtio, trettio, tjugofem, till alla som befinner sig i riskgruppen, kvinnor som män:

 

GÅ INTE PÅ DET.

 

Dagkräm, nattkräm, halskräm, ögonkräm, handkräm, fotkräm, kräm mot celluliter, kräm för celluliter, massage, ligga med benen högt, lågt, workout, jazzbalett, jogging, jag har ätit grönt, ätit rött, ätit fettfritt, ätit fettbemängt, gös, jag har levt på spannmål, på levande föda, på död föda och vegeterande.

 

Det finns ingenting jag inte har gjort och det hjälper inte, det ändrar ingenting - hoppa över det.

 

Lägg pengarna på parfym, champagne, Läkare utan gränser, leksaker till barn, en ny bil, en bukett liljor, gladiolus, en DVD-box, Mad Men, The Shield, Sopranos, res någonstans där allting är vackert och vänligt, snorkla bland koraller, vindsurfa, dansa med vargar och lamm.

Sov med sminket, låt mascaran rinna.
Ha så roligt som möjligt så länge det varar.
Att stoppa åldrandet är som att försöka stoppa tidvattnet med lillfingret, jag vet, jag har försökt.
Det finns ingen bromsmedicin mot tiden."

Då var Göteborgsvarvet avklarat. För första gången i mitt liv har jag ställt upp i en organiserad idrottstävling i en individuell sport. Jag är mörbultad och ledbruten som en gammal gubbe. Lite besviken över min tid, men ändå lite stolt över bedriften. Och kluven till den så kallade folkfesten...

Manfallet var stort bland mina arbetskamrater. Fyra pers totalt, minst dubbelt så många var anmälda. Alla har sprungit förut, så råden haglade. Jag lyssnade lite halvhjärtat och tyckte att uppståndelsen var en aning överdriven. Jag har ju trots allt tränat regelbundet och sprungit sträckor mellan 14-18 km lite då och då. Tre kilometer till borde inte vara några problem. Tänkte jag.

Men det är klart. När jag såg alla taggade löpare med träningskläder i de senaste funktionsmaterialen, gps-klockor, vattenflaskor i futuristiska former runt höfterna som patronbälten och något lätt galet i blicken blev jag lite osäker. Kanske hade jag missat nåt i min uppladdning? Det räcker kanske inte bara att träna i en fladdrig Adidasoverall? Detta är en vetenskap och det är jag som den intet ont anande novisen.

Nåväl. Starten gick och jag körde på i mitt eget tempo. Halvvägs genom loppet, på Hisingen, började det kännas tungt i benen. Oväntat tungt. Det var då mina onda tankar tog form. Min trötthet stod i stark kontrast till publikens käcka tillrop. "Ett "Kom igen!" till, så stannar jag och nitar någon!" tänkte jag medan jag stirrade håglöst framför mig. Dessutom kändes det som att alla löpare sprang förbi mig med spänstiga steg. "De jävlarna!".

Men det var vid 18 kilometers markering som det hände. Jag gick rakt in den berömda väggen. Benen lydde liksom inte. De släpade sig fram, så att jag blev helt matt. Jag stannade och promenerade till och med några gånger i Allén och uppför Övre Husargatan. Det vara bara när Anna, barnen och några kompisar hejade på mig som jag satte lite extra fart för att impa.

Jag bet ihop den sista kilometern och sprang på så gott jag kunde. Men när jag passerade mållinjen var jag helt färdig. Jag kom in på tiden 2.13 minuter. Nästan på sekunden samma tid som min arbetskamrat Petra. Alltså var jag 13 minuter från mitt mål. Lite surt. Men en läxa. Det är skillnad på 18 km och 21 km. Nästa gång (!) ska jag ladda ännu bättre. Och så kanske köpa ett sånt där patronbälte med vattenflaskor. Det måste hjälpa.

Ikväll dricker jag en flaska Rouge Track Town 200 Meter Ale. En India Pale som bubblar över av blommig humlesmak. Flaskan är en lämplig gåva från några ölvänner för att gratulera till mein prestation. Mums!

Jag bockar, tackar och njuter... over and out!

    

Just idag är det exakt ett år sedan jag bestämde mig för att gå ner i vikt. Bilden till vänster är tagen just den 16 april 2008. Den till höger är tagen häromdagen. Det mesta av vikten förlorade jag under de första sex månaderna så det senaste halvåret har mest handlat om att hålla vikten. Och det är tufft ibland.

Först och främst mår jag mycket bättre, det är den största vinsten. Orkar mer, är piggare och gladare och sover bättre. Men sedan är det klart att det är skönt att kunna köpa kläder i vanliga affärer, vilket jag faktiskt inte kunde innan. Då fick jag gå till herrekiperingsaffärer med skjortor och kavajer i stora storlekar och gubbiga modeller.

Lite fakta: Imorse vägde jag 29,9 kg mindre än när jag startade. Mitt midjemått är 18 cm mindre, men fortfarande lite för stort för att vara hälsosamt faktiskt. Och mitt BMI har gått från fetma till dagens BMI som är inom gränserna för s.k. idealvikt.

Så här ser skillnaden ut i siffror:

                    2008                   2009
Vikt             116,3 kg             86,4 kg
Midja          121 cm               103 cm
BMI              31,2                    23,2

Det är en ständig kamp att hålla vikten. Just nu springer jag ungefär varannan dag inför Göteborgsarvet, vilket hjälper. En annan strategi är att jag håller igen under veckodagarna medan jag äter rejält på helgerna. Att unna mig sötsaker, öl, vin och god mat fredag-lördag gör att jag orkar att tänka på vikten resten av tiden.

I helgen ska jag fira med några riktigt goda och kalla öl!

Nu tar jag bort min Nike+ avatar från bloggen. Den var så deprimerande att se. Den senaste tiden har den nämligen inte rapporterat om några löprundor för undertecknad. Men jag siktar ändå på att fixa Göteborgsvarvet.

Det går trögt med löpträningen. Jag har inte sprungit på nästan en månad eftersom jag varit så genomförkyld hela tiden. Ständigt snuvig, bihålorna har nästan exploderat emellanåt och jag vaknar ofta med halsont. Gnällig? Ja. Ursäkter? Kanske. Men det har faktiskt inte känts hundra att ge sig ut och springa. Och jag gillar faktiskt att springa hur otroligt det än låter.

Senaste gången kutade jag från Andra Långgatan till Torslanda med ryggsäck och packning. En nätt sträcka på 17 km längs Sveriges fulaste vägsträcka. Den har faktiskt blivit utnämnd till det. Göteborgs renhållningsverk, Preemrafffinaderiet, Volvofabriken, slagghögar, grustag och soptippar är några av sevärdheterna längs vägen. Kanske var det den utflykten som satte fart på alla virus och infektioner i kroppen.

Men jag är fortfarande inställd på att springa Göteborgsvarvet i maj. Det blir premiär för mig. Målet är att komma under två timmar. Vi får se hur det går. Avataren kommer tillbaks när jag fått upp träningstakten.

En artikel i dagens G-P bekräftar på punkt efter punkt att min egen metod för att gå ner vikt inte är så tokig. Rent av bäst, faktiskt. Så står det i alla fall i The New England Journal of Medicine och det låter ju seriöst. 

Om ett träd faller omkull i skogen och ingen är där - hörs det något då?

Vet ni vad? Jag har anmält mig till Göteborgsvarvet.

Jooo, det är sant. Så för att ladda inför detta kraftprov utan like i mitt liv (jag har aldrig sprungit så långt, någonsin) så gjorde jag en major investering idag. Först provade jag ut ett par Nike+ på Löplabbet. Därefter gick jag rakt över gatan till Macforum och inhandlade en iPod Nano. Så ikväll blir det premiär för hela kitet.

Nu ska här springas. Just nu springer jag 4-5 ggr veckan, ungefär 5 km varje gång. Ett Göteborgsvarv är 21 km. Idag är det drygt 6 månader kvar. Nema problema!

Som jag misstänkte. Det gamla hederliga kaloriräknandet är på väg tillbaka. I New York Times läser jag en artikel om att alla nya, trendiga viktfajtarmetoder fått konkurrens av kostcirkeln igen.

"For the last few decades, the most popular diets were complex formulas that promised abundant eating with just the right combinations of fat, protein and carbohydrates. Now those regimens are starting to look like exotic mortgages and other risky financing instruments. And just like a reliable savings account, good old calorie counting is coming back into fashion."

Att gå ner i vikt är inget nytt. Kalorier in...kalorier ut. Svårare än så är det inte.
Men det är klart. Hur sexigt låter det?

Och om GI blir ute, vad skall Fredrik Paulún då försörja sig på då?

Imorse vägde jag mig och då hade det plötsligt hänt. Jag var normal. Inte längre överviktig enligt BMI-skalan. De digitala sifforna snurrade till och stannade på...92,6 kg! Fyra hekto under överviktsgränsen.

Jag startade min viktnedgång i april i år.
Då vägde jag 116,3 kg.
Totalt har jag gått ner 23,7 kg.
Midjeomfånget har minskat 10 centimeter.
Just nu motionerar jag 3-4 gånger i veckan.

Jag har firat med ett glas vin . Tjoho!

Vad är det som cyklar och cyklar, men aldrig kommer fram till dörren? Det är jag.

Idag premiärcyklade jag på Annas motionscykel. Den har aldrig någonsin använts, så det var stor uppståndelse bland damerna i familjen när jag började att trampa mig svettig i sovrummet. Enligt den lilla datamojängen cyklade jag 1 mil och förbrände 344 kalorier under de 31 minuter som jag höll på. Benen kändes som betongpelare efteråt, men det var skönt att röra på sig. Tänka sig att jag känner så, det kunde man inte tro för ett halvår sedan...

Tjohooo! Nu har jag gått ner 20 kilo! Jag började jobba med min vikt den 16 april i år, så det har tagit drygt fem månader att nå hit. En väldigt skön känsla faktiskt. Jag mår bättre - sover bättre, orkar mer, har inte halsbränna som jag alltid hade förut och promenerar till jobbet varje dag. Fyra par nya byxor har jag behövt köpa, men eftersom min vikt har en tendens att åka berg-och-dalbana så har faktiskt jag sparat tröjor och skjortor som passar bra nu.

Vilken metod jag använt? Tja, min egen får man väl säga. Jag åt Modifast de första tre veckorna. Men nu handlar det mest om att jag försöker att äta rätt - mer grönt och mindre fett och socker - och ta mindre portioner. Fast vissa luncher byter jag fortfarande ut mot Modifast. Som motion har har jag främst försökt att röra mig mer i vardagen, men på senaste tiden har jag också börjat att jogga då och då.

Resultatet? Jag har gått från 116,3 kg till 96,2 kg. Lite mer än ett hekto om dagen har försvunnit. Midjemåttet är sju centimeter mindre, men där finns fortfarande lite kvar att få bort.

Nästa mål är att gå ner ytterligare tre kilo. Då är jag nämligen inte överviktig längre - i alla fall enligt BMI-skalan. Om jag klarar det, så ska jag fira. Kanske med en fin middag någonstans. Det är jag värd tycker jag.

Yes, mina vänner. Undertecknad ingår inte längre i 100-kilosklassen. På en vecka har jag gått från 104 kg till ovanstående 99,5 kg. Till och med midjemåttet har krymt en centimeter. Sweet!

Jag har sprungit igen. I slottskogen. I värmen.  Hujeda mig vad varmt. Det spelar ingen roll att jag duschar kallt, jag eftersvettas ändå. Det har blivit sju gånger med jogging hittills. Jag önskar att jag kunde säga att det blir roligare för varje gång, men det blir det inte. Jag tänker bara "hoppas jag är framme snart, hoppas jag är framme snart..." o.s.v.

Jag har inte rapporterat så mycket om min vikt den senaste tiden. Förklaringen är enkel, det händer inte så mycket. Jag står i stort sett still kring 101kg. Sommaren är en svår period att gå ner. Jag grillar, dricker vin och äter glass lite för ofta - det går inte att låta bli helt enkelt. Men jag är ändå nöjd med att inte gå upp i vikt, jag har trots allt gått ner 15 kg sen i våras. Efter semestern ska jag fortsätta med en ännu smalare diet för att komma under 100 kg.