En riktigt fet kokbok
Lagar du söndagsmiddag? Då har jag hittat den perfekta kokboken för dig som vill unna dig något alldeles extra. Kokboken Fat av Jennifer McLagan hyllar en "missförstådd" ingrediens - fettet. Här hittar du recept på amerikanska rätter som varit politiskt inkorrekta de senaste trettio åren. Varför inte prova det här? En majonnäs som tydligen smakar utmärkt som dip till morotsstavar eller andra grönsaker.
Baconmajonnäs cirka 1,2 dl
Ingredienser
1 äggula
3/4 tsk dijonsenap
1 tsk färskpressad citron
Havssalt och nymalen svartpeppar
1,2 dl flytande baconfett
Tillagning
Blanda samman äggula, senap och citron i en mixer. Tillsätt salt och peppar.
Observera att baconfettet ska var flytande men inte hett. Ha igång mixern och droppa gradvis ner baconfettet i blandningen tills den börjar visa tecken på att tjockna. Kör då blandningen i mixern cirka två minuter, därefter kan du tillsätta fettet i snabbare takt. Om majonnäsen skulle få för tjock konsistens kan du tillsätta en tesked kokhett vatten för att tunna ut den. När majonnäsen uppnåt rätt konsistens, smaka av och tillsätt eventuellt ytterligare salt och peppar.
Bedövande vackert
Jag hittade den här låten via Marcus Birros blogg och blev helt knockad. Så vackert.
Jag var tvungen att försöka ta ut texten, men vet inte riktigt om jag lyckades. För jag förstår inte.
Men vad gör det? När Freddie sjunger så går orden rakt in ändå...
Flow my ashes
(Snell/Wadling)
We are like garbage of time
and we are senseless as we drive
Not like your old frigid whine
If we're here we'll make it fine
If it comes out the way we trust
like a scared old fatal lust
It's a way to shut it out
Fortunes see what it is about
We are the hearts of recycled fate
like ghosts in this united state
Always lost in something great
We'll have to taste it while we wait
Oh mister ruler of the world
you are the worst they ever heard
And while you persecute your dream
we are sunburned by your gleam
Flow my ashes slowly
Flow my ashes slow
Flow my ashes slowly
Flow my ashes slow
G-P glömde Island
I G-P:s bilaga Två dagar finns idag en lång artikel med rubriken Nordiska grannar. Fredric Askerup har besökt Oslo, Helsingfors och Köpenhamn i syftet att "göra upp med broderfolken". Med stigande förvåning noterar jag att det inte någonstans i artikeln står ett ord om Island, det femte medlemslandet i det nordiska samarbetet. Inte ens i faktarutorna finns minsta lilla referens.
Man skulle kunna tro att reportern saknar grundläggande kunskaper i geografi och historia. Eller rent av att researcharbetet inte är vad det borde vara på en av Sveriges största morgontidningar. Men det vore elakt. Istället utgår jag från att det är ett övervägt beslut. Island är inte ett grannland rent geografiskt och svenskarnas förhållande till Island är inte lika entydigt som till Norge, Danmark och Finland.
Ändå är det olyckligt. För är det någonstans i Norden som vårt gemensamma nordiska arv är levande, så är det på Island. Isländingarna har alltid känt en stark samhörighet med de andra nordiska länderna och noga följt vad som sker hos broderfolken. Men precis som i länderna i G-P:s artikel har det skett stora förändringar de senaste åren. En finansiell och ekonomisk boom på Island har fått perspektivet att skifta. Isländska företag är idag internationella aktörer som köper upp och etablerar verksamheter i hela världen. Självförtroendet har ökat i takt med att utbildningsnivån och resurserna har ökat. Och för den yngre, välutbildade generationen är det nordiska perspektivet inte längre lika viktigt.
Den utvecklingen skulle var intressant att få med i en artikel som beskriver tillståndet i Norden. Därför tycker jag att ett besök i Reykjavik saknas i artikeln. Men nu när det uppenbarligen inte det gick att ordna, så borde ett omnämnade av Island vara ett minimumkrav i en brett uppslagen artikel om Norden
No One's As Sick As I Am
Jag är trött på att vara sjuk. Har legat nedbäddad idag med halsont och feber. Det börjar närma sig två veckor med superförkylning (med avbrott för att jobba två dagar). Men musik hjälper. Band of Horses till exempel... älskar den här låten....
Trevlig helg!
On your knees boy!!!
"We aim to please..."
OnOff är definitivt ute cyklar i sin senaste TV-kampanj. Det är säkert meningen att man ska tycka att killarna i filmen är naturliga och jättetrevliga - men de framstår bara som lallande idioter med trovärdighet noll. Allt är så konstlat och uppenbart falskt. Det värsta är att det förmodligen inte är skådisar i filmerna heller, de här killarna har bara lagt in en extra växel för att kameran rullar. Ungefär som när högste chefen kommer på besök. Då är man självklart lite extra välkammad och fjäskig för att ta poäng. Men det blir bara genomskinligt och läskigt.
"..and if your not satisfied we're down on our knees.."
Problem nummer två är allvarligare; att klara att leva upp till löftet. Av egen bitter erfarenhet vet jag att OnOff förmodligen är ett av Sveriges sämsta företag när det kommer till service och kundbemötande. Jag har aldrig ..(och då menar jag verkligen aldrig utan att överdriva)...jag har aldrig känt mig så illa behandlad av ett företag som just OnOff. Min irritation hade precis börjat lägga sig när de här filmerna dök upp i rutan. Som en smäll på käften.
Men vad vet jag? Det kanske är jag som är ute och cyklar? Kunder kanske gillar att bli behandlade som skit?
Som det gamla djungelordspråket säger:
"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?"
Låneångest
Den där gnagande känslan är jobbig. Du vet, när man lånat något och aldrig kommer till skott att lämna tillbaka det. Som Honey is Cool-skivorna som jag lånade av Marie på Trigger i Stockholm. Jag lyssnade på skivorna och lade undan dem. Men det dröjde ett tag innan jag skulle åka tillbaka till Stockholm. Och vid det laget hade skivorna hamnat i någon av mina lådor proppfulla med skivor. Åh, vilket projekt att leta upp dem. Och så gick det en månad, sedan två och plötsligt hade det gått ett halvår. Och så flyttade Marie till London. Tiden gick. Efter arton månader låg en trevlig hälsning på mitt skrivbord. Från Marie. Hon var i Sverige och hälsade på, vi hade missat varandra när hon besökte kontoret. "P.S. Om jag kunde få tillbaka Honey Is Cool-skivorna skulle jag bli jätteglad" Ååhh, de där skivorna ja. Var fasen tog de vägen egentligen? Ångest, ångest. Jag letade lite, men tappade tråden. Nåt kom emellan, typ ett TV-program eller nåt sånt. Och så hade jag glömt bort det igen. Ett år gick. Och nu är Marie tillbaka i Sverige igen. Hon jobbar på Trigger i Göteborg, vi är kollegor. Ångesten gör hejdundrande come-back. Då sker ett mirakel. Jag hittar skivorna i en av de där lådorna. Praise the Lord! Mina synder är förlåtna.
Tack för lånet Marie!
P.S. Skivorna var bra. Särskilt EP:n med covers på bl.a. Rod Stewarts "Baby Jane" och The Soundtrack of Our Lives "Grand Canaria. D.S.
Goodbye decitonklubben
Yes, mina vänner. Undertecknad ingår inte längre i 100-kilosklassen. På en vecka har jag gått från 104 kg till ovanstående 99,5 kg. Till och med midjemåttet har krymt en centimeter. Sweet!
Saxat ur tidningen
Idag är det en stor artikel i GP om Cabaret Lorensberg. På bilderna dansar vår väninna Karin Richardsson. Hon har numera flyttat från Stockholm och Singin' in The Rain till höstregnet i Göteborg.
Trots att hela första sidan på tredje delen pryddes av Karin i renässansblommig klänning var det svårt att känna igen henne bakom allt puder och perukhår...
Min läsning på sjukbädden...så långt
Absoluta vänner av John Le Carré
Det är en njutning att läsa John Le Carré. Han litar på sina läsare och undviker klichéerna i spiongenren, en genre som han själv varit med och skapat. "Absoluta vänner" är en intrikat sammansatt spionroman. Den sträcker sig över flera decennier, från det kalla kriget, via studentrevolutionen i väst och perestrojkan i öst till terroristjakten efter 11 september. Här finns inga övertydligheter eller onyanserade karaktärsbeskrivningar. Inget svart eller vitt. Utom i slutet av boken när både USA och England får en rejäl känga. Där går inte hans vrede över manipulationen av folket och medierna att dölja. En sträckläsare. Snudd på en femma!
Jag skall dundra av Peter Englund och Kristian Petri
Året är 1706. Vi följer en trupp desillusionerade karoliner på den polska landsbygden. I jakten på proviant begår de svenska soldaterna ödesdigra misstag när de intar en polsk herrgård. Bokens kapitel knyts samman av en fiktiv dagbok, trovärdigt konstruerad av historikern Englund. Dagboken tillhör historiens antijälte, en ung, oerfaren officer vid namn Magnus Sundman. Berättelsen bygger på ett omarbetat filmmanus och jag anar att Englund och Petri sneglat på både Akira Kurosawa och hans adept Sergio Leone. Historien är dramatisk, blodig och ödesmättad. Dialogen är ofta karg och ordfattig. Boken är cirka 170 sidor. Det korta formatet gör att storyn inte riktigt kommer till sin rätt.
Johnny Cash : Självbiografin
Lättläst och underhållande från The Man in Black. Men tyvärr också osorterat och episodiskt med lite för mycket artigt beröm till familj, kollegor och vänner. De riktigt obekväma ämnena, som hans långvariga amfetaminmissbruk och skandalerna som det ledde till får aldrig riktigt någon utömmande förklaring. Bokens främsta behållning är snarare de roliga anekdoterna. Den utmärkta långfilmen "Walk the Line" är ett perfekt komplement till biografin. Och i det här fallet är faktiskt filmen bättre än boken.
Bara så ni vet...
Jag älskar dig pappa det finns nog ingen bättre pappa än du
från moa
Silfur, silfur, silfur!
Det var inte så muntert på Island under själva matchen. Men redan minutrarna efter matchen planerar man mottagandet av hjältarna. Stort är bara förnamnet. Detta är det bästa resultatet i ett OS för Island sedan 1956, då Vilhjálmur Einarsson tog silver i tresteg.
Och precis som många andra isländska bloggare konstaterar jag - trots allt - att "Ísland er STÓRASTA land í heimi!" - Island är det största landet i världen. Javisst, det kan man kosta på sig en dag som denna...
Mina isländska gener jublar
Äntligen lite rättvisa i OS. Island till handbollsfinal. Matchen sänd direkt imorgon. Det är faktiskt det enda som kan få mig att bänka mig framför tv:n för att titta på bilder från hyckleri-OS.
Imorgon bitti kommer Reykjaviks gator att vara tomma. För just nu råder något som liknar Stenmarkfebern i Sverige på sjuttiotalet på Island. Tänk er norsk nationalism upphöjt i två. Om de vinner vet jag inte vad som kommer hända, men isländingar är kända för att kunna fira ordentligt. Landet kommer att skaka som vid ett vulkanutbrott. I vilket fall som helst kommer spelarna att tas emot som nationalhelgon i klass med Leif Eriksson.
Isländska handbollslandslaget har dessutom lyckats med något som ingen svensk idrottare lyckats med under detta OS - de är omskrivna idag på NY Times förstasida. I artikeln inne i tidningen intervjuas den isländske presidenten om den makalösa insatsen som laget gjort. Ett litet land med bara 300 000 invånare har tagit sig till final i konkurrens med lag som Tyskland, Sverige och Spanien. Tänk dig Redbergslid IK i OS-final, så osannolikt är det faktiskt.
Redan nu är silvret klart. I och med det kan man säga att Islands samlade OS-insats slår Sveriges med hästlängder - i alla fall relativt sett.
Läs hela NY Times artikeln här.
Folk borde inte ha rösträtt
- Bosse en som ska gå på Nina Frisk! ropar tjejen i kassan.
Biografmaskinisten rusar ut ur med en rulle film under armen, uppenbart stressad.
- Är jag den ende besökaren säger jag, förundrad över det skrala intresset en fredagkväll.
- Beck går i den andra salongen. Utsålt!
Hon pekar på dataskärmen där samtliga platsmarkeringar lyser ilsket röda.
Plötsligt förstår jag. Det är som en uppenbarelse. Alla gånger som jag grubblat över mysterierna Beck och Wallander. Vem vill se alla dessa illa skrivna, regisserade och spelade svenska polisfilmer? Som TV4 dessutom envisas att visa om och om igen tills man spyr upp chipsen bakom tv-soffan. Det är där i Strömstad, Åmål och Mellerud och alla andra hålor runt om i landet som folk åker in till sin lokala biograf för att se något tryggt och välbekant.
Där är Gunwald Larsson gud. Amen.
Fönster mot reklamvärlden
Låt erövringen börja!
Fortsättning följer
Kulturkampen fortsätter
På Kulturkalaset fick vi med oss massa gratiskultur. Närmare bestämt tolv böcker från folkbibliotekens projekt "VÄrsta boken". Jag har svurit dyrt och heligt att sprida böckerna vidare, så Moa fick äran att lägga ut Flyga drake på Andra Långgatan. Vi såg faktiskt när den blev upphittad och omsorgsfullt nedstoppad i en handväska. Den nya ägaren försvann i riktning mot Järntorget med en resväska i släptåg.
Viktfajten fortsätter
Jag har haft dålig disciplin sista tiden. Slarvat med glass, godis och snabbmat. Så nu tar jag faktiskt en liten kur med Modifast bara för att få ordning på vanorna och vikten. En vecka. Efter det är det bara sallad, sushi och annat gött som gäller. Det är en ständigt kamp mellan förnuft och känsla. Hjärnan vill äta nyttigt, men kroppen vill bara svulla, typ...
CD-inköpen fortsätter
Stöd din lokala skivhandlare! Jag köpte följande från Andra Långgatans Skivhandel häromdagen:
Sexsmith & Kerr - Destination Unknown Ron Sexsmiths sidoprojekt. Från Kanada.
Benni Hemm Hemm - Murta St. Calugna Querky storbandspop från Island.
Paul Simon - Surprise Paul Simon i samarbete med Brian Eno.
Daniel Lanois - Here Is What Is Superproducenten (U2, Emmylou Harris) på egen hand.
Taken By Trees - Open Field Ex-sångerskan från The Concretes i lågmält soloprojekt.
Wolfmother - Wolfmother Retrohårdrock från Australiensisk trio.
The Polyphonic Spree - The Beginning... Megakörband framför svulstiga låtar
Anna Järvinen - Jag fick feeling Ex-sångerskan från Granada i lågmält soloprojekt.
Det är alltså begagnade skivor. Snittpris cirka 75 pix. Och då får man omslag och allt. Har inte hunnit lyssna tillräckligt för att kunna ge några omdömen ännu. Jag kanske återkommer med det i sinom tid.
Å den ljusnande framtid är vår...
Det regnar. En tydlig markering: Nu är sommarlovet slut. Vi sjunger "Sommaren är kort" med svaga stämmor. Paraplyerna fälls ihop innan barn och föräldrar marscherar upp till klassrummet.
"Hurra! Imorgon börjar vi med matte."
"Titta vilket fint klassrum vi fått. Det har utsikt."
"Lite kort information till er föräldrar bara... Nu har vi varken idrottslärare eller musiklärare längre. Sparbeting ni vet."
"Ses imorgon. Prick klockan tio över åtta."
Skolklockan ringer. Dags att gå hem.
Vem fan vill tura på en bro?
"En radiostyrd Petur i upphittad skitig kofta..." skriver Patrik i sin bildtext på Facebook, där han utan förvarning laddat upp bilder från vår ungdom. Ja, det var mycket vi inte visste då. 1990 i Hultsfred.
Som tur är har jag inte blivit mycket klokare...livet vore så tråkigt då, eller hur?
Catsching! Där rullade lite STIM-pengar in...
Jepp, sorry.
Efter bröllopet
Jag är lite för trött för några långa haranger, så jag klipper helt enkelt in texten till den djuplodande rap (?) som jag och mina vänner Mathias och Christian från The Elliots framförde igår. Over and out...
FREDRIK & SUSANNA´S
RAPSODY IN ROCK
FREDRIK, FREDRIK GAMLE VÄN,
VI HAR VÄNTAT - ÄNTLIGEN
HAR NI GÅTT OCH GÄNGAT ER.
NU BLIR KRAVEN FLER OCH FLER
VILLA, VOVVE, KORVMASKIN
FRUGANS MAGEN RUND OCH FIN
HAR DU REDAN BOCKAT AV
DESSA LÖFTEN VILL VI HA:
SLUTA DRICKA ALKOHOL
OM DU DRICKER - SLUTA SOV!
INGEN MERA ROCK'N'ROLL
BÖRJA TRÄNA - SPELA BOLL!
HUMLE, VATTEN, JÄST OCH MALT
DET ÄR DAGS ATT SÄTTA HALT
DRICKA JUICE OCH ÄTA GRÖNT
ÄR KÄRLEKSDOKTORNS NYA RÖN
REFRÄNG:
THEY CALL HIM DR LOVE
OH SUSANNA, SUSANNA, PLUGGETS SNYGGASTE TJEJ
VAD HAR DU GETT DIG IN PÅ - VILKEN JÄVLA GREJ!
NU HAR DU BLIVIT MATTE TILL EN RIKTIGT GAMMAL HUND
SOM HETER FREDRIK BERGGREN, TÄNK EFTER EN SEKUND:
KAN HAN BYTA BLÖJOR MED EN VACKER TASS?
NÄR DU VISSLAR - SPRINGER HAN OCH TORKAR DIG PÅ DASS?
KOMMER HAN TILLRÄCKLIGT FORT NÄR DU ROPAR "HIT!"
ELLER PEKAR HAN PÅ KLOCKAN OCH BER OM EN RESPIT?
REFRÄNG:
THEY CALL HIM DR LOVE
VI KAN GÖRA ALLT DET DÄR, DET DÄR OCH LITE TILL
RING OSS OM DU ÅNGRAR DIG, VI GÖR VAD DU VILL
VI DUMPAR VÅRA BRUDAR OCH SÄGER TACK OCH HEJ
DU KAN ALLTID VÄLJA MELLAN MIG OCH MIG OCH MIG
VÄrsta kulturstölden!?
Varför heter det Kulturkalaset numera, det som förut hette Göteborgskalaset? För inte är det väl mer kulturellt än tidigare, eller? När jag vandrar genom området vid GöteborgsOperan tillsammans med barnen är det samma karuseller, hoppställningar och lotteristånd som alla andra år. Och vid Kungstorget serveras fortfarande mellanöl ur plastmuggar. Och på scenen står ett band; West of Eden från Götlaborg som spelar någon slags fejkad irländsk popmusik - välpolerat, könlöst och bara så urbota ointressant. Fast helt i linje med hur det det mesta av musikutbudet brukar vara på Göteborgskalaset, åh förlåt, Kulturkalaset menar jag.
Det enda tecken på kultur jag hittar, ramlar jag över av misstag. Och missförstår hela grejen.
Vi passerar en folksamling vid ett tält, när det plötsligt smäller av ett startskott. "Nu startar vi!" ropar en ung man glatt. Han öppnar upp tältet. Där ligger drivor av helt nya böcker. Alla människor rusar in och börjar att botanisera bland de blanka omslagen. Jag också av ren nyfikenhet. "VÄrsta boken" står det på klisterdekaler. Jag ser att alla börjar att plocka med sig böcker - utan att betala. Wow, vilken grej!, tänker jag och snart håller jag en rejäl bunt böcker under armen, precis som många andra i tältet. Moa plockar några titlar också. Tolv böcker får vi med oss allt som allt.
När jag kommer hem så slår jag på "VÄrsta boken" på nätet och hittar det här. Plötsligt förstår jag att de där böckerna inte var till för mig, utan är en del av ett projekt avsett att få unga att läsa mer. Behjärtansvärt naturligtvis. Så behjärtansvärt att jag drabbats av extremt dåligt samvete. I min girighet har jag berövat ungdomen på deras litteratur. Hur ska jag göra nu?
Som tur är finns faktiskt lösningen bland böckerna. För en av titlarna, "Den långa flykten" av Richard Adams, är märkt med en annan klisterdekal; "bookcrossing.com". På insidan av pärmen står skrivet:
Jag är en gratis bok. Jag är vare sig borttappad eller
kvarglömd. Var snäll och gå till www.bookcrossing.com,
skriv in mitt BCID (se nedan) och förklara hur du hittade
mig. Sedan är det bara att läsa mig och släppa mig fri igen!
När jag slår in den ditkluddrade BCID-koden på hemsidan ser jag att någon lagt ut boken bara några timmar tidigare. Jag får skriva var jag hittade boken samt en kort kommentar om mina intentioner med den. Boken får alltså en historiebeskrivning kopplad till sig. När jag i min tur sedan placerar ut boken någonstans på stan, så kan nästa mottagare gå in och skriva om dess vidare öden.
En fantastisk idé. Det är ju så jag ska göra med mina Kulturkalasböcker! Jag läser dem först och låter sedan kidsen hitta dem på stan, med en tillhörande book crossing-kod. Då kan jag ju dessutom se om den hamnar i rätta händer, så att jag kan få ro att sova. Utan dåligt samvete.
Har du sett! Till maken!
Har du sett på maken!
Jag städar. Känns som ett evighetsjobb. Vi har så mycket av allt - prylar, kläder och...hårband! Jag vet inte var alla dessa hårband och clips, eller vad det heter, kommer ifrån. Det finns så många - på golvet, på köksbänken, i sovrummet, överallt! - att jag har tagit till vana slänga dem varje gång jag ser dem. Ändå dyker det upp nya hela tiden.
Ett annat mysterium är strumporna. Alla råkar ut för omaka strumpor ibland. Men vi måste ha nåt slags rekord. Efter att har försökt sortera barnens strumpor har jag bara fått ihop ett dussin par. Kvar på bordet ligger ett femtiotal (!) spräckliga barnstrumpor. Några med mönster, några randiga, men mest rosa. De ser ensamma ut, nästan förskräckta i sin skrynklighet.
Jag sitter och stirrar på dem i förhoppningen att det bara är jag som har dåligt minne. Att om jag bara koncentrerar mig så kommer jag hitta ett par. Som när man spelar memory ungefär. Men nej. Paren förblir omaka. Ska jag slänga dem? Det tar emot. Om jag gör det, då ger jag mig fan på att makarna säkert dyker upp.
Mental OS-träning
Stasiland av Anna Funder
En dokumentär bok om den omfattande bevakningsorganisationen Stasi i det forna Östtyskland. Den australiensiska journalisten Anna Funder skildrar systemet inifrån genom möten med f.d. Stasiagenter och medborgare i DDR som bevakades, förföljdes och i vissa fall försökte att fly över Berlinmuren. På ett personligt sätt lyckas hon visa hur absurd och Kafkaartad tillvaron var i landet som många hoppades skulle bli den första verkligt demokratiska socialistiska staten. Med rädsla som främsta vapen påverkades människor att blunda för, och till och med acceptera, förtryck och uppenbara lögner. Efter att ha läst boken tycker jag mig bättre förstå hur diktaturens psykologi fungerar. Och plötslig framstår ett OS i Kina 2008 som ett uppenbart hån mot majoriten av medborgarna i världens största diktatur - men även mot de miljontals offer som skördats genom historien...
Festivalrevansch!!!
Monumental festivalmiss
Jag e int´ bitter...
Jag får trösta mig med det här klippet från Way Out West som jag hittade på YouTube
Powerwalking i Pilane
Pilane. Det låter som en grekisk ö, men är ett gammalt gravfält med anor från stenåldern på Tjörn. Jag besökte den omskrivna skulpturutställning där. Helt solo, utan barn eller fru, spankulerade jag runt med förvånansvärt många andra kulturintresserade besökare, samt en skock får som verkade vana vid uppståndelsen.
I det vackra landskapet, som påminner om Gotland, infogas verk av konstnärer från hela världen. Mest uppmärksammat är Trebent Buddha av den kinesiske konstnären Zhang Huan, ett stort kopparschabrak som är minst åtta meter högt.
Starkast intryck gjorde Laura Fords märkliga skulpturer, som får mig att tänka på obehagliga scener ur mörka barnsagor. En pojke med fågelhuvud, en flicka som smält samman med ett träd och fem figurer i rustningar som ligger utslagna i gräset. Är de döda? Spooky.
Jag rekommenderar ett besök. Utställningen pågår till 14 september.
Olika sätt att sätta sprätt på kulorna
Moa och Stella vann 1200 kronor på enarmade banditer när vi åkte Stena-färjan från Danmark. De hade ett enormt flyt, som startade med att de satsade trettio kronor och sedan vann flera gånger i rad. Sista vinsten var på 800 kronor.
Så nu till dilemmat. Vad gör du med 600 kronor om du är åtta respektive fem år gammal? Åker till Liseberg så klart! Men eftersom det regnade åkte vi till Lek & Bus Landet istället - en gigantisk lekplats på 5000 kvadratmeter. Svetten lackade när de stora tjejerna sprang i den stora klätterställningen. Kajsa nöjde sig med bollhavet.
Jag gjorde av med pengar på ett helt annat sätt i går kväll - en spontan pubkväll. Ölen på The Rover smakade förnämligt, men som man säger: "Smakar det, så kostar det".
Vi var fyra grabbar som delade på den digra notan.
Sommarläsning med ett stänk av pride
Min sommarläsning under Prideveckan passade, helt oavsiktligt, in på veckans tema. Jag rekommenderar bägge böckerna, men vill gärna lyfta fram boken om Bruce Chatwin lite extra. Författaren levde med en kvinna, men var bisexuell och gick bort i HIV i mitten av åttiotalet. De sista åren av sitt liv engagerade han sig i bättre villkor för HIV-smittade.
"Brokeback Mountain : och andra berättelser från vidderna" av Annie Proulx
Filmen Brokeback Mountain bygger på novellen med samma namn. Boken skulle lika gärna kunna heta "Berättelser från Wyoming", det är nämligen den gemensamma nämnare för samtliga berättelser. De egensinninga, ofta bizarra, historierna utspelar sig i den karga delstaten där boskapsskötsel, rodeoshower och ranchliv är människornas liv. Novellerna är korta och komprimerade, ibland så till den grad att de framstår som utkast till romaner. Då känner jag ibland att jag får svårt att engagera mig i figurernas öden, jag hinner inte bygga upp någon sympati innan novellen är till ände. Samtidigt lyckas Proulx alltid få med de små, häpnadsväckande detaljerna i varje situation och personbeskrivning som tillför färg och doft. Människor blir tydliga med sina svagheter bakom den väderbitna ytan. Folk lever och dör, aldrig på något konventionellt sätt, utan alltid längs de irrationella och slumpmässiga vägar som verkligheten rör sig när den får fritt spelrum.
"På resa med Chatwin" av Susanna Clapp
Sverige-Danmark via Afrika
En dag på Djurs Sommerland gjorde succé. Massor av extremt fula danskar trängdes i vattenlandet medan de rökte och drack pilsner. Köerna var lagom långa. Ungarna gillade blandningen av åk och lekattraktioner.
Jag blev dock en aning frågande till "Afrikland" - den del av parken som hade ett afrikanskt tema. Här kände jag mig väldigt svensk, eller kanske snarare politiskt korrekt, i meningen att jag snart upptäckte att danskarnas syn på Afrika verkar en aning föråldrad. Attraktionen "Hottentottkarusellen" pryds av en svart figur med extremt stora läppar, "Kannibalgrytorna" är en variant på Lisebergs "Virvelvinden" med skillnaden att man sitter i grytor med målade lågor. På "Banaturen" åker man i bananbåtar förbi mekaniska dockor som föreställer afrikanska infödingar med ben i näsan som spelar bongotrummor.
Visst, jag förstår att det är karikatyrer, precis som vikingarna med hornprydda hjälmar i vikingadelen av parken. Men när jag samma kväll sitter framför dansk tv och följer den politiska debatten om invandring, så doftar minnet av "Afrikaland" en aning unket. Man diskuterar att Danmark fått åthutning i EU-domstolen för sina alltför restriktiva regler för uppehållstillstånd till invandrare gifta med danskar. De invandarfientliga politikerna försöker skyla över sina egna fördomsfulla och opportunistiska åsikter i frågan med diverse snömosiga uttalanden om folkopinionen och odemokratiska regler inom EU. Det hela är faktiskt ganska pinsamt, eller snarare plågsamt.
Men missförstå mig rätt. Bortsett från just den saken diggar jag Danmark och danskarna. Och maten och drycken. Och Århus är en trevlig stad.
I will be back...
