Kvinnodagen
Jag orkar inte ha åsikter. Inte här på bloggen. Inte just idag i alla fall.
Egentligen tycker jag ofta och mycket. Jag är medlem i Amnesty, har ett fadderbarn på Kap Verde-öarna, röstar i kommunalvalet och livnär mig i stort sett på att ha åsikter. Jag läser, tittar, lyssnar och reflekterar.
Egentligen tycker jag ofta och mycket. Jag är medlem i Amnesty, har ett fadderbarn på Kap Verde-öarna, röstar i kommunalvalet och livnär mig i stort sett på att ha åsikter. Jag läser, tittar, lyssnar och reflekterar.
Jag står för vad jag tycker, men är samtidigt så receptiv för andras perspektiv att jag ibland har svårt att känna ett behov av basunera ut mina åsikter till andra. Man kan ju faktiskt tycka annorlunda än mig. Och det är helt ok.
Idag har folk tyckt till om kvinnodagen. I bloggar, kåserier, artiklar, radioinslag, debatter, lunchrumssnack...
Följande vet jag: Det är kvinnodag varenda dag hemma hos mig. Från morgon till kväll.
Och det tycker jag om. Punkt
Och det tycker jag om. Punkt
Dagens jubilar
Hur gick det till? Plötsligt är Stella nio år gammal. Idag är det hennes födelsedag. Hon vaknar, förväntansfull och lycklig, av vårt "Ja, må hon leva!". Vi står uppradade vid sängen med paketen i hand. Hurrar fyrfaldigt med nyvaknade stämmor. Örhängen, TV-spel, blåjeans, skor och mössa packar hon upp. Visar stolt upp innehållet.
Bästa Fars Dag-gåvorna
Dagens jubilar
Idag fyller Kajsa 5 år. Spralliga, glada, busiga och modiga Kajsa. Hurra, hurra, hurra!
Höstlov i Ullared
Aldrig igen.
Asfaltsblommor
Dagens väder var oemotståndligt. En höstpromenad var given, samtidigt passade vi på att sätta upp en fågelholk som Moa hade snickrat i slöjden. Jag skickade upp barnen i skogen för att hitta ett lämpligt träd, men de såg vilsna ut. De trodde nämligen att en grävling gömde sig bland buskarna.
– Den kanske kommer ut och biter ihjäl oss! ropade de förtvivlat.
Som tur var besannades aldrig deras farhågor. Holken är uppe. Och vi kom hem säkert. ...Over and out.
Tack!
Jag har fått massor av gratulationer och över 30 likes på Facebook de senaste dagarna. För nu är det officiellt. Jag är förlovad med mina barns mor.
Så nu är nästa steg ett giftermål. Förutsättningarna är perfekta. Vi älskar varandra, är bästisar, accepterar och uppskattar varandras olikheter, har tre barn ihop och har upplevt de viktigaste stunderna i livet tillsammans. Både de bästa och svåraste.
Men som sagt. Häromdagen gick alltså Anna ut och offentliggjorde att vi är förlovade. Faktum är jag friade samtidigt som vi förlovade oss. Jag ställde frågan på en balkong i Egypten. Jag har för mig att det var fullmåne. Jag höll ett illa förberett tal. Men Anna verkade ändå fatta galoppen. För hon svarade ja och tog emot ringen som jag köpt hos Jarl Sandin innan vi reste iväg. Voilà. Förlovningen var ett faktum.
Ett stort tack till alla som gratulerat mig. Det värmer. Så många gratulationer tror jag inte ens att jag fick efter förlovningsannonsen i GP … då för åtta år sedan, när vi förlovade oss …
Vykort från Island
Sommarlov
På skolavslutningen sjunger barnen inte "Den blomstertid nu kommer". De sjunger "Sommaren är kort" och en låt av The Moniker istället.
Stella gör solodebut. Hon tar ett raskt steg fram när klassen framför Lasse Berghagens "En kväll i juni". Hon sjunger frasen "så mindes han och sa" utan att darra på stämman. Stoltheten går inte att ta miste på.
Den här sommarlovsveckan har de äldsta flickorna spenderat på Rossö utanför Strömstad. Vid hemkomsten doftar de tång och salt. Senare på kvällen skruvar vi av stödhjulen på lillflickans cykel. En startskjuts är allt som behövs. Utan minsta tveksamhet trampar hon gatan fram i full fart. Stadigt och med ett brett leende.
Idag när hon vaknar är det första hon säger: "Mamma, minns du att jag kan cykla utan stödhjul nu?". Stoltheten går inte att ta miste på.
Jag. En svikare.
Telefonen ringer. "Pappa, har du glömt bort mig?" Jag blir alldeles kallsvettig. För i samma sekund som frågan ställs, så inser jag att det är sant. Jag HAR glömt bort henne.
Vi hade en avtalad tid för besök hos skolsyster. Där skulle hon genomgå läkarkontroll och få en spruta. Besöket skulle ske klockan 10.50. Klockan är nu 13.30.
"Jag har väntat hela dagen. Tittat ut genom fönstret mot parkeringen, men du kommer aldrig". Hennes röst är ynklig. Jag känner mig som en riktig sopa. En riktig ärkeusling till förälder. För detta har vi pratat om länge, hon har faktiskt sett fram mot att träffa doktorn och få sin spruta. Alla andra i klassen har redan tagit den.
Jag förklarar att jag har missat det. Glömt bort helt enkelt. Ber henne om ursäkt och frågar om hon kan förlåta sin tankspridda pappa. "Ja" säger hon med mjuk röst.
"Tack" säger jag. Den här gången är det jag som låter ynklig. För jag kan inte förlåta mig själv. Att min dotter har ett stort hjärta är ingen ursäkt för att jag har en rörig hjärna...
Dagens jubilar de luxe
Idag fyller underbara Moa 11 år. Snälla, omtänksamma, kloka och modiga Moa.
Födelsdagsfesten kombinerar vi med en påsklunch i solen på verandan tillsammans med kusiner, fastrar, mostrar och farbröder. Glad Påsk!
Födelsdagsfesten kombinerar vi med en påsklunch i solen på verandan tillsammans med kusiner, fastrar, mostrar och farbröder. Glad Påsk!
Grand Canaria, april 2011
Dagens jubilar
Idag fyller Stella 8 år och vi har ätit årets första semla för att fira. Grattis!
Nordens Ark
Regnet faller i snön. Där klampar vi runt i fyra timmar. Jag och tre barn som mot alla odds är nyfikna, glada och lekfulla trots våra allt blötare vinterkläder. Besökarna är lätträknade en dag som denna, så djuren tittar förvånat upp när vi närmar oss inhägnaderna.
Snögeparden väser hotfullt men smyger efter oss på andra sidan stängslet. Barnen ropar "Ta kort pappa!". Vargarna springer lekfullt fram och nosar i luften – människodoft. Lodjuret väver oroligt. Det har gått fram och tillbaka så ofta att det bildats en stig av tassmärken i snön. Barnen frågar naturligtvis varför.
"Han har väl blivit sjuk i huvet" säger jag. "Vill vara fri."
På lantgården är vi den enda familjen på plats för att mata djuren. Morötter till fåren och kaninerna. Maskar till hönorna. Barnen gräver ner händerna i hinken med levande mjölmaskar. Det kittlar. Hönorna letar ivrigt i höet när de vita kräldjuren sprids ut runt dem.
Hönorna verkar lika yra och lyckliga som mina barn denna dag.
Hönorna verkar lika yra och lyckliga som mina barn denna dag.
Sista julklappen
Sjuåringen fick äntligen sina efterlängtade hål i öronen.
Lite anspänning, men inga tårar och allra mest sprudlande glädje.
Snabbt och effektivt utfört av proffsen på Tribe.
En apa i familjen
Jag kanske inbillar mig, men efter ett tag känns fötterna varmare. Den fuktiga kylan släpper greppet när jag glider fram på isen framför Stora Scenen. Jag har inte skridskor, bara mina vanliga sneakers, och försöker filma barnen som skrinnar fram på vingliga ben. Anna, som glömt themobyxor, vaggar sakta för att hålla värmen.
Jag vinner aldrig på hjulen. Inte den här gången heller. Fast femkronorna och tjugolapparna rasslar iväg lika snabbt som hjulen rasslar runt, runt. Ingen stjärnvinst, inte ens en liten tröstpåse med Daim – inget.
Men så sker undret. Min sista femkrona propsar minstingen på att jag ska satsa på Klon. Alltså glasboxen som är fyllt med mjukdjur där man styr en "klo" med hjälp av en liten joystick. En antiklimaxmaskin utan dess like, för oftast brukar det hända...ingenting. Man siktar på den största grejen, en älg eller något, tar sikte trycker på knappen som får klon att sakta sänkas ner. Klon landar i högen av plysch, kniper ihop men liksom bara glider över tyget.
Men den här gången smäller det. Jag siktar inte ens. Jag bar kör på måfå. Styr rakt fram, svänger till höger så långt det går och trycker på knappen. Klon fastnar först i själva utsläppsluckan, men helt mirakulöst griper den plötsligt tag i en blå apa, drar upp den och släpper ner i luckan. Lyckan är total.
Finbesök i familjevardagen
Idag hade vi gäster på besök. Förutom att det var härligt att träffa min moster och hennes man, som rest hit ända från Island, så finns det alltid en annan fördel med just besök: Städningen. Enda gången som vi röjer upp ordentligt i kaoset här hemma är när vi vet att en gäst ska kliva över tröskeln - annars är det lite si och så med den saken. Städning är inte vår huvudgren.
Jag far runt som en iller. Svetten lackar när jag småspringande samlar ihop kläder från golvet, fyller maskinen med disk, drar runt dammsugaren så den slår i väggarna när jag rusar runt hörnen, torkar av de allra dammigast hyllplanen med ett pekfinger så att dammet yr. Jag känner mig som en vimsig karaktär i en stumfilm...fast med ljud...och i färg...(kass analogi, borde stryka den)...
Fem minuter innan besöket ska anlända så packar jag in dammsugaren. Tänder några värmeljus. Sätter på en platta på stereon. Då knackar det på dörren. Jag sätter på mig mitt allra mest obesvärade leende och öppnar dörren.
Puh! Likadant varje gång. Sista-sekunden-uppfräschningen avklarad.
Jag far runt som en iller. Svetten lackar när jag småspringande samlar ihop kläder från golvet, fyller maskinen med disk, drar runt dammsugaren så den slår i väggarna när jag rusar runt hörnen, torkar av de allra dammigast hyllplanen med ett pekfinger så att dammet yr. Jag känner mig som en vimsig karaktär i en stumfilm...fast med ljud...och i färg...(kass analogi, borde stryka den)...
Fem minuter innan besöket ska anlända så packar jag in dammsugaren. Tänder några värmeljus. Sätter på en platta på stereon. Då knackar det på dörren. Jag sätter på mig mitt allra mest obesvärade leende och öppnar dörren.
Puh! Likadant varje gång. Sista-sekunden-uppfräschningen avklarad.
Efter en middag med skönt avslappnat snack - som om det var igår vi träffades, fast det är flera år sedan - så kör jag hem hela gänget till min mamma.
Väl hemma igen häller jag upp ett glas vin, sätter mig i vardagsrummet, tittar mig omkring och njuter.
Vem vet, kanske lyckas vi hålla det städat ett helt dygn den här gången. Kanske...!
Väl hemma igen häller jag upp ett glas vin, sätter mig i vardagsrummet, tittar mig omkring och njuter.
Vem vet, kanske lyckas vi hålla det städat ett helt dygn den här gången. Kanske...!
Dagens jubilar
Idag fyller hon fyra år. Vår lilla chef där hemma. Tjejen som syns och hörs mest.
Kavat, modig, spontan, kramig full av energi. Massor av kärlek. Grattis Kajsa!
Kavat, modig, spontan, kramig full av energi. Massor av kärlek. Grattis Kajsa!
Bus och godis
Gipset skulle kunna vara fejk, men det är det inte. I torsdags när Stella gungade tappade hon taget och föll så olyckligt att hon drog armen ur led. Vi fick åka till akuten i värsta rusningstrafiken (med höga tjut för varje gupp som vi körde över) där hon blev nedsövd och tillfixad. Efter en natt på sjukhuset kom Stella hem med det här gigantiska gipspaketet. Tre veckor ska hon ha det.
Fast det passade rätt bra när det var dags att gå en runda i kvarteret för att spöka för grannarna. Gipset gav utstyrseln en autentisk touch. Tjejerna kammade hem storkovan på några få påhälsningar. Två 200-grams Maraboukakor, en klubba som ser ut som ett monsterfinger och lite annat smått och gott.
Happy Halloween!
Happy Halloween!
Slingrande besked
Min fru skymtar på bilderna från kvällens möte hos Linnéstadens statsdelsnämnd. Hon skakade bara på huvudet när hon kom hem. Efter två timmars möte hade hon fortfarande fler frågor än svar
Ibland undrar jag var politikernas passion ligger. Är de mest intresserade av att sitta i möten, diskutera budgetar och göra karriär? Eller brinner de verkligen för att förbättra människors liv? Har de glömt av varför de började att engagera sig i politik?
Ständigt undflyende svar och total brist på medkännande och förståelse för medborgarnas oro och frågor. Åtminstone när man kommer ner på den här nivån i politiken. Alltså på den nivån där besluten så påtagligt påverkar mitt liv och, framförallt, mina barns vardag.
Listan över bristerna på barnens skolor är lååång:
Min dotters klass har haft en pedagog på 29 elever efter klockan två, där ett barn med speciella behov kräver extra mycket uppmärksamhet. Barnen är då utspridda i baracker och på skolgården utan en chans till nödvändig uppsyn av vuxna. Man har dragit in stöd till barn med diagnoser och behov av extra stöd. Man har dragit in frukosten till barn som börjar tidigt på fritids. Barnen har gått flera månader utan schema. Och som pricken över i:et. En sexdömd man har fått arbeta i matsalen där barnen går och äter varje dag och de ansvariga har varit helt medvetna om detta.
Besluten tas ofta i hemlighet, utan att föräldrar och elever får veta vad som sker. Ogenomtänkta och oförsvarliga beslut. Men ingen tar på sig ansvaret. Det är alltid någon annans fel. Inte mitt bord!
"Krigets första offer är den så kallade vanliga människan som vill leva sitt vanliga liv med vård, skola, omsorg, vatten och värme, glädje och sorg." skriver Bodil Malmsten på sin blogg.
Hennes ord handlar om Afghanistankriget. Observera: Ett krig.
Det märkliga är att jag drar paralleller till mitt egen familjs situation.
I goa, glada och käcka Göteborg...
I goa, glada och käcka Göteborg...
