Sånger från Andra Långgatan

Först ut en reklamfilm som jag kläckt idén till. Den rullar just nu på TV. Filmen filmades in av de fantastisk begåvade människorna på Acne Production. Att delta vid inspelningen på plats i Bercelona var en väldigt trevlig del av mitt jobb.

Musiken av Ben Kocks är pricken över i:et, grädden på moset...ja, vad du vill. Catchy i alla fall.

Låten är en förmodligen världens första gospel för existensialister. Christian Rosengren hade redan skrivit grunden, men jag fyllde på och skrev ihop den färdiga texten.

Orden i refrängen som fanns redan från början – "All deserted, all desolate" – fick mig att referera till Albert Camus roman Främlingen. I boken mördar huvudpersonen Meursault en arab på stranden, utan synlig anledning. Men i omgivningens ögon begår han ett minst lika stort brott när han inte gråter på sin mors begravning.

Just den biten har jag lånat i texten, fast här handlar det om en bror som inte kommer att begråtas.

Nu har jag läst boken om Olle Ljungström. 216 sidor i coffee table format med massor av fotografier, teckningar och texter av folk som känner Olle Ljungström. Eller Olle som alla verkar kalla honom, även de som inte känner honom. Hans förmåga att lämna avtryck är en gemensam nämnare i alla bokens texter, men det är svårt att sätta fingret på vad exakt det är som fascinerar människor så.

Många har en Olle-story att berätta. Han har svept över landet och festat, spelat, supit, målat och legat med så många personer att det verkar som om alla känner någon, som känner Olle. Eller så har de själva träffat honom.

Flera av mina vänner har träffat Olle, alla har gillat honom eller åtminstone gillat själva mötet. Jag har själv bevittnat en sådan Olle-incident. Ett misslyckat raggningsförsök på ett galleri mitt på blanka dagen. Den energi som han investerade i det mötet var fantastisk.

Det finns något med Olla Ljungströms texter och uttryck som är genuint eget. Han är spontan och uppriktig, men också tramsig och provocerande. Inte minst innehåller låtarna humor och ironi. Däremot tror jag inte att Olle ägnar sig åt självironi. Nä, Olle Ljungström tar sig själv på yttersta allvar, han tvekar inte inte när det gäller sin egen smak. Vet precis hur han vill ha det, litar på sitt omdöme, går på känsla.

Mannen i mitten är sångare i det amerikanska bandet "Edward Sharpe & The Magnetic Zeroes". Bandet spelar på scenen cirka 20 meter bort, men Alex Ebert har mitt under konserten lämnat scenen för att "feel the sun" som han säger. Publiken sitter i en ring runt honom, ler och fotograferar och när han uppmanar alla att ställa sig upp och dansa, då gör alla det. Snällt och beskedligt lyfter de på benen och viftar med armarna i takt med musiken så hippieaktig de bara kan.

Den här spelningen som inleder Way Out West är kaotisk, ofokuserad och ganska skön faktiskt. Alex Ebert tar långa pauser för att dricka vatten eftersom han har feber, bandet träter om vilka låtar de ska spela och sångerskan Jade Castrinos springer, sitter, ligger, hoppar och klättrar runt som ett stort, lyckligt och överaktivt barn i snickarbyxor.

När Alex Ebert frågar publiken vad de ska sjunga om ropar någon "broccoli". Då improviserar Ebert en text om, just det, broccoli. Hur livscykeln kan symboliseras av broccoli – man växer upp, skördas, äts och skits ut. Typ så tror jag att han menar i alla fall.

Sedan följer allsång i "Home". Bandet tackar, bugar och bockar. En bra start på festivalen.

Jag känner mig smutsig efter att ha bevittnat gårdagens semifinal i schlager-EM. Då känns musiken på John Grants album "Queen of Denmark" som ett reningsbad för trumhinnorna. Den här mannen ska tydligen vara grymt bra live, vilket i viss mån bekräftas av hans uppträdande hos Jools Holland.

Men skivan är i alla fall fulladdad med bra låtar, inspelade hos och med Midlake. En kombo som funkar mycket bra. Sorgset, kraftfullt och vackert på samma gång.

Förra året satte jag vinnaren. I år (när jag ska fylla 40) missar jag.

Februarilovet med barnen hos mormor och morfar har varit en lyxig vecka. Jag och min maka har ätit ute varje kväll och har äntligen hunnit att prata till punkt för en gångs skull. Mycket god mat och dryck har det blivit. Jag har bl.a. avverkat Wasa Allé, Casa Nostra, Texas Longhorn, Condeco, lunch på Elit Plaza, öl på Tullen på Andra Långgatan och brunsch på 12-52. Very najs!

Veckans musikaliska upptäckt är White Lies, härligt bombastiskt musik som ger mig referenser till massor av bra band. Nu ska jag träffa ungarna och fredagsmysa på Tjörn. Tjena.