Sånger från Andra Långgatan

Ingen direktsändning från Viktorias och Daniels midsommarfirande. Bara helt vanliga svenska barn och ett gäng thirtysomethings som sjunger ur återanvända texthäften från 2007.

"Brother Louie" strömmar ur högtalarna på bergsprängaren som är uppkopplad till datorn. Sill, potatis och jordgubbar. Såklart. Men också nybakat surdegsbröd, bulgursallad och limepaj. Små, små skiftningar i traditionerna.

Varför inte sjunga "Manboy" på allmän begäran från den yngre generationen? "Manboy! Manboy! You can call me manboy" om och om igen.

Allt är bara frågan om repetition. Precis som vid alla fina svenska högtider.

Alltså, jag inser nu att jag aldrig rapporterat hur det gick för mig på Göteborgsvarvet. Och det har väl sin psykologiska förklaring antar jag. För det gick inget vidare. Jag tog mig runt, men inte mer. Folk stöp som furor i värmen, men jag såg till att dricka ordentligt, så runt kom jag.

Men mina ben var tunga. Åh, så tunga. Så efter halva loppet kändes varvet mer som en golgatavandring än något annat. Jag gick till sist uppför Göta Älvbron, Avenyn och Övre Husargatan och släpade mig i mål på 2 timmar och 45 minuter. En halvtimma sämre än förra året. Så nu har jag lärt mig att man inte kan springa en halvmara utan att träna ordentligt. Fettet var tungt också. Nästa år ska det bli bättring, jag lovar.

Jag har startat uppladdningen redan nu. Det blev en mil både i söndags och tisdags. Helt underbart faktiskt.

Jag springer upp i Änggårdsbergen med min iPhone och lyssnar på musik. Den senaste tiden har det blivit mycket Evert Taube av någon outgrundlig anledning. Visste inte ens att jag hade en Taubeplatta i telefonen.

Så häromdagen drog "Möte i monsunen" igång. Och jag blev helt uppslukad – jag har aldrig tänkt på vilken sjukt konstig och lång rövarhistoria den låten är. Han seglar jorden runt till olika exotiska platser och råkar ut för en massa jävelstyg. Det är gevär, pirater och cykloner.

Och i slutet går ett gäng elefanter och apor bananas på fartyget, bara så där.

Trots att jag flåsade uppför backarna, blev jag helt förundrad. Sådant där görs inte längre. Evert kunde dra en story minsann. Vers efter vers. Inte direkt anpassat till Trackslistan om man säger så...

Jag hittade en version med Håkan Hellström som är helt okej. Jag kunde ha varit utan det överarbetade orksterarret, men Håkan gör en lysande sånginsats tycker jag. Som en riktig showman!

Tänkte bli lite euforisk nu faktisk. Stå ut med mig, men just idag känner jag mig faktiskt rätt lycklig.

Vill bara uttrycka glädjen över att att bo i vårt hus. Vi flyttade ju hit till Änggården efter förra sommaren, så vi hann aldrig riktig känna på trädgårdslivet. Men shit vad skönt det är! Vi sitter på verandan, grillar och mår bra. Som värsta Solsidan-familjen. Och barnen har fått en studsmatta - det ingick nämligen i dealen för att de skulle gå med på att flytta hit. Den tar visserligen upp nästan hela trädgården, men är flitigt använd av både tjejerna och mig. Som värsta Svenne Banan-familjen.

Och så har i ju Botaniska Trädgården som vår extra trädgård 50 meter bort. Varje helg och ibland på veckorna tar vi promenader där och ungarna cyklar ibland själva till växthuset och tittar på sköldpaddorna. Det känns lyxigt. För att inte tala om alla skogsvägar uppe i Änggårdsbergen, där jag joggar ibland, jag har aldrig riktigt fattat innan vilket stort område med vacker, orörd natur det ligger där uppe. Lika lyxigt det.

Här kommer en ögonblicksbild från balkongen, idag när jag är ledig från jobbet!