Sånger från Andra Långgatan

Foto taget idag klockan 11.48.
Partysudd hemma i vardagsrummet när Stella ordnar discokalas för sina kompisar.
Städningen efteråt var inte att leka med. Inte städningen före heller.

Vårt hem platsar inte i Plaza Interiör, den saken är säker. Våra inredare är slumpen, slarvet och samlarmanin.

Just nu har ett lektält blivit ett dominerande inslag i vårt vardagsrum. Det får inte plats någon annanstans. I vardagsrummet har vi dessutom två tv-apparater. När vi installerade vår nya platt-tv så fick den gamla tjockisen stå kvar. Inte heller den får plats någon annanstans. 

I sovrummet använder vi barnsängen till att samla tvätt i. Kajsa har sovit i den två eller tre gånger på sin höjd. Här står ytterligare en gammal tv och skräpar i ett hörn. Dammig och bortglömd. 
 
Men det är de små prylarna som är mest irriterande. Vi har så mycket prylar att det känns som att vi drunkar i dem. Böcker, filmer, skivor, strumpor, hårband, kläder, kritor, pusselbitar och leksaker tycks ha ett eget liv. Några timmar efter vi städat, så ligger de där igen. På golvet, på köksbordet eller i soffan.

Detta har fått andra följder. När jag hälsar på i allt för genomtänkta, smakfulla och välstädade hus och lägenheter känner jag mig obekväm. Kanske bottnar det i avundsjuka eller mindervärdeskomplex. Men inte bara. 

Nä. Tacka vet jag stökiga, kaotiska och ogenomtänkta hem. Som präglas av personliga intressen och ett livs historia snarare än färgkartor och pedanteri. Då känner jag mig hemma. Tillfreds med min egen otillräcklighet. Men lika mycket med att jag är hemma hos någon som vågar vara sig själv. Med tillhörande damm i hörnen.