Just Kids
Först en rejäl röjning av nedre plan. Sedan dammsugning och skurning av golven. Och därefter staketbygge på verandan. Ur min förstärkta iPad strömmar Patti Smiths röst. Återupptäckt efter min läsning av "Just Kids", Patti Smiths fantastiska ungdomsskildring från 60- och 70-talets New York.
Berättelsen om hur hon träffar Robert Mapplethorpe börjar som en kärlekshistoria. Paret kämpar för överlevnad men främst för att bli konstnärer, på det legendariska Chelsea Hotel möter de bland annat Janis Joplin, Allen Ginsberg och Salvador Dali. Robert är sökaren som provar sig fram inom konsten och livet. Genom sitt skrivande blir Patti en scenartist som slår igenom som rockartist. Robert slår igenom som fotokonstnär, med allt från blommor till manliga könsorgan som motiv.
Framförallt är det en hänförande bok, skriven med imponerande flyhänthet och närvaro. Patti Smith förflyttar läsaren till en värld som känns nära, men ändå fjärran. En tid som musik, konst och litteratur fortfarande hämtar sin näring ifrån. Och så är det en sorgesång över förlorad kärlek, tid och vänskap. En blivande klassiker.
Berättelsen om hur hon träffar Robert Mapplethorpe börjar som en kärlekshistoria. Paret kämpar för överlevnad men främst för att bli konstnärer, på det legendariska Chelsea Hotel möter de bland annat Janis Joplin, Allen Ginsberg och Salvador Dali. Robert är sökaren som provar sig fram inom konsten och livet. Genom sitt skrivande blir Patti en scenartist som slår igenom som rockartist. Robert slår igenom som fotokonstnär, med allt från blommor till manliga könsorgan som motiv.
Framförallt är det en hänförande bok, skriven med imponerande flyhänthet och närvaro. Patti Smith förflyttar läsaren till en värld som känns nära, men ändå fjärran. En tid som musik, konst och litteratur fortfarande hämtar sin näring ifrån. Och så är det en sorgesång över förlorad kärlek, tid och vänskap. En blivande klassiker.
Boktips
Läs Johan Theorins "Nattfåk". Precis som hans första bok är det en välskriven och välkonstruerad historia som utspelar sig på Öland. Och i motsats till många andra svenska deckarer, så följer inte historien det givna mönstret. Frågan är om det en är en deckare? Nä, det är väl snarare ett drama om en familj i upplösning, historisk roman, spökhistoria och mordgåta som skickligt vävs samman av författaren.
Bit för bit förstår man sammanhang, som man faktiskt inte kunnat ana från början. Och det är ovanligt, ofta brukar jag lista ut upplösningen i svenska deckare runt sidan hundra. Dessutom är det skönt med en handlings- och karaktärsdriven historia, snarare än en beskrivning av en lång utredning med trötta poliser i huvudrollen. Och precis som hos Stieg Larsson bjuds det på action som faktiskt är både spännande och oförutsägbar.
Alltså action som inte bara är slutspurten mot ett gripande av den där bifiguren som presenterades redan på sidan 26 och som man genast fattade att det var något skumt med eftersom just den bifiguren inte fyllde någon funktion i berättelsen förutom att vara just en bifigur som ska dyka upp i slutet och släppa ut sin galenskap i ett sista vansinnesdåd som poliserna förhindrar i sista sekund.
Vill du undvika sånt. Läs "Nattfåk" och "Skummtimmen".
Ninnaninnaninana ninnaninnaninna...
Jag läste Pluras bok "Resa genom ensamheten" i somras. En odyssé i musik, kärlek, fester, turnerande, droger, sex och – naturligtvis – mat. Plura skriver fascinerande öppenhjärtigt och ärligt om sina tankar kring det mesta. Han lämnar ut sig själv, vänner, familj och gamla kärleksaffärer, helt utan pardon.
Han blir nostalgiskt emellanåt, men har alltid en befriande distans till sig själv. I stora delar är boken en bekännelse om egocentricitet och hänsynslöshet. Att skapa myten om sig själv är ett hårt jobb och många i omgivningen åker på stryk längs vägen. Även Plura själv.
Men samtidigt är det oemotståndligt läsning. Det är skrönor, drömmar och tankar som jag känner igen mig i, trots att jag inte är någon gammal musikerräv som gubbarna i Eldkvarn. Det finns något allmängiltigt i beskrivningen av jakten på snabba kickar. Kickar från drycker, musik, maträtter, resor och kyssar. Dagarna med blå himmel, de suddiga nätterna, ögonblicken av rusande eufori, de svarta konflikterna. Stunderna som avgör allt, fast man kanske inte förstår det just då.
Alltså: "Resa genom ensamheten" av Plura Jonsson. Rekommenderas varmt.
Bokrea i racerfart
En av mina laster är att jag inte kan låta bli att handla på bokrean varje år. Den här gången gjorde jag en snabb räd. Jag plockade ihop några böcker som jag blivit sugen på sedan tidigare. Det tog max 5 minuter att inhandla dem, men jag gissar att det kommer ta fem år att få läst dem.
Drömmen om en bakugn
Missa inte Mats Krantz (min frus systers svärfar) bok om bakning och hur du bygger en veldeldad ugn hemma i ditt eget hus. ”Drömmen om en bakugn” är en passionerad brödfantasts sanna historia om hur han som liten gosse blir förälskad i gott bröd och sedan när en dröm om att bygga den perfekta bakugnen. En dröm som nu har gått i uppfyllelse. Boken är fylld med färgstarka anekdoter, läckra recept och instruktioner för att mura en stenugn.
SVT-programmet Sverige har gjort ett porträtt av Mats och hans ugn som just nu finns på SVT-play (Cirka 23 minuter in i del 10 av 17). OBS! Alla med känsliga öron varnas – två svordomar har slunkit genom censuren.
Boken finns att köpa på litenupplaga.se.
På spaning efter mer tid
"Jag läser aldrig Proust igen, för slutet gör för ont i mig" sjunger Håkan Hellström. Men jag undrar om han verkligen har läst "På spaning efter den tid som flytt"? För vem har tid med det nu för tiden?
Schweizaren Alain de Botton har i alla fall gjort det och i "Låt Proust förändra ditt liv" beskriver han Marcel Prousts liv och vilka lärdomar man kan dra av att läsa Proust. Det är oväntat underhållande, insiktsfullt och fascinerande läsning. Proust var en sängliggande sjukling som ägnade sitt liv åt att skärskåda vardagen med träffsäkra iaktagelser kring allt från Kärleken och Konsten till bröd och ostsufflé, skrev en jäkla massa om allt det där och sedan dog han.
Kapitlen i Alain de Bottons bok heter sånt som "Konsten att älska och leva i nuet", "Konsten att lida med framgång" och "Konsten att lägga ifrån sig böcker". Genom citat och exempel blir Proust levande, aktuell och riktig rolig. Jag får lust att läsa mer.
Så man kanske skulle ta och läsa Proust någon gång ändå?
Skit samma om det gör ont. Problemet är att få tid över...
King och kejsaren...
En av mina svagheter är att jag inte läser böcker i samma takt som jag köper dem. När jag ser intressanta böcker till bra pris, så kan jag inte låta bli. Med tiden växer högarna. Jag försöker beta av dem, men det går trögt. Det blir den naturliga gallringen som avgör vilka böcker som jag klarar att ta mig igenom d.v.s. om boken är för snårig, tung och svårläst så somnar jag helt enkelt. Följande två titlar har klarat testet de senaste veckorna...
| Flickan som älskade Tom Gordon | Stephen King |
| Kejsaren - Svärdens fält | Conn Iggulden |
Rapport från bokrean...två veckor efter alla andra
Så här stor blev högen med reaböcker som jag plockade ihop i helgen. Det blev en blandat kompott där en ful bok om ett flygfält samsas med storsäljande deckare och romaner, en islänningasaga och en vacker bok om allt och ingenting.
Detta är mina fynd. Två böcker av Leif GW Persson samt "Skumtimmen" av Johan Theorin, en göteborgsk kåseribok av Christian Wedel vars GP-spalt jag alltid läser, tredje delen i romanserien "Kejsaren" av Conn Iggulden, "Höknatt" av Sven Fagerberg, Jonas Hassen Khemiris "Montecore" plus en liten, tunn pocket; "Gunnlaug Ormtungas saga". Det är på tiden att jag förbättrar mina isländska litteraturkunskaper.
Det mest otippade köpet: "Flygplatsen på framsidan". En bok om Torslanda flygplats som var Göteborgs officiella flygplats på sjuttiotalet innan den hamnade i Landvetter. Minnet av planen som gick in för landning ovanför höghusen på Noleredsvägen är en del av min barndom. Jag tror till och med att jag flög tur och retur till Island därifrån några gånger.
Boken är kul att bläddra i för bildernas skull men lay-outen är nog bland det värsta jag sett. Fula typsnitt, breda spalter med trångt radavstånd och långa textsjok utan mellanrubriker. Prio har definitivt inte legat på att göra en vacker coffee-table bok.
Nästa bok är raka motsatsen. I Bodil Malmstens "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig" är formgivningen en del av läsupplevelsen. Åtminstone för mig. I en digital värld är det en sinnlig upplevelse att bläddra i den här boken. Inbunden i ett tygklätt omslag med titeln i relief, ett tunt sidenband fäst i ryggen som bokmärke och en gummisnodd runt pärmarna. Rikt illustrerad i färg med fotografier och illustrationer av författaren. Boken har till och med en liten förvaringsficka i återvunnet papper på insidan av omslagspärmen.
Jag har redan läst den. Kunde inte låta bli helt enkelt. Och precis som i Bodil Malmstens blogg, så är tankeflödet i de dagboksliknande anteckningarna till synes osorterat och spontant - och därför väldigt roligt att följa.
Daniel Sjölin i Babel hävdar att Bodil Malmsten inte själv vet vad hon skriver för böcker, Men så är det inte naturligtvis. Själv säger hon att det är "en fiktion, ett skönlitterärt verk, en roman som vilken som helst av mina böcker."
".. att jag inte skulle veta vilken sorts böcker jag skriver, det är helt fel. Det är kulturprogramspersonal och med kulturprogramspersonal närbesläktade yrkesgrupper som inte vet vad de ska kalla den sorts böcker jag skriver och som har problem med det."
Boken är kul att bläddra i för bildernas skull men lay-outen är nog bland det värsta jag sett. Fula typsnitt, breda spalter med trångt radavstånd och långa textsjok utan mellanrubriker. Prio har definitivt inte legat på att göra en vacker coffee-table bok.
Nästa bok är raka motsatsen. I Bodil Malmstens "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig" är formgivningen en del av läsupplevelsen. Åtminstone för mig. I en digital värld är det en sinnlig upplevelse att bläddra i den här boken. Inbunden i ett tygklätt omslag med titeln i relief, ett tunt sidenband fäst i ryggen som bokmärke och en gummisnodd runt pärmarna. Rikt illustrerad i färg med fotografier och illustrationer av författaren. Boken har till och med en liten förvaringsficka i återvunnet papper på insidan av omslagspärmen.
Jag har redan läst den. Kunde inte låta bli helt enkelt. Och precis som i Bodil Malmstens blogg, så är tankeflödet i de dagboksliknande anteckningarna till synes osorterat och spontant - och därför väldigt roligt att följa.
Daniel Sjölin i Babel hävdar att Bodil Malmsten inte själv vet vad hon skriver för böcker, Men så är det inte naturligtvis. Själv säger hon att det är "en fiktion, ett skönlitterärt verk, en roman som vilken som helst av mina böcker."
".. att jag inte skulle veta vilken sorts böcker jag skriver, det är helt fel. Det är kulturprogramspersonal och med kulturprogramspersonal närbesläktade yrkesgrupper som inte vet vad de ska kalla den sorts böcker jag skriver och som har problem med det."
Dagens kulturgärning
En av böckerna från projektet "VÄrsta boken" som jag plockade upp på Kulturkalaset i somras fick vandra vidare i morse. Jag lade den i spårvagnskuren nedanför nya Pedagogen.
Boken: "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda.
Genre: Fransk feelgoodroman.
Betyg: 3.
Snabba cash. Korta meningar.
Jag måste erkänna: Jens Lapidus skriver med en sådan berättarglädje att jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Med Snabba cash inför han en ny fräsch berättarvinkel inom svensk kriminallitteratur som han visserligen snott rakt av från amerikanska förebilder som James Ellroy och George P. Pelecanos.
Här finns inga hjältar, de tre huvudkaraktärerna är gangsters som sysslar med beskyddarverksamhet, indrivning, pengatvätt och knarkförsäljning. Det sedvanliga nystandet i polisutredningar och poliserna familjerelationer lyser med sin frånvaro.
Boken bjuder på fartfylld, underhållande läsning, men vissa saker får man helt enkelt se förbi för att uppskatta storyn. Detta är männens värld och machovärderingarna är en given förutsättning. Kvinnorna är bara statister - de skymtar förbi som horor, bimbos eller fruar. Och knepet att använda korta ofullständiga meningar ger visserligen en känsla av karg hårdhet, men ibland blir det bara torftigt, på gränsen till skrattretande:
"Dörren in till poolen var immig. De gick in till duscharna. Sköljde av sig. Sket i bassängen."
Ridå.
Rapport från Bokmässan
Bokmässan, it's a mess, som någon sa. Stort, svettigt och stökigt. Dessutom fattar jag inte varför alla matserveringar inne i mässhallen är underbemannade och har så få sittplatser. Varje gång är det likadant: långa köer och folk som irrar runt för att hitta någonstans att sitta. Den här gången fick vi sätta oss på golvet för att äta våra dyra korvar.
För övrigt: Jag köpte några böcker bl.a. första delen av Bob Dylans memoarer och en bok om hur man bakar med dinkelmjöl. Folk flockades när t.ex. Mark Levengood, Camilla Läckberg och Thomas Bodström signerade böcker. Däremot stod Herman Lindqvist och Björn Hellberg helt övergivna på mässgolvet, inte en människa verkade intresserade av deras nya alster. Tomas DiLeva svepte förbi i färgglad kaftan. Hasse Alfredsson såg gammal ut och verkade ha gått vilse i vimlet.
Orwell som bloggare
För några veckor sedan började The Orwell Prize, det ledande engelska priset för politisk litteratur, att publicera George Orwells dagböcker som blogginlägg. Nya texter publiceras varje dag, exakt 70 år efter att han skrev sina dagboksinlägg. Det finns material som räcker till oktober 2012, alltså motsvarande 1942. Orwell reste jorden över och parallellt med dagboken man kan följa hans rörelser via googlemaps, som länkas till inläggen. Hittills har han mest skrivit om vädret, växter och djurobservationer hemma i England, men sedan några dagar tillbaka befinner han sig i Marocco och beskriver sina intryck därifrån.
Bloggen har inspirerat mig att läsa två av hans mest kända böcker, Djurens gård och 1984. Den förstnämnda har jag redan läst klart...
Övertydligt kanske är ordet som bäst beskriver Djurens gård, även kallad Djurfarmen. Djurens uppror mot människorna på gården leder till en maktkamp mellan de två ledande galtarna Napoleon och Snöboll. Vinnaren av striden, den hårdföre Napoleon, inför snart en hierarkisk diktatur som styrs med våld och propaganda. Parallellerna till det kommunistiska Sovjet är så tydliga att man ganska snart anar vilka vändningar historien ska ta. Men det är en effektivt och levande skildrad satir, boken är inte ens hundra sidor lång. Jag har nu börjat läsa hans efterföljande bok, 1984, där Orwell avhandlar sin besvikelse på kommunismen med klart större originalitet...
Länk till Orwells dagböcker hittar du här.
Bloggen har inspirerat mig att läsa två av hans mest kända böcker, Djurens gård och 1984. Den förstnämnda har jag redan läst klart...
Övertydligt kanske är ordet som bäst beskriver Djurens gård, även kallad Djurfarmen. Djurens uppror mot människorna på gården leder till en maktkamp mellan de två ledande galtarna Napoleon och Snöboll. Vinnaren av striden, den hårdföre Napoleon, inför snart en hierarkisk diktatur som styrs med våld och propaganda. Parallellerna till det kommunistiska Sovjet är så tydliga att man ganska snart anar vilka vändningar historien ska ta. Men det är en effektivt och levande skildrad satir, boken är inte ens hundra sidor lång. Jag har nu börjat läsa hans efterföljande bok, 1984, där Orwell avhandlar sin besvikelse på kommunismen med klart större originalitet...
Länk till Orwells dagböcker hittar du här.
Lekfull läsning
Jag såg en intervju med Jonas Hassen Khemiri i TV-programmet Babel och tyckte att han verkade vara en intressant kille. Skärpt och humoristisk. Jag läste därför hans bok Ett öga rött omgående. Och det ångrar jag inte. Det är imponerande hur Jonas Hassen Khemiri drar iland sitt till synes omöjliga skrivprojekt. Först är jag nämligen väldigt skeptisk till greppet att skriva hela romanen på "blattesvenska" i dagboksform. Irriterande, dålig svenska. Men snart uppskattar jag lekfullheten som präglar språket. Samma lätthet och humor finns i berättandet. Egentligen är det en enkel historia om en invandrarpojke som har svårt att hitta sin plats i tillvaron efter sin mammas död. Men det är sättet som Khemiri låter Halim berätta historien på som är bokens behållning. Hans halsbrytande tankar, handlingar och formuleringar blir helt logiska när man får insyn i hans värld. Allra tydligast blir det i skolan där Halim delar in klasskamraterna i olika grupper: lyxsvennarna, lodisgänget, dansklassarna, vanliga blattar, duktighetskillarna och så den grupp han själv tillhör - revolutionsblattarna. Reflektionerna uttalas med stor självsäkerhet, han fördömer det svenniga svenska samhället, samtidigt som det blir allt tydligare att Halim söker en sanning att hålla fast vid. Är det verkligen så mycket bättre någon annanstans? Går det att påverka världen? Hur då, i så fall?
Jag har bara en invändning. Boken skulle må bra av att kryddas med mer drama och starkare konflikter. Det blir särskilt tydlig i slutet, som bäddas in i feel-good-bomull. Det känns som om Khemiri gillar sina huvudpersoner lite för mycket och vill ge Halim och hans pappa en hoppfull framtid, vilket känns onödigt tillrättalagt.
Bonuspoäng till bokens snygga omslag och Jonas Hassen Khemiris hemsida - så långt ifrån andra författares knastertorra hemsidor man kan komma. Kolla särskilt in bonusdelen med gåtor och länkar. Där kan man se hur Khemiri väver in referenser från omvärlden och sitt eget liv i sina verk.
Min läsning på sjukbädden...så långt
Efter fem dagar med en elak feber och snuva, som vägrar att släppa taget om mig, har jag hunnit med att läsa. Tre böcker av väldigt olika slag. Först och främst rekommenderar jag en bok av en rutinerad räv i thrillersammanhang...
Absoluta vänner av John Le Carré
Det är en njutning att läsa John Le Carré. Han litar på sina läsare och undviker klichéerna i spiongenren, en genre som han själv varit med och skapat. "Absoluta vänner" är en intrikat sammansatt spionroman. Den sträcker sig över flera decennier, från det kalla kriget, via studentrevolutionen i väst och perestrojkan i öst till terroristjakten efter 11 september. Här finns inga övertydligheter eller onyanserade karaktärsbeskrivningar. Inget svart eller vitt. Utom i slutet av boken när både USA och England får en rejäl känga. Där går inte hans vrede över manipulationen av folket och medierna att dölja. En sträckläsare. Snudd på en femma!
Jag skall dundra av Peter Englund och Kristian Petri
Året är 1706. Vi följer en trupp desillusionerade karoliner på den polska landsbygden. I jakten på proviant begår de svenska soldaterna ödesdigra misstag när de intar en polsk herrgård. Bokens kapitel knyts samman av en fiktiv dagbok, trovärdigt konstruerad av historikern Englund. Dagboken tillhör historiens antijälte, en ung, oerfaren officer vid namn Magnus Sundman. Berättelsen bygger på ett omarbetat filmmanus och jag anar att Englund och Petri sneglat på både Akira Kurosawa och hans adept Sergio Leone. Historien är dramatisk, blodig och ödesmättad. Dialogen är ofta karg och ordfattig. Boken är cirka 170 sidor. Det korta formatet gör att storyn inte riktigt kommer till sin rätt.
Johnny Cash : Självbiografin
Lättläst och underhållande från The Man in Black. Men tyvärr också osorterat och episodiskt med lite för mycket artigt beröm till familj, kollegor och vänner. De riktigt obekväma ämnena, som hans långvariga amfetaminmissbruk och skandalerna som det ledde till får aldrig riktigt någon utömmande förklaring. Bokens främsta behållning är snarare de roliga anekdoterna. Den utmärkta långfilmen "Walk the Line" är ett perfekt komplement till biografin. Och i det här fallet är faktiskt filmen bättre än boken.
Absoluta vänner av John Le Carré
Det är en njutning att läsa John Le Carré. Han litar på sina läsare och undviker klichéerna i spiongenren, en genre som han själv varit med och skapat. "Absoluta vänner" är en intrikat sammansatt spionroman. Den sträcker sig över flera decennier, från det kalla kriget, via studentrevolutionen i väst och perestrojkan i öst till terroristjakten efter 11 september. Här finns inga övertydligheter eller onyanserade karaktärsbeskrivningar. Inget svart eller vitt. Utom i slutet av boken när både USA och England får en rejäl känga. Där går inte hans vrede över manipulationen av folket och medierna att dölja. En sträckläsare. Snudd på en femma!
Jag skall dundra av Peter Englund och Kristian Petri
Året är 1706. Vi följer en trupp desillusionerade karoliner på den polska landsbygden. I jakten på proviant begår de svenska soldaterna ödesdigra misstag när de intar en polsk herrgård. Bokens kapitel knyts samman av en fiktiv dagbok, trovärdigt konstruerad av historikern Englund. Dagboken tillhör historiens antijälte, en ung, oerfaren officer vid namn Magnus Sundman. Berättelsen bygger på ett omarbetat filmmanus och jag anar att Englund och Petri sneglat på både Akira Kurosawa och hans adept Sergio Leone. Historien är dramatisk, blodig och ödesmättad. Dialogen är ofta karg och ordfattig. Boken är cirka 170 sidor. Det korta formatet gör att storyn inte riktigt kommer till sin rätt.
Johnny Cash : Självbiografin
Lättläst och underhållande från The Man in Black. Men tyvärr också osorterat och episodiskt med lite för mycket artigt beröm till familj, kollegor och vänner. De riktigt obekväma ämnena, som hans långvariga amfetaminmissbruk och skandalerna som det ledde till får aldrig riktigt någon utömmande förklaring. Bokens främsta behållning är snarare de roliga anekdoterna. Den utmärkta långfilmen "Walk the Line" är ett perfekt komplement till biografin. Och i det här fallet är faktiskt filmen bättre än boken.
VÄrsta kulturstölden!?
Varför heter det Kulturkalaset numera, det som förut hette Göteborgskalaset? För inte är det väl mer kulturellt än tidigare, eller? När jag vandrar genom området vid GöteborgsOperan tillsammans med barnen är det samma karuseller, hoppställningar och lotteristånd som alla andra år. Och vid Kungstorget serveras fortfarande mellanöl ur plastmuggar. Och på scenen står ett band; West of Eden från Götlaborg som spelar någon slags fejkad irländsk popmusik - välpolerat, könlöst och bara så urbota ointressant. Fast helt i linje med hur det det mesta av musikutbudet brukar vara på Göteborgskalaset, åh förlåt, Kulturkalaset menar jag.
Det enda tecken på kultur jag hittar, ramlar jag över av misstag. Och missförstår hela grejen.
Vi passerar en folksamling vid ett tält, när det plötsligt smäller av ett startskott. "Nu startar vi!" ropar en ung man glatt. Han öppnar upp tältet. Där ligger drivor av helt nya böcker. Alla människor rusar in och börjar att botanisera bland de blanka omslagen. Jag också av ren nyfikenhet. "VÄrsta boken" står det på klisterdekaler. Jag ser att alla börjar att plocka med sig böcker - utan att betala. Wow, vilken grej!, tänker jag och snart håller jag en rejäl bunt böcker under armen, precis som många andra i tältet. Moa plockar några titlar också. Tolv böcker får vi med oss allt som allt.
När jag kommer hem så slår jag på "VÄrsta boken" på nätet och hittar det här. Plötsligt förstår jag att de där böckerna inte var till för mig, utan är en del av ett projekt avsett att få unga att läsa mer. Behjärtansvärt naturligtvis. Så behjärtansvärt att jag drabbats av extremt dåligt samvete. I min girighet har jag berövat ungdomen på deras litteratur. Hur ska jag göra nu?
Som tur är finns faktiskt lösningen bland böckerna. För en av titlarna, "Den långa flykten" av Richard Adams, är märkt med en annan klisterdekal; "bookcrossing.com". På insidan av pärmen står skrivet:
Jag är en gratis bok. Jag är vare sig borttappad eller
kvarglömd. Var snäll och gå till www.bookcrossing.com,
skriv in mitt BCID (se nedan) och förklara hur du hittade
mig. Sedan är det bara att läsa mig och släppa mig fri igen!
När jag slår in den ditkluddrade BCID-koden på hemsidan ser jag att någon lagt ut boken bara några timmar tidigare. Jag får skriva var jag hittade boken samt en kort kommentar om mina intentioner med den. Boken får alltså en historiebeskrivning kopplad till sig. När jag i min tur sedan placerar ut boken någonstans på stan, så kan nästa mottagare gå in och skriva om dess vidare öden.
En fantastisk idé. Det är ju så jag ska göra med mina Kulturkalasböcker! Jag läser dem först och låter sedan kidsen hitta dem på stan, med en tillhörande book crossing-kod. Då kan jag ju dessutom se om den hamnar i rätta händer, så att jag kan få ro att sova. Utan dåligt samvete.
Mental OS-träning
Mitt sista (?) sommarläsningstips är rykande aktuellt i dessa OS-tider.
Stasiland av Anna Funder
En dokumentär bok om den omfattande bevakningsorganisationen Stasi i det forna Östtyskland. Den australiensiska journalisten Anna Funder skildrar systemet inifrån genom möten med f.d. Stasiagenter och medborgare i DDR som bevakades, förföljdes och i vissa fall försökte att fly över Berlinmuren. På ett personligt sätt lyckas hon visa hur absurd och Kafkaartad tillvaron var i landet som många hoppades skulle bli den första verkligt demokratiska socialistiska staten. Med rädsla som främsta vapen påverkades människor att blunda för, och till och med acceptera, förtryck och uppenbara lögner. Efter att ha läst boken tycker jag mig bättre förstå hur diktaturens psykologi fungerar. Och plötslig framstår ett OS i Kina 2008 som ett uppenbart hån mot majoriten av medborgarna i världens största diktatur - men även mot de miljontals offer som skördats genom historien...
Stasiland av Anna Funder
En dokumentär bok om den omfattande bevakningsorganisationen Stasi i det forna Östtyskland. Den australiensiska journalisten Anna Funder skildrar systemet inifrån genom möten med f.d. Stasiagenter och medborgare i DDR som bevakades, förföljdes och i vissa fall försökte att fly över Berlinmuren. På ett personligt sätt lyckas hon visa hur absurd och Kafkaartad tillvaron var i landet som många hoppades skulle bli den första verkligt demokratiska socialistiska staten. Med rädsla som främsta vapen påverkades människor att blunda för, och till och med acceptera, förtryck och uppenbara lögner. Efter att ha läst boken tycker jag mig bättre förstå hur diktaturens psykologi fungerar. Och plötslig framstår ett OS i Kina 2008 som ett uppenbart hån mot majoriten av medborgarna i världens största diktatur - men även mot de miljontals offer som skördats genom historien...
Sommarläsning med ett stänk av pride
Min sommarläsning under Prideveckan passade, helt oavsiktligt, in på veckans tema. Jag rekommenderar bägge böckerna, men vill gärna lyfta fram boken om Bruce Chatwin lite extra. Författaren levde med en kvinna, men var bisexuell och gick bort i HIV i mitten av åttiotalet. De sista åren av sitt liv engagerade han sig i bättre villkor för HIV-smittade.
"Brokeback Mountain : och andra berättelser från vidderna" av Annie Proulx
Filmen Brokeback Mountain bygger på novellen med samma namn. Boken skulle lika gärna kunna heta "Berättelser från Wyoming", det är nämligen den gemensamma nämnare för samtliga berättelser. De egensinninga, ofta bizarra, historierna utspelar sig i den karga delstaten där boskapsskötsel, rodeoshower och ranchliv är människornas liv. Novellerna är korta och komprimerade, ibland så till den grad att de framstår som utkast till romaner. Då känner jag ibland att jag får svårt att engagera mig i figurernas öden, jag hinner inte bygga upp någon sympati innan novellen är till ände. Samtidigt lyckas Proulx alltid få med de små, häpnadsväckande detaljerna i varje situation och personbeskrivning som tillför färg och doft. Människor blir tydliga med sina svagheter bakom den väderbitna ytan. Folk lever och dör, aldrig på något konventionellt sätt, utan alltid längs de irrationella och slumpmässiga vägar som verkligheten rör sig när den får fritt spelrum.
"På resa med Chatwin" av Susanna Clapp
Sommarläsning - från uselt till lysande
Jag har fått tid över att läsa mer än vanligt. Och idag är barnen hos deras mormor och morfar på Tjörn, så jag har faktiskt legat i soffan och läst ostört flera timmar i sträck. Det blir mest deckare. Men vem vet, snart har kanske min hjärna varvat ner såpass mycket att jag klarar av att ta mig an mer avancerad litteratur också.
De tre senaste titlarna:
Fällan av Michael Connely
Hieronymus Bosch; definitivt ett originellt namn på en amerikansk privatdetektiv. Michael Connelys serie är uppe i ett dussin titlar. Ett angenämt möte. Välskrivet och lagom trovärdigt, trots att LA- och Las Vegas-miljöerna är mer än lovligt slitna i film- och tv-sammanhang. Visst, här finns det vanliga tjabblet som ska uppstå mellan privatdetektiven och FBI-agenterna som utreder fallet. Visst, upplösningen sker på sedvanligt vis med en gastkramande närkamp mellan hjälten och skurken. Men jag har kul när jag läser och kan mycket väl tänka mig att läsa fler av Connelys böcker.
Göteborg i päls av Per Johansson
Jag läste den här boken på muggen, den låg på tvättmaskinen och jag läste några sidor varje gång det var dags för ett besök. Och små doser av den här boken räckte mer än väl. Jag anar att den är självbiografisk. Någon påstod i alla fall att författaren jobbat som diskare på göteborgskrogen Klara. Poänglösa beskrivningar av jobbet i ett restaurangkök blandas med korta faktatexter om råttor. Det är mest gnäll. Oj, oj, oj vad han tycker att han sliter. Han har ont överallt, hela tiden och folk super, knarkar och hamnar på psykakuten. Men det som provocerar mig och ger en äcklig bismak är att författaren tycks driva tesen att diskare är samhällets motsvarighet till råttorna. Äh, va fan. Låt mig gissa att Per idag jobbar på ett kontor eller i alla fall vid en dator, dricker en latte då och då utan att ägna sin "slitsamma ungdom" en tanke. Under tiden får vi andra ta i emellanåt, utan att behöva skriva en bok om hur synd det är om oss...
Mannen i sjön av Arnaldur Indridason
Nej, jag läser inte på originalspråket. Har försökt läsa böcker på isländska några gånger, men jag har inte tålamodet. Det blir allt för många ord att slå upp och jag tapper lusten under tiden. Tidigare har jag läst Kvinna i grönt av Arnaldur Indridason, som var en bra, omskakande deckare. Mannen i sjön är snäppet vassare. Polismannen Erlendur går bokstavligen till botten med historien bakom ett skelett som uppdagas i en torrlagd sjö utanför Reykjavik. En historia som leder till det gamla Östtyskland och underrättelsetjänsten Stasis omfattande kontrollverksamhet. Detta är kriminallitteratur som känns fräsch och annorlunda i sin uppbyggnad. Plötsligt verkar inte Island så oskyldigt längre. Här avslöjas obehagliga sanningar överallt, från Reykjaviks betongförorter till ensliga gårdar i fjällens skugga.
Sämst just nu
Vänaste land av Åke Edwardsson
Varning! Maken till tråkig bok var det länge sedan jag stött på. Boken utspelar sig i Göteborgs mest invandrartäta förorter; Bergsjön, Angered, Hjällbo. Författarens bild av invånarna verkar minst sagt fördomsfull. "Blattarna" är undvikande, tysta, nedtryckta, olyckliga och rädda. Ingen säger nåt, alla tittar svårmodigt ut genom fönster (det händer minst tjugo gånger, jag svär!). Här uppdagas mord och trafficking men ändå är historien grymt oengagerande. Man vet inget om offren, man bryr sig inte.
Polisen arbetar planlöst och på känn. De har inga möten, utan verkar mest köra runt i bilar och prata i telefon. Dialogen är skrattretande platt och upprepande. Edwardsson lyckas trycka in Winters kvasifilosofiska tankar i varje situation. Vad tankarnas röda tråd består av, är svårt att avgöra. Men det oftast dysterheter och inte sällan rör tankarna språkliga frågor. Edwardsson förkärlek för att upprepa ett ord i minst tre olika meningar, för att liksom vända och vrida på det är gravt irriterande. Typ, "Han följde ett spår. Allt hade spårat ur. Urspårning. Han tänkte på kurdspåret i Palmeutredningen." Och så där håller det på.
Slå på ett avsnitt av vilken dussinserie som helst på valfri TV-kanal, så får du en bättre konstruerad och berättad historia än det här. Det är klyschigt, dammigt och så lååångtråkigt att man dör. I alla fall jag.
Varning! Maken till tråkig bok var det länge sedan jag stött på. Boken utspelar sig i Göteborgs mest invandrartäta förorter; Bergsjön, Angered, Hjällbo. Författarens bild av invånarna verkar minst sagt fördomsfull. "Blattarna" är undvikande, tysta, nedtryckta, olyckliga och rädda. Ingen säger nåt, alla tittar svårmodigt ut genom fönster (det händer minst tjugo gånger, jag svär!). Här uppdagas mord och trafficking men ändå är historien grymt oengagerande. Man vet inget om offren, man bryr sig inte.
Polisen arbetar planlöst och på känn. De har inga möten, utan verkar mest köra runt i bilar och prata i telefon. Dialogen är skrattretande platt och upprepande. Edwardsson lyckas trycka in Winters kvasifilosofiska tankar i varje situation. Vad tankarnas röda tråd består av, är svårt att avgöra. Men det oftast dysterheter och inte sällan rör tankarna språkliga frågor. Edwardsson förkärlek för att upprepa ett ord i minst tre olika meningar, för att liksom vända och vrida på det är gravt irriterande. Typ, "Han följde ett spår. Allt hade spårat ur. Urspårning. Han tänkte på kurdspåret i Palmeutredningen." Och så där håller det på.
Slå på ett avsnitt av vilken dussinserie som helst på valfri TV-kanal, så får du en bättre konstruerad och berättad historia än det här. Det är klyschigt, dammigt och så lååångtråkigt att man dör. I alla fall jag.
