Och nu blir det reklamfilm...

Den senaste tiden har jag varit med att ta fram två olika reklamfilmer. Först ut var en film för norska Riis Bilglas. Inspelningen skedde i snö och femton minusgrader strax utanför Oslo. Här är resultatet:


Telia Kontor vilar bland fiskarna



Jag har fått ett paket från Telia. Nyfiket sliter jag upp lådan, det står nämligen på paketet att jag skall få "en försmak av Telia Kontor". Redan här borde jag bli misstänksam, för layouten skriker inte direkt smak och finess. Nej, jag tänker snarare på någon tidig version av clip art...



Men, oj! Titta vad som ligger i paketet: Två mazariner! Ahh! "En försmak". Nu fattar jag.

Eller gör jag? Vad menar de egentligen? Smakar Telia Kontor som en inplastat mazarin?

En käck uppmaning att bjuda mina kunder på den ena mazarinen gör inte saken bättre. Tror inte att Telia riktigt har känt in målgruppen här...



Men nu till det själva crescendot på denna häpnadsväckande varumärkesupplevelse i min brevlåda.

Vad ser jag genom plasten? Är det inte...? Jomenvisst. Efter en närmare kontroll får jag mina farhågor besannade. Mazarinerna är mögliga. Nu snackar vi branding som gått riktigt snett. En försmak av Telia Kontor med inplastade - mögliga - mazariner!?

Varför inte lika gärna skicka ett avskuret hästhuvud eller två fiskar inslagna i ett blodigt paket? Då hade utskicket definitivt gjort ett starkare inttryck. Och Telia hade haft mig som ny kund. Garanterat.

Tro det eller ej Telia: Mazarinerbjudandet kan jag motstå.

Ingen jogging, bara zapping


Det känns som hösten kommer att bli stenhård. Mycket jobb och mycket stress. Jag borde komma igång med motion och hälsa, men tiden saknas. Jag använder istället TV:n för att rensa huvudet.

Började kolla på "Bron" på SVT igår, men fick genast onda aningar. Hans Rosenfeldt är huvudförfattare till deckaren som startar med ett mord på Öresundsbron. Men det var styltigt och platt och övertydligt. Fasen, vad kasst svenskt drama är när det är kasst. De danska skådisarna bidrog dock med lite värme och äkthet...som vanligt.

"Dyngkåt och hur helig som helst" på SVT Play var en klart större upplevelse. Fast jag uppskattade Mia Skäringers föreställning mest i de delar när hon närmade sig allvaret med allvar så att säga. Hennes allra svartaste buskis blir lite väl svårtuggad ibland. Jag har till exempel svårt att skratta åt hennes beskrivning av hur hon utsätts för en våldtäkt i tonåren, hur mycket den än kläs in i ironi och avväpnande fysisk humor...

Familjen följer dessutom Robinson på TV4. Och som om inte det vore nog skämmigt, så är dessutom några av de allra största puckona i årets omgång från Göteborg ... och Island (!). Hoppas att någon av dårarna åtminstone tar hem segern, så jag slipper att utsätta mig för denna förnedring helt i onödan.

Kanonkul

Nu har vi äntligen spikat ett releasedatum för nya The Elliots-skivan som ska heta "LoveIDecay". Den 10 juni ska den finnas tillgänglig att köpa. Hur och var är fortfarande lite oklart, men så snart jag vet mer så meddelar jag detaljerna. Läs mer på vår hemsida; theelliots.se Det fina omslaget har Hans Hjelmberg gjort. Inspirerad av Vaughan Olivers omslag för det klassiska skivbolaget 4AD på 80- och 90-talet. Klart att man vill se ut som Pixies, The Breeders och Red House Painters. Klassiska band. Magisk musik. The Breeders största hit var för övrigt "Canon Ball". Därav rubriken.

Hårfint

David Lynch-frisyrer tolkade med hjälp av klassiska konstverk.

"You you you"


Imorgon tänkte jag gå på vernissage. Sebastian Blanck från NYC ställer ut skön konst, men ska också framföra livemusik. Det är på Wetterling Gallery, Arkivgatan 4 som det sker. Alla är välkomna. Ja, även du.

Timebusters



Den här veckan drar den här kampanjen och sajten igång, som ska inspirera skåningarna att ta vara på sin restid. Jag och mina kollegor på PS i Göteborg har snickrat ihop annonser, utomhusreklam och TV- och biospotar. Det blir till och med gigantisk ljusprojicering på en husvägg med logon i lysande skrift: Timebusters.


Sprid kärlek



Idag drar PS Communication igång en grej för Lambi, som lanserar en ny kollektion mönstrat papper med kärlekstema. Kampanjen är en mix av film, webb, kampanjförpackningar, TV-reklam och massor av annat i tre olika länder; Sverige, Norge och Danmark.

Du kan t.ex. gå till lambi.se för att trycka en t-shirt eller skicka ett meddelande till dina vänner på Facebook.

Det har varit ett väldigt kul projekt att jobba med. Filmerna med Per Andersson och lammet spelades in utan att de som uppvaktades visste om det, så reaktionerna är helt äkta. Och alla djurvänner behöver inte oroa sig. Lammet hade en egen vagn och skötare och mamman var aldrig långt borta. Nu är det hemma på gården i Örebro.

Totalt kommer det bli ett dussintal filmer, där Per Andersson spelar olika figurer som han improviserat fram. Först ut är en tyrolare, som uppvaktar damhandbollslandslagets tränare Bagarn samt en av killarna bakom det superframgångsrika norska klädföretaget OnePiece.

TIPS! Tryck "Gilla" på Facebookgruppen så ser du direkt när vi släpper nya filmer.


Funkar fortfarande


Den här risiga bilden tog jag på en offentlig toalett i morse. Sån är jag. Jag blev nämligen glad när jag såg den här affischen med reklam för Libresse tamponger.


Jag och Art Directorn Helena Baude gjorde den först som annons på reklambyrån Trigger (numera Momentum) för över ett år sedan, men kampanjen har till min stora glädje fått ett nytt liv den senaste tiden. Uppdraget var att krossa fördomar om tamponger bland unga tjejer. De fina illustrationerna är gjorda av Maria Kask – du kan titta närmare på dem här. Ganska najs i all sin enkelhet om jag får säga det själv.

Söndags-TV

En kväll med Solsidan och Morden i Midsomer. Uscadosskämten i Solsidan var lyckade, särskilt scenen där Mia Skäringer gick in i stenhård förhandling om ansvarspoängen i sängen. Repliken "1000 uscados för ett ligg" kommer att gå i repris i svenska sovrum lång tid framöver. Överhuvudtaget har Herngren och Co lagt in extra växel den här säsongen som är lovande. Som en ympning av Seinfeld och Modern Family, fast på svenska.

Sista avsnittet med John Nettles Barnaby var däremot en trött historia. Nu går den evige kommissarien i pension och det är nog lika bra, för han verkar ha somnat vid ratten för länge sedan....

Less is more (som vanligt)

Fasen asså. Nu ska jag erkänna nåt. Det finns faktiskt bra program på TV. Lite skämsigt är det att erkänna. Men just nu är det tre serier som jag tycker är riktigt kul att kolla på:

• Sommarpratarna
• Felix stör en ingenjör
• Så mycket bättre

OK, man ser snabbt en trend. Det är tre svenska program i någon typ av reality-TV-format.

Men faktum är att jag tycker att alla tre programmen är bevis på att det faktiskt inte behöver vara svårare än låta intressanta människor mötas och snacka, så blir det sevärt. Det blir roligt, pinsamt, underhållande och pretentiöst om vartannat. Men framförallt slipper man lägsta-gemensamma-nämnare-faktorer i form av utröstningar, vuxenmobbing och konstruerad dramatik. Så befriande.

Från pärm till pärm

Filter
Detta har jag lärt mig av att läsa senaste numret av Filter:

Vaskning finns inte på riktigt.
Håkan Hellström har taniga ben.
• Anders Borg gillare inte höghastighetståg. Särskilt inte att satsa pengar på dem.
• Rapparen Ken Ring har två miljoner i skulder, så han måste jobba svart.
• Jag är inte helt olik Syd Barrett från Pink Floyd när han var som mest psykiskt störd: Rakat huvud, svullet ansikte och överviktig kropp.

Våra franska år – Le Pain Francais


"Jag lever med det här och tycker att det är roligt", säger Samuel Samuelsson, vars affärsidé är franskt bröd. Han tog över ett kafé i fransk stil efter två franska bagare, som gjort två konkurser och inte fick bukt med ekonomin. När Samuel Samuelsson tog över blev det andra bullar. Han drog till Paris, knöt kontakter och renodlade det franska konceptet".

Citatet här ovanför är från en artikel i Dagens Industri. Och det är helt korrekt i de flesta avseenden. Förutom ETT ganska viktigt avseende. Det var min fru Anna Schärlin och jag som gjorde allt det där som Samuel Samuelsson säger att han har gjort.

Samuel Samuelsson driver idag sex stycken cafér under namnet Le Pain Français. Men innan han tog över så ägnade Anna och jag sex år med att driva och utveckla Le Pain Français. Vi köpte det, som sagt, från två franska bagare som gått i konkurs.

Det var slitsamma men framgångsrika år. Vi gick från en liten omsättning i ett läge på Övre Husargatan som alla sa var dödsdömd att lyckas på. Vår idé var att just renodla den franska profilen. Inga semlor och kanelbullar som man tidigare sålt. Nej, vill ville att det skulle vara precis som ett äkta franskt kvartersbageri. Inga kompromisser. Recepten, råvarorna, tillverkningsmetoderna skulle vara precis som ursprunget. Plus fransk touch på inredningen.

Vi anställde bagare och konditorer som reste från Frankrike på ettårskontrakt. Vi importerade vetemjöl från Frankrike. Vi reste till Paris och tittade på bagerier, konditorier och gick på mässor. Vi var med i tidningsreportage, blev nominerade till årets café av Nöjesguiden och var med SVT-programmet Mat med Tomas Tengby och Tina Nordström – då ringde till och med damerna från Östermalm och ville att vi skulle skicka bröd med posten.

Dessutom levererade vi bröd till stans bästa restauranger. Varje dag åkte ett bud fullastad med frasiga baguetter och gigantiska Pain de Campagne till bl.a. Fond, Sjömagasinet och Basement.

Min jobb var att se till att kommunicera vad vi stod för. Jag gjorde den röd-blåa logotypen i Word efter att ha snott lite idéer från tidningen Le Monde. Jag propsade på alla skyltar skulle stå på franska, vilket tydligjorde hur autentiskt konceptet var. Vi införde frukost på menyn, innan det det fanns på alla cafémenyer. Och vi sålde franska produkter som inte fanns någon annanstans, t.ex. Orangina och St Dalfour, som nu finns i alla livsmedelsbutiker.

Men en dag så insåg vi att det var dags att gå vidare. Att driva ett ställe som hade verksamhet gång dygnet runt, sju dagar i veckan tog alldeles för mycket kraft från vår nystartade familj.

När vi till slut beslutade oss för att sälja caéet ringlade sig köeerna till caféet ut på gatan nästan varje morgon. Vi hade gått från noll till en omsättning på cirka nio miljoner på de där åren. Då köpte Samuel Samuelsson och hans affärspartner caféet av oss.

Samuel har idag utvecklat Le Pain Francais på ett imponerande sätt. Och det glädjer mig och Anna att se hur caféet växt och utvecklats till en stor kedja. Men samtidigt vill vi att rätt ska vara rätt. Le Pain Francais är fortfarande vårt första lilla företagarbarn, som vi nu ser växa upp.

Och ja. Vi höll på med surdegsbröd redan då, innan det bloggades och skrevs spaltmetrar om det...

Lika som läsk

Loranga DJ:arEmrik under bordet

Veckan har vimlat av dubbelgångare. Först Melodifestivalen i lördags, där Py Bäckman såg ut mer ut Ozzy Osbourne än originalet och så Neo som inte bara såg ut som Mika, han lät som en kopia också. Men så har jag gjort en lokal spaning också...

Jag bläddrade nämligen i G-P. På första sidan av kulturdelen var en stor artikel om en ny serietidning med Loranga Dartanjang och Mazarin. Fast var det verkligen Loranga i de där serierutorna? Jag kan svära på att det var en svettig gammal funkdiva från Göteborg, nämligen Emrik Larsson. Jag har bildbevis. Den där randiga kaftanen går inte att ta miste på.  Men framförallt är det inte bara utseendet som är slående likt, utan hela personligheten. Barnslig, bohemiskt, musikalisk och anarkistisk. Hela paketet stämmer!

Petur i retur

Petur i retur
Det här, här, här och här är tveksamt i kategorin meningslöst webbinnehåll.
Det här är genialt.


Vardagslyx

Libresse


Lite mer jobbsnack. Just nu finns etuier till Libresse bindor ute i butikerna.
Mycket snyggt designat av Trigger. Jag har skrivit copy på baksidan. På engelska! Kolla in sajten här.

En missad filmfestival är också en filmfestival

Ekta filmfestival

Filmfestivalveckan i Göteborg passerade utan att jag lyckades masa mig att se en enda film. Det är ganska ovanligt faktiskt. Vanligtvis brukar jag försöka att se åtminstone några filmer. Nu har jag istället läst filmfestivalprogrammet på muggen. Och det är nästan mer finkulturellt än att se själva filmerna.

Här finns programtexter som är så torra att sidan knastrar. Som när skribenten presenterar en egyptisk regissör som "nyanserat skildrar det privata och offentliga hyckleriet kring klass, kön och religion i denna välspelade film. Bilden av staden Kairo i en brytningstid är kalejdoskopisk som staden själv." Det där kändes säkert välfunnet när det skrevs, fast det låter rätt nödigt. Alltså inte nördigt - nödigt.

Eller den indiska filmen "The Smell" (grymt skön titel!) som "...vackert fångar känslorna hos en välutbildad kvinna vars egen infertilitet på ett gripande vis accentueras av en uppsjö av fruktbarhetssymboler runt henne..." Wow! En rejäl hink popcorn till det, så kan biofesten börja.

Kom igen! Bara för att en film inte är från USA, så behöver inte det betyda att den är en konstnärlig manifestation som genomlyser samhället och samtiden. Det gör vissa filmer säkert. Men det ska man väl uppleva när man ser filmen, inte när man läser programbladet. Är det inte därför man går på bio? För att skratta, gråta, förfäras, bli skrämd och så vidare. Inte för att få sanningar dissekerade och nerkörda i halsen.

Tänk dig Göta Kanal i en egyptisk version på filmfestivalen. Den heter "Nilen 2 - flodkampen":

"En afrikansk roadmovie på flodvägar. Med kritisk blick och förlösande humor skildras den lilla människans kamp för överlevnad och upprättelse i ett korrumperat tävlingssamhälle. Underdogens passionerade kampvilja står mot storbolagens hårda maktmetoder på en vansinnesfärd genom hjärtat av Östafrika. Nilen förvandlas till ett ambulerande slagfält för en hänsynslös mediacirkus som raserar det det stillsamma flodlivet. Slumpartade möten med Nilens invånare och landsbygdens konservativa traditioner bjuder på halsbrytande situationskomik. Några av Egyptens mest folkkära skådespelarprofiler briljerar i färgstarka biroller."

Det låter kanske intressantare än originalet, men är troligtvis precis lika buskis ändå.

Påfåglar i New York

Pälsängel On the Street

Jag är fullständigt ointresserad av mode. Ändå kan jag inte motstå att kolla in Bill Cunninghams fotorapporter från New Yorks gator varje vecka. Bill Cunningham är 72, fotograf och fd hattmakare som har gått runt med sin cykel och knäppt bilder på vanligt folk och kändisar sedan mitten av sjuttiotalet. Han tar hundratals foton varje dag och nuförtiden visas bilderna som ljudsatta bildspel på NY Times hemsida.

Bill Cunningham kommenterar och reflekterar kring modet och människorna på ett opretentiöst och personligt sätt. Hans entusiasm är smittande oavsett om det är kjollängder, vinterstövlar eller slipsfärger han gjort en trendspaning på. Han låter som en farbror som man skulle vilja snacka mer med helt enkelt.

Veckans spaning är ovanligt inspirerande – den handlar nämligen om herrmodet just nu. Hur killarna på Manhattan börjar bli mer och mer medvetna, extravaganta och varierade i sina stilar. Vi nordbor ligger helt klart i lä. För i det här sällskapet skulle Peter Siepen framstå som en av de mer återhållsamma snubbarna.

Kolla in slideshowen och gör en liten minitripp till New York nu på direkten. Helt gratis.

Känn på den Norge!



Att norrmän ibland har lillebrorskomplex gentemot Sverige har man ju hört talas om. Men den här intervjun i norsk tv tar ändå en vändning som är helt förbluffande. Det mest imponerande är att se hur samlat Ebbot svarar på frågan och sedan bjuder på sig själv. Och då menar jag det rent bokstavligt.

Duuuktig tidning!

Filter


Filter är det mest läsvärda i tidningsväg just nu. Varje nummer är fyllt av artiklar som jag inte visste att jag ville läsa, men som är oemotståndligt intressanta när man väl börjar ögna igenom dem. I förra numret hade man en svacka med en lång, poänglös artikel om clownen Manne (?). Men det senaste numret är man tillbaka i samma starka form som tidigare.

Min favoritartikel är den om kvinnorna som lydnadstränar hundar med klicker, alltså en handhållen plastbox som ger ifrån sig ett klick varje gång man trycker på den. Kvinnorna vill nu de använda samma metod på svenska skolbarn. Det låter skruvat, men i sitt sammanhang är det logiskt.

Klickern har visat sig vara ett ypperligt hjälpmedel när man tränar lydnad med hundar. När hunden hör klicket och får godis som belöning förstår den omedelbart att den gjort rätt. Man behöver inte hojta och ge kommandon utan styr hunden bara genom att klicka. Lydnadskurserna har blivit en stor succé. Men nu vill eldsjälarna bakom metoden börja tillämpa samma principer på skolbarn och har dragit igång kurser som en del skolor och lärare visat intresse för. Ännu fler är kritiska.

Med rätta tycker jag. För det är trots allt skillnad på hundar och människor.

Artikeln är ett lysande exempel på ett bra Filterknäck. Jag är övertygad om vi snart kommer höra mer om klickerträningen. Men förmodligen med en smaskigare sensationsvinkel...

Tidigare inlägg
RSS 2.0