Sånger från Andra Långgatan

Den senaste tiden har jag varit med att ta fram två olika reklamfilmer. Först ut var en film för norska Riis Bilglas. Inspelningen skedde i snö och femton minusgrader strax utanför Oslo. Här är resultatet:

Jag har fått ett paket från Telia. Nyfiket sliter jag upp lådan, det står nämligen på paketet att jag skall få "en försmak av Telia Kontor". Redan här borde jag bli misstänksam, för layouten skriker inte direkt smak och finess. Nej, jag tänker snarare på någon tidig version av clip art...

Men nu till det själva crescendot på denna häpnadsväckande varumärkesupplevelse i min brevlåda.

Vad ser jag genom plasten? Är det inte...? Jomenvisst. Efter en närmare kontroll får jag mina farhågor besannade. Mazarinerna är mögliga. Nu snackar vi branding som gått riktigt snett. En försmak av Telia Kontor med inplastade - mögliga - mazariner!?

Varför inte lika gärna skicka ett avskuret hästhuvud eller två fiskar inslagna i ett blodigt paket? Då hade utskicket definitivt gjort ett starkare inttryck. Och Telia hade haft mig som ny kund. Garanterat.

Tro det eller ej Telia: Mazarinerbjudandet kan jag motstå.

"Jag lever med det här och tycker att det är roligt", säger Samuel Samuelsson, vars affärsidé är franskt bröd. Han tog över ett kafé i fransk stil efter två franska bagare, som gjort två konkurser och inte fick bukt med ekonomin. När Samuel Samuelsson tog över blev det andra bullar. Han drog till Paris, knöt kontakter och renodlade det franska konceptet".

Citatet här ovanför är från en artikel i Dagens Industri. Och det är helt korrekt i de flesta avseenden. Förutom ETT ganska viktigt avseende. Det var min fru Anna Schärlin och jag som gjorde allt det där som Samuel Samuelsson säger att han har gjort.

Samuel Samuelsson driver idag sex stycken cafér under namnet Le Pain Français. Men innan han tog över så ägnade Anna och jag sex år med att driva och utveckla Le Pain Français. Vi köpte det, som sagt, från två franska bagare som gått i konkurs.

Det var slitsamma men framgångsrika år. Vi gick från en liten omsättning i ett läge på Övre Husargatan som alla sa var dödsdömd att lyckas på. Vår idé var att just renodla den franska profilen. Inga semlor och kanelbullar som man tidigare sålt. Nej, vill ville att det skulle vara precis som ett äkta franskt kvartersbageri. Inga kompromisser. Recepten, råvarorna, tillverkningsmetoderna skulle vara precis som ursprunget. Plus fransk touch på inredningen.

Vi anställde bagare och konditorer som reste från Frankrike på ettårskontrakt. Vi importerade vetemjöl från Frankrike. Vi reste till Paris och tittade på bagerier, konditorier och gick på mässor. Vi var med i tidningsreportage, blev nominerade till årets café av Nöjesguiden och var med SVT-programmet Mat med Tomas Tengby och Tina Nordström – då ringde till och med damerna från Östermalm och ville att vi skulle skicka bröd med posten.

Dessutom levererade vi bröd till stans bästa restauranger. Varje dag åkte ett bud fullastad med frasiga baguetter och gigantiska Pain de Campagne till bl.a. Fond, Sjömagasinet och Basement.

Min jobb var att se till att kommunicera vad vi stod för. Jag gjorde den röd-blåa logotypen i Word efter att ha snott lite idéer från tidningen Le Monde. Jag propsade på alla skyltar skulle stå på franska, vilket tydligjorde hur autentiskt konceptet var. Vi införde frukost på menyn, innan det det fanns på alla cafémenyer. Och vi sålde franska produkter som inte fanns någon annanstans, t.ex. Orangina och St Dalfour, som nu finns i alla livsmedelsbutiker.

Men en dag så insåg vi att det var dags att gå vidare. Att driva ett ställe som hade verksamhet gång dygnet runt, sju dagar i veckan tog alldeles för mycket kraft från vår nystartade familj.

När vi till slut beslutade oss för att sälja caéet ringlade sig köeerna till caféet ut på gatan nästan varje morgon. Vi hade gått från noll till en omsättning på cirka nio miljoner på de där åren. Då köpte Samuel Samuelsson och hans affärspartner caféet av oss.

Samuel har idag utvecklat Le Pain Francais på ett imponerande sätt. Och det glädjer mig och Anna att se hur caféet växt och utvecklats till en stor kedja. Men samtidigt vill vi att rätt ska vara rätt. Le Pain Francais är fortfarande vårt första lilla företagarbarn, som vi nu ser växa upp.

Och ja. Vi höll på med surdegsbröd redan då, innan det bloggades och skrevs spaltmetrar om det...

Jag bläddrade nämligen i G-P. På första sidan av kulturdelen var en stor artikel om en ny serietidning med Loranga Dartanjang och Mazarin. Fast var det verkligen Loranga i de där serierutorna? Jag kan svära på att det var en svettig gammal funkdiva från Göteborg, nämligen Emrik Larsson. Jag har bildbevis. Den där randiga kaftanen går inte att ta miste på.  Men framförallt är det inte bara utseendet som är slående likt, utan hela personligheten. Barnslig, bohemiskt, musikalisk och anarkistisk. Hela paketet stämmer!

Lite mer jobbsnack. Just nu finns etuier till Libresse bindor ute i butikerna.
Mycket snyggt designat av Trigger. Jag har skrivit copy på baksidan. På engelska! Kolla in sajten här.

Här finns programtexter som är så torra att sidan knastrar. Som när skribenten presenterar en egyptisk regissör som "nyanserat skildrar det privata och offentliga hyckleriet kring klass, kön och religion i denna välspelade film. Bilden av staden Kairo i en brytningstid är kalejdoskopisk som staden själv." Det där kändes säkert välfunnet när det skrevs, fast det låter rätt nödigt. Alltså inte nördigt - nödigt.

Eller den indiska filmen "The Smell" (grymt skön titel!) som "...vackert fångar känslorna hos en välutbildad kvinna vars egen infertilitet på ett gripande vis accentueras av en uppsjö av fruktbarhetssymboler runt henne..." Wow! En rejäl hink popcorn till det, så kan biofesten börja.

Kom igen! Bara för att en film inte är från USA, så behöver inte det betyda att den är en konstnärlig manifestation som genomlyser samhället och samtiden. Det gör vissa filmer säkert. Men det ska man väl uppleva när man ser filmen, inte när man läser programbladet. Är det inte därför man går på bio? För att skratta, gråta, förfäras, bli skrämd och så vidare. Inte för att få sanningar dissekerade och nerkörda i halsen.

Tänk dig Göta Kanal i en egyptisk version på filmfestivalen. Den heter "Nilen 2 - flodkampen":

"En afrikansk roadmovie på flodvägar. Med kritisk blick och förlösande humor skildras den lilla människans kamp för överlevnad och upprättelse i ett korrumperat tävlingssamhälle. Underdogens passionerade kampvilja står mot storbolagens hårda maktmetoder på en vansinnesfärd genom hjärtat av Östafrika. Nilen förvandlas till ett ambulerande slagfält för en hänsynslös mediacirkus som raserar det det stillsamma flodlivet. Slumpartade möten med Nilens invånare och landsbygdens konservativa traditioner bjuder på halsbrytande situationskomik. Några av Egyptens mest folkkära skådespelarprofiler briljerar i färgstarka biroller."

Det låter kanske intressantare än originalet, men är troligtvis precis lika buskis ändå.

Bill Cunningham kommenterar och reflekterar kring modet och människorna på ett opretentiöst och personligt sätt. Hans entusiasm är smittande oavsett om det är kjollängder, vinterstövlar eller slipsfärger han gjort en trendspaning på. Han låter som en farbror som man skulle vilja snacka mer med helt enkelt.

Veckans spaning är ovanligt inspirerande – den handlar nämligen om herrmodet just nu. Hur killarna på Manhattan börjar bli mer och mer medvetna, extravaganta och varierade i sina stilar. Vi nordbor ligger helt klart i lä. För i det här sällskapet skulle Peter Siepen framstå som en av de mer återhållsamma snubbarna.

Kolla in slideshowen och gör en liten minitripp till New York nu på direkten. Helt gratis.

Filter är det mest läsvärda i tidningsväg just nu. Varje nummer är fyllt av artiklar som jag inte visste att jag ville läsa, men som är oemotståndligt intressanta när man väl börjar ögna igenom dem. I förra numret hade man en svacka med en lång, poänglös artikel om clownen Manne (?). Men det senaste numret är man tillbaka i samma starka form som tidigare.

Min favoritartikel är den om kvinnorna som lydnadstränar hundar med klicker, alltså en handhållen plastbox som ger ifrån sig ett klick varje gång man trycker på den. Kvinnorna vill nu de använda samma metod på svenska skolbarn. Det låter skruvat, men i sitt sammanhang är det logiskt.

Klickern har visat sig vara ett ypperligt hjälpmedel när man tränar lydnad med hundar. När hunden hör klicket och får godis som belöning förstår den omedelbart att den gjort rätt. Man behöver inte hojta och ge kommandon utan styr hunden bara genom att klicka. Lydnadskurserna har blivit en stor succé. Men nu vill eldsjälarna bakom metoden börja tillämpa samma principer på skolbarn och har dragit igång kurser som en del skolor och lärare visat intresse för. Ännu fler är kritiska.

Med rätta tycker jag. För det är trots allt skillnad på hundar och människor.

Artikeln är ett lysande exempel på ett bra Filterknäck. Jag är övertygad om vi snart kommer höra mer om klickerträningen. Men förmodligen med en smaskigare sensationsvinkel...