Sånger från Andra Långgatan

Jag ser ofta på TV. Jag erkänner. Och just ikväll såg jag Coldplay spela live på MTV. Det var väldigt bra. En konsert från Japan som sprakade av liv och känsla. Och sånt kan ju vara jobbigt att erkänna, för Coldplay är ju ett extremt poppis band som fyller Globen och andra arenor.

Som musikälskare ska man egentligen inte erkänna att man gillar band som Coldplay. De är ju stora och kommersiella i betydelsen de säljer massor av plattor. Och då kan de ju inte vara bra på riktigt, eller hur?

Men då uppstår ett dilemma för mig. Jag gillade nämligen Coldplay innan de var stora. När de släppte sin första platta. "Yellow" är en av världens bästa låtar fortfarande, bättre än "Fix you". Och jag gillar Coldplay idag också¨. Precis som Kent. Jag älskade låten "Blåjeans" innan Kent blev allmängods.

Men grejen är inte att skryta om min goda smak och känsla för det som ska slå - utan precis tvärtom. Jag fattar nämligen inte vad som är skillnaden mellan det som är bra och det som slår. För mig låter Coldplay och Kent precis lika bra som Ron Sexsmith, Dikta, Death Cab for Cutie, Band of Horses, MGMT, Declan o´Rourke, The Elliots och The Satellites. Band som jag lyssnar på dagligen, men som inte fyller arenor en genomsnittlig svensk sommar.