Sånger från Andra Långgatan

Årets bästa skiva: "Bad As Me", Tom Waits

En titt på nyheterna gör mig så trött. En dement och sjuk 91-åring ska utvisas till Ukraina p.g.a av "det är så man måste tolka reglerna" som en snustorr tjänsteman på Migrationsverket uttrycker det. Att hon inte har någon bostad eller släkt kvar är inget man tar hänsyn till.

Min dotter Stella har dragit armbågen ur led - igen - och går nu gipsad. Efter ett fall från en gunga – igen – fick hon åka plingplongtaxi till akuten, där hon fick vänta 16 timmar (!) innan de drog den i rätt läge igen. Men hon är på gott humör ändå. En riktig tuffing den där tjejen....

Jomenvisst. I juli fyllde jag fyrtio år. Jag betedde mig som ett riktigt praktarsel inför bemärkelsedagen. Gnällde för familjen om vi inte hade fixat något kalas. Var sur och grinig, men gjorde inget åt saken själv.

Nybyggda konserthuset Harpa i Reykjavik är gigantiskt. Ett monument över de god årens spendervansinne på Island, men också över den framtidstro som trots allt lever vidare. Man skulle kunna tro att landet har 5 miljoner invånare istället för 320 000, för det här huset skulle kunna stå i vilken europeisk miljonstad som helst.

Lite arbete kvarstår. Kinesiska målare håller på att färdigställa den knarkigt utformade glasväggen när vi besöker huset. Men inne i konsertsalarna repeterar musikerna redan och konsertlivet är i full gång. I oktober flyttar Iceland Airwaves hit, den största rockfestivalen på ön kommer att husera i alla tre salar. Antagligen är det vattnigt isländskt öl i plastmuggar som gäller då, för ungdomarna lär inte ha råd med bubblet i baren.

En taxichaufför berättar att bygget av Harpa innebär att Island nu för första gången är ett alternativ för internationella konferenser, kongresser och mässor. Bredvid Harpa ska man bygga ett stort hotell med tusen rum. Så nu räknar man med allt fler affärsmän kommer att besöka Reykjavik. Ändå råder det inte någon brist på turister. I centrum vimlar det av välmående besökare i svindyra friluftskläder. De är på jakt efter det vilda Island, där valar, vulkaner och karg natur utgör dragkraften.

Av någon anledning har lunnefågeln blivit en symbol för isländsk turism, förmodligen för att den ser gulligare ut än fåret eller torsken. Men lunnefågeln är inte direkt något som invånarna själva funderar över. I vilket fall som helst dyker den väldigt sällan upp i vardagskonversationer. Islänningarna har fullt upp att betala av sina lån och få ihop pengar till hyra, mat och bensin...

I en debattartikel i Expressen sätter författarinnan Birgitta Stenberg ord på tankar som jag haft länge.

Jag har tagit en liten bloggpaus p.g.a. semester. Efter en vecka i solen fann jag denna lapp i brevlådan som muntrade upp. Ofrivillig absurd humor när den är som bäst.

Efter 45 minuter i kön till Högsbotippen är jag grinig. Det är då som vanen tränger sig före i kön. En riktig rapevan som mikbike brukar kalla dem. Mörkblå, bucklig och lagom rostig.

Nu kokar det över för mig och en kille till som väntar. Vi hoppar ut för att snacka med föraren. Två gentlemän i blåställ tittar förvånat på oss när vi påpekar att det faktiskt är kö. Vi fortsätter att prata. De ser förvirrade ut. Fast lite för förvirrade för att vara helt trovärdiga. En snurrig story om rondeller och ingångar drar igång. De här killarna har dragit den här valsen tidigare. Föraren stiger ut och ställer sig bredbent, tittar med kisande ögon på raden av bilar.

Det här är bra. Han liksom spanar över vidderna för att ta in det som han missat när han kört förbi alla bilar. Hans ansikte lyser sakta upp allt eftersom insikten sjunker in. "Aha, det är därför alla står här i en lång rad." Sedan vandrar han sakta tillbaka till förarplatsen. Backar ut ur kön med några ryck och försvinner med en rivstart.

En kvart senare står jag och lastar ur bilen inne på tippen. Killen i bilen bredvid kommer upp och tackar för att jag backade upp honom när han protesterade. En annan man som följt hela förloppet stämmer in och skakar på huvudet "Vad var det där för stolle?"

Vi förenas i ett gemensamt skratt kring denna totala galenskap. Att tränga sig förbi en kö. I Sverige. Herregud, hur kan man ens komma på tanken?

Idag fick jag tips om Breathing Earth. En sajt helt i linje med Hans Roslings idéer om att statistik faktiskt kan ge aha-upplevelser om man bara visualiserar siffrorna på ett levande sätt. Koldioxidutsläpp, döda och födda som blinkande färger och prickar. En global lägesrapport från detta ögonblick.

Idag körde vi igång stenugnsbageriet på NK American Bakery. Särskilt stolta är vi över vårt San Francisco Sourdough, som vi gör med surdeg som vi startat från originalkulturen från San Fransisco. Det blir ett lite syrligare surdegsbröd som passar bra till soppor, chili eller bara precis som det är. Vi använder vete från USA för att få det rätta resultatet. Och självklart tillsätter vi ingen jäst, det är äkta surdeg som gäller.

Sortimentet består just nu även av ett Light Rye Sourdough, som bakas med hälften råg och vete. Irish Soda Bread, som är ett mustigt bröd bakat på bakpulver. Pretzels och bagels såklart. Min favorit för tillfället är surdegsbrödet med tranbär och valnötter, det blev saftigt och gott.

Recepten behöver fortfarande trimmas in litegrann, men allt eftersom vi får mer rutin kommer vi att bygga ut sortimentet. Till sommaren skulle jag till exempel vilja ha riktigt bra hamburger- och korvbröd.

Kom gärna ner och provsmaka!

1500 kronor ska jag betala för det här porträttet.
Taget på juldagen.
Julklapparna är avklarade och julmaten uppäten.
Allt är julstängt. Svenska folket är julledigt.
Endast Rikspolisstyrelsen är vaken.

Nu är det ett bageri och konditori på g nere på NK. Ugnen är på plats och jässkåpet kom idag. Vatten är framdraget. Bagaren Pernilla har börjat att jobba och har redan satt surdegar och provbakat cupcakes tillsammans med Anna. Ska bli spännande att känna dofterna och smakerna av provbakade bröd och kakor.

Min kollega Stina ligger bakom klockren.nu. Stort.

(Jag hade skrivit ett längre inlägg om det här, med diverse filosofiska utläggningar kring kreativitet och initiativförmåga men texten försvann. Och därmed också min geist. God natt!)