Sånger från Andra Långgatan

Vi var lite oroliga att det hade blivit något fel. Våra låtar har spelats i radion några gånger och så var de ju med i några amerikanska tv-serier (läs om det) men vi har inte sett skymten av några stålar. Men nu så. 1600 spänn är inte fy skam. Och eftersom vi är fyra stycken i bandet som står som låtskrivare blir det totalt 6400 kronor. Pengar som är bra att ha när vi ska spela in igen. Dessutom ska jag gå och casha in två checkar från vårt bolag i USA idag. Med tanke på att det inte är lätt att tjäna nåt på musik nuförtiden, så är vi grymt nöjda.

Verkligheten överträffar alltid dikten. Nu ska Björn Olsson tydligen producera en skiva med Alf Robertsson (!). Jag kan inte bärga mig att höra resultatet av detta högst oväntade samarbete. Det kanske blir som när Rick Rubin producerade Johnny Cash på ålderns höst. Rått, raspigt och äkta. Eller så blir det helt bananas...

Björn Olsson är grundare av banden Union Carbide Productions och Soundtrack of our Lives, samt producent till artister som Mando Diao och Håkan Hellström. Alf Robertsson är svensktoppsartist från Göteborg. Ett sant original som bl.a. parodierats av Rallygänget i radio.

Läs mer här.

Saluhallen Briggen ligger i mina hemmakvarter, ett stenkast från Andra Långgatan och Linnégatan. Den gamla brandstationen inhyser restauranger, caféer, en salladsbar och färska matvaror; bröd, kött och ost. Vid lunchtid är trängseln stor, då ska kontorsråttorna från företagen på långgatorna utfodras. Slipsklädda herrar och hjordar av föräldralediga innerstadsbor fyller upp varje vrå av den stimmiga saluhallen. Men när klockan slår ett så försvinner alla som genom ett trollslag.

Jag besöker Briggen minst en gång i veckan. Det varierar vilken av restaurangerna jag väljer att äta lunch på, men jag tar alltid min latte på samma ställe: Café Kaffe och Te. Tvillingsystrarna bakom disken, som äger caféet tillsammans, är föredömligt serviceinriktade och trevliga. De driver sitt ställe med omsorg och passion som märks. Varje dag är de uppe i ottan och bakar enkla men läckra bakverk: mjuka kakor, skorpor, semlor. Och latten är som jag gillar den. Lagom stark, rund fin chokladig kaffesmak som inte försvinner i mjölken. Alltid perfekt tempererad. Jag tror inte att tjejerna här titulerar sig barista. Men det spelar ingen roll, kaffet kan lätt mäta sig med vilket som helst av de allra trendigaste italienska kaffebarerna i centrum. Det behöver inte alltid vara tillkrånglat och dyrt för att vara bra. Det kan lika gärna vara rättframt och utan krusiduller. Jämn, hög standard. Gott helt enkelt!

              

Som ett riktigt café ska vara.
Gott kaffe, nybakade kakor och trevlig personal.

På lördag ska ett band spela in en video på Egg & Milk. Det blir den tredje videon. Tidigare har vi haft TJ Salvation och Dream Avenue på besök. Det sistnämnda gänget spelade in i början av mars och redigerar sin video just nu, så den har jag inte sett. Allt jag vet är att de hade bjudit in massor av statister och spelade hög musik, så att grannarna klagade. Det nya bandet heter Långkalsong och spelar musik för barn. Det ska bli minst lika intressant att se och höra.

För övrigt har två reklamfilmer spelats in och en handfull reklamkampanjer fotats i lokalerna också.
Vi kanske borde börja ta betalt? Trevlig helg!

Jag är född och uppvuxen i Göteborg men har alltid varit isländsk medborgare. När min mamma, som bott i Sverige i över 35 år, talar om sitt forna hemland Island, kallar hon det fortfarande hemma - "heima".

Imorgon den 7 mars tar Sigur Rós, och deras film som heter just Heima, över YouTube. Filmen dokumenterar bandets hemvändningsturné till Island 2006. Efter intensivt turnerande världen gav de en rad gratiskonserter runt om landet. Det blev både de publikmässig minsta och största konserterna i deras karriär.

Jag har inte själv sett filmen, men den här trailern gör mig sugen att se den.
Och den får mig att längta till den där karga ön mitt i Atlanten...

Några ord om ställen i Göteborgs restaurang- och cafévärld som jag tycker att fler borde upptäcka.
Fler tips kommer, men jag börjar med...

Blå Huset, Konstepidemin
Det är något fridfullt och vilsamt över Konstepidemin. Det ligger högst uppe på berget mellan Annedal och Änggården. Inte långt från stans myller av caféer och krogar - på cykel är det bara att rulla nedför backen så är du på Linnegatan - men ändå får du känslan av att göra en utflykt till landet. Här uppe i parken huserar hundratals konstnärer, författare, skulptörer, filmare och andra kulturutövare i tegelbyggnaderna som tidigare utgjorde Göteborgs Epidemisjukhus.

Restaurang Blå Villan är områdets träffpunkt och självklara centrum. I caféet och restaurangen kan man äta vällagad mat, ofta husmanskost och vegetariska rätter. De serverar kaffe och espresso och på ett bord står hembakade kakor framdukade. Genuint och gott. Men framförallt kommer jag hit för den sköna stämningens skull. Den gamla trävillan är vacker. Gästerna är avslappnade. Många verkar känna varandra, hejar och stannar för att byta några ord. Och när solen skiner på verandan med utsikt över Annedal, då sitter jag där med en kopp kaffe och bara njuter.

Det var länge sedan jag blev besatt av en sång eller artist. Den här gången är det Declan O´Rourke från Irland.
Låten som gått på repeat den senaste månaden är Galileo. Magiskt!