Sånger från Andra Långgatan

När jag som jag idag jobbat till sent på kvällen på kontoret, så kan jag ibland drömma om att arbeta på riktigt. Att göra något med händerna och ta i ordentligt, så svetten lackar. Det är kanske därför jag ägnat de senaste två åren att blanda upp tangentknackandet med lite hederligt arbete framför stekborden på våra caféer.

Det är dock inget jämfört med att arbeta på en fiskebåt. Det gjorde nämligen min pappa i sin ungdom. Han föddes på Vestmanöarna söder om Island, där fisket var det som folket levde av. De flesta unga män tog därför jobb på sjön. Så också min far. Han arbetade många år som styrman, först på fisketrålare, sedan på lastfartyg.

Ett år seglade han med Binni i Gröf, en legendarisk skeppare som slog fångstrekord under femtiotalet. Inga andra besättningar drog upp lika mycket fisk som hans gjorde. Deras bedrifter är fortfarande omtalade på Island. Jag hittade en bild från 1956, där min pappa syns uppställd tillsammans med de andra sjömännen. Mannen med kepsen är Binni i Gröf. Den tredje mannen från vänster är min pappa - lång och gänglig, uppklädd i sin finkostym. 

Det är svårt att föreställa sig hur det var att jobba ombord på en trålare på den tiden. Men att det var kallt, blåsigt, blött och slitigt dygnet runt är jag ganska säker på. Historierna som min pappa berättade var alltid fantastiska, dramatiska och dråpliga. Ofta med en oväntad, drastisk poäng. Han härmade Binnis och de andra gubbarnas uttryck och sätt att prata, lade till och drog ifrån detaljer.

Pappa drog de där skrönorna så många gånger att jag lärde mig dem utantill. Till slut lyssnade jag bara med ett halvt öra. Men han skrattade lika mycket varje gång. Högt och hjärtligt.

Bokmässan, it's a mess, som någon sa. Stort, svettigt och stökigt. Dessutom fattar jag inte varför alla matserveringar inne i mässhallen är underbemannade och har så få sittplatser. Varje gång är det likadant: långa köer och folk som irrar runt för att hitta någonstans att sitta. Den här gången fick vi sätta oss på golvet för att äta våra dyra korvar.

För övrigt: Jag köpte några böcker bl.a. första delen av Bob Dylans memoarer och en bok om hur man bakar med dinkelmjöl. Folk flockades när t.ex. Mark Levengood, Camilla Läckberg och Thomas Bodström signerade böcker. Däremot stod Herman Lindqvist och Björn Hellberg helt övergivna på mässgolvet, inte en människa verkade intresserade av deras nya alster. Tomas DiLeva svepte förbi i färgglad kaftan. Hasse Alfredsson såg gammal ut och verkade ha gått vilse i vimlet.

Jag satte en surdeg förra helgen. Läs om det här. Idag började jag att baka brödet. Receptet är enkelt: vetemjöl, vatten, jäst, salt och surdeg. That's it.

Degen är på jäsning just nu. Jag väntar tålmodigt, men tycker inte att det verkar hända så mycket.
 
Varför är det alltid så att bakning och matlagning ofta verkar roligare i teorin än i verkligheten? I min hjärna ska det vara som en matlagningsshow på TV. Enkelt, roligt och livsbejakande. Men i verkligheten är det ofta kladdigt och söligt.

Dagens bakningsprojekt har varit precis så. Jag har ingen matberedare, så jag fick knåda ihop degen på köksbänken. Men eftersom degen var ganska vattnig och lös, så var snart hela köksbänken inkletat i ett tjockt lager vattnig deg. (Den hade funkat som leråker för tennsoldater...att återskapa Slaget vid Lützen hade varit en enkel sak.) Mina händer var inkletade i deg. Min skjorta hade degfläckar. Mina byxor hade degfläckar. Deg, deg, deg.

Om tio minuter ska jag dela upp degen i två eller tre delar för fortsatt jäsning i kylen över natten. Först imorgon är det dags för gräddningen i ugnen. Vi får se om det blir något gott bröd eller bara pannkaka av alltsammans.

Jag rapporterar imorgon...over and out...

Bandet repade idag. Vi var oväntat kreativa och flitiga. Dels försökte vi få ordning på en låt vi jobbat med tidigare, dels hittade vi på en ny idé som dök upp under kvällen. Jag fick sjunga in mig på den nya låten och det kändes i stort sett bra. Det kan funka! Tanken är att det ska bli en ny platta med The Elliots nästa år. Vi får se hur det går. Jag kommer att rapportera om det fortsatta arbetet...

Förr läste man söndagstidningen riktigt länge. Från pärm till pärm. Jag däremot zappar mellan valda delar av morgontidningen, barnprogrammen på TV samt mina favoritbloggar. Denna söndag lyckas två av mina favoriter, Peter Englund och Bodil Malmsten, referera till Ulrike Meinhof. Hon var en av ledarna för den vänsterextremistiska Röda-armé fraktionen i Västtyskland på sjuttiotalet, även kallad Bader-Meinhofligan.

Men deras inlägg är inga historiska betraktelser. Nej, texterna belyser istället den politiska debatten kring globaliseringen och den fria marknadsekonomin, fast från två helt olika vinklar. I Peter Englunds fall är Ulrike Meinhof ett exempel på "svärmerier" hos politiska aktivister på vänsterkanten. Medan Bodil Malmsten använder Bader-Meinhofligan som ett exempel hur terroristreferenser fungerar som politiska slagträn för ultraliberalister.

Peter Englund skriver om Attac, göteborgskravallerna och vissa vänstersympatisörers "nostalgiska kärlek till våldet".

Bodil Malmsten skriver om den amerikanska regeringen, bankkrisen och marknadsekonomin.

Jag misstänker att Peter och Bodil tillhör olika sidor av den politiska skalan.
Trots det - inläggen är insiktsfulla och tankeväckande. Läs båda vettja.

Vilken skön, solig söndag! Det har varit lite Bullerbykänsla över det hela. Vi har promenerat, plockat äpplen och gjort spontanbesök hos några kompisar. Jag har till och med satt min första surdeg som ska bli klar lagom till nästa helg. Inspirationen och receptet kommer från den här bloggen. I grunden ingår bland annat rivet äpple - perfekt med tanke på högen av nyplockade läckerheter som ligger i köket och väntar på att bli utnyttjade på olika sätt. En äppelpaj kanske? Jag får se om andan faller på...

Vad är det som cyklar och cyklar, men aldrig kommer fram till dörren? Det är jag.

Idag premiärcyklade jag på Annas motionscykel. Den har aldrig någonsin använts, så det var stor uppståndelse bland damerna i familjen när jag började att trampa mig svettig i sovrummet. Enligt den lilla datamojängen cyklade jag 1 mil och förbrände 344 kalorier under de 31 minuter som jag höll på. Benen kändes som betongpelare efteråt, men det var skönt att röra på sig. Tänka sig att jag känner så, det kunde man inte tro för ett halvår sedan...

Tjohooo! Nu har jag gått ner 20 kilo! Jag började jobba med min vikt den 16 april i år, så det har tagit drygt fem månader att nå hit. En väldigt skön känsla faktiskt. Jag mår bättre - sover bättre, orkar mer, har inte halsbränna som jag alltid hade förut och promenerar till jobbet varje dag. Fyra par nya byxor har jag behövt köpa, men eftersom min vikt har en tendens att åka berg-och-dalbana så har faktiskt jag sparat tröjor och skjortor som passar bra nu.

Vilken metod jag använt? Tja, min egen får man väl säga. Jag åt Modifast de första tre veckorna. Men nu handlar det mest om att jag försöker att äta rätt - mer grönt och mindre fett och socker - och ta mindre portioner. Fast vissa luncher byter jag fortfarande ut mot Modifast. Som motion har har jag främst försökt att röra mig mer i vardagen, men på senaste tiden har jag också börjat att jogga då och då.

Resultatet? Jag har gått från 116,3 kg till 96,2 kg. Lite mer än ett hekto om dagen har försvunnit. Midjemåttet är sju centimeter mindre, men där finns fortfarande lite kvar att få bort.

Nästa mål är att gå ner ytterligare tre kilo. Då är jag nämligen inte överviktig längre - i alla fall enligt BMI-skalan. Om jag klarar det, så ska jag fira. Kanske med en fin middag någonstans. Det är jag värd tycker jag.

Jag får väl krypa till korset då. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer kolla på Idol. Men nu blev det så ändå. Jag såg ett helt avsnitt till och med. Till min stora glädje hade det faktiskt hänt något med programmet. Den nya juryn bestod av rätt reko folk - till skillnad mot det lobotomerade gäng som tidigare härjade fritt i programmet.

Ett tydligt exempel: När en av de obligatoriska "töntarna" började sjunga en låt om att han blev "full av sin cola" fick han en lugn, men bestämd avhysning från scenen. Utan glåpord.

Jag däremot skrattade högt under numret. Det var skönt att slippa sätta skrattet i halsen...

Hey kids. En gång i tiden var gubbarna i rockorkestern Oasis så heta att det inte gick att öppna en tidning utan se deras nunor. De söp, bråkade och knarkade. De krashade hotellrum och smädade andra band. Och...just det! De hade några riktigt megastora hits också.

Men elden falnade. Deras senaste skivor har floppat rejält. Och nu när de släpper sin nya skiva den 6 oktober är de kalla. Iskalla.

Så vad gör man? Ja, man snackar med sitt PR-folk som presenterar en briljant idé. Varför inte leta upp tjugo gatumusikanter i New York, som får spela låtarna runt om i stan några veckor innan releasen. "Get the buzz going" liksom. Sagt och gjort. Skivbolagsapparaten rullar igång. Filmteam anlitas. Gatumusikanter rekryteras, repeteras och spelas i tunnelbanan. Allt filmas. Och nu ligger ett gäng klipp upp på YouTube redo att beskådas.

Ganska roligt idé. Synd bara att sångerna låter lika trötta som alla Oasis-låtar gjort de senaste tio åren. Men vad gör det (säger PR-folket) huvudsaken är att folk lägger upp klippen på sina bloggar.

Härmed är uppdraget utfört.

Idag kom jag hem från en stor ölmässa i Köpenhamn. Där fanns ett otroligt utbud av maltdrycker från hela världen, med tyngdpunkt på danska och amerikanska microbryggerier. Det var åtta timmar av provsmakningar med blandat resultat. Många höjdare, många bottennapp och några märkliga nya bekantskaper.

Snackisar på mässgolvet
Två danska bryggerier utmärkte sig och väckte större uppmärksamhet på mässgolvet. Det ena var Djævlebryg på Sjælland, som överraskade med några riktigt stygga brygder bl.a. Pride of Nekron, en fyllig, söt imperial stout.  

Det andra var Mikkeller som dominerade snacket på mässan. Trycket på deras monter var stort, då de presenterade flera nyheter dagligen. Jag smakade bl.a. Beer Geek Breakfast, en stout gjord på havremalt och smaksatt med kaffe, samt Jackie Brown, en fräsch brown ale gjord på havremalt. Mikkeller är ett ung företag med en ung bryggare, Mikkel Borg Bjergsø, som är en s.k. gipsy brewer d.v.s. han hyr in sig på bryggerier runt om i Europa och USA. Brygderna är amerikanska i stilen, humliga och ofta ganska extrema. En rolig bekantskap.

Några höjdare väl värda att prova
Andra roliga öl som passerade min strupe var Kaggen Stormaktsporter från svenska Närke Kulturbryggeri, en ekfatslagrad imperial stout med varm, rund smak och toner av vanilj. Två varianter av Yeti Imperial Stout från Great Divide Brewing Co., varav den ena är ekfatslagrad. Jag föredrar dock den olagrade varianten, som är både friskare och fränare.

En oväntad höjdare bjöd norska Nøgne Ø på, de hade bryggt en frisk ale med smak av granskott och lingon, som var riktigt, riktigt god. Jag skulle faktiskt vilja utnämna den till min personliga mässfavorit. Om Nøgne Ø skulle sätta den i produktion och få in den Systembolaget, skulle jag definitivt betala det feta pris som en flaska antagligen betingar.

Några bottennapp att undvika
Jag kommer aldrig mer att  dricka något från Föroya Bjór, bryggeriet från Färöarna, deras öl var i stort sett odrickbar. Inte heller kommer jag att återigen dricka danskt morotsöl, det smakade lika illa som det låter. Och sist men inte minst på listan över öldrycker som inte kommer över mina läppar: Varm stout med grädde på toppen. Det vågade jag inte ens prova, tror inte att den idén kommer överleva särskilt länge.

Lite annat skoj
* En dansk imperial stout som heter Knark, som tydligen betyder "sur, gnällig gubbe" på danska.
* Flying Dog Brewery's fantastiskt snygga etiketter med citat från gonzojournalisten Hunter S. Thompson.

The Cure är som ett riktigt fint vin. Mognar med tiden och blir bara bättre och bättre. Den här låten blir man alltid lycklig av. Det enda jag undrar är: Hur kunde den sunkiga lågbudgetsåpan Andra Avenyn få tillstånd att använda den i sin vinjett? Någon på skivbolaget måste ha fått en hjärnblödning precis innan han skrev på det kontraktet. För Andra Avenyn är verkligen inte som ett fint vin, snarare en sur kanna kaffe på ett taxichaffisfik som fått stå för länge på värmeplattan. Man luktar en sniff, rynkar på näsan och köper en Coca-Cola istället. Trevlig helg!

Double Bastard Beer Blog är en sprillans färsk sida, den har inte ens en vecka på nacken, men redan nu ser jag att det här kommer att bli läsvärt och underhållande. Rubrikerna på inläggen säger en hel del om tonfallet på sidan: "En kär sur nyhet", "En dag med Fritz Maytag", "Bud goes ale", "Myten om Mariestad" och "Svenska buskisbryggerier".

Nördigt, initierat och respektlöst, alltså. Jag vill särskilt rekommendera inlägget om Mariestad, som tydligt illustrerar hur starka varumärken tar kontroll över slöa sinnen. Keep up the good work Double Bastard!

För några veckor sedan började The Orwell Prize, det ledande engelska priset för politisk litteratur, att publicera George Orwells dagböcker som blogginlägg. Nya texter publiceras varje dag, exakt 70 år efter att han skrev sina dagboksinlägg. Det finns material som räcker till oktober 2012, alltså motsvarande 1942. Orwell reste jorden över och parallellt med dagboken man kan följa hans rörelser via googlemaps, som länkas till inläggen. Hittills har han mest skrivit om vädret, växter och djurobservationer hemma i England, men sedan några dagar tillbaka befinner han sig i Marocco och beskriver sina intryck därifrån.

Bloggen har inspirerat mig att läsa två av hans mest kända böcker, Djurens gård och 1984. Den förstnämnda har jag redan läst klart...



Övertydligt kanske är ordet som bäst beskriver Djurens gård, även kallad Djurfarmen. Djurens uppror mot människorna på gården leder till en maktkamp mellan de två ledande galtarna Napoleon och Snöboll. Vinnaren av striden, den hårdföre Napoleon, inför snart en hierarkisk diktatur som styrs med våld och propaganda. Parallellerna till det kommunistiska Sovjet är så tydliga att man ganska snart anar vilka vändningar historien ska ta. Men det är en effektivt och levande skildrad satir, boken är inte ens hundra sidor lång. Jag har nu börjat läsa hans efterföljande bok, 1984, där Orwell avhandlar sin besvikelse på kommunismen med klart större originalitet...

Länk till Orwells dagböcker hittar du här.

"Det har varit en fantastisk resa. Jag är inte samma person nu som innan. Detsamma gäller mina lagkamrater. Det handlar om att förändras, att lära sig, att utvecklas. Om att växa som person och att skaffa sig självförtroende. I många samhällen har man ännu inte lärt sig hur man ska utbilda sina barn. Alla utbildningssystem bygger på att ge oss en känsla av brist och behov istället för att lära oss att vara stolta över oss själva. Först och främst var detta en mental seger. Vi hade väldigt länge visualiserat den här stunden. Gör man det intensivt nog, blir det som man tänkt."

Olafur Stefansson, veteran i isländska handbollslandslaget, skippar standardsvaren när han blir intervjuad i SVT efter OS-finalen. Laget förlorade, men tog ett historiskt silver.

Det här citatet gör mig omåttligt stolt över mina isländska rötter.

Jamenvisst kom han till Liseberg igår kväll, Jakob Hellman. Han spelade tre egna låtar: Vackert väder, Vara vänner och en ny låt som han framförde ensam med en akustisk gitarr. Jag gissar att den hette Skymningen för det ordet upprepades i refrängen. Efteråt mumlade han något om att det var en "psalm eller nåt...".

I slutet sjöng han en duett tillsammans med Anna Järvinen; Elvis Presleys Always on my mind . Just den låten var tyvärr så orepad att det blev lite kareokekänsla över det hela när sångarna letade efter toner och ord. Riktigt uppsluppet och kul blev däremot det när Jakob Hellman och Theodor Jensen från Broder Daniel avslutade konserten med Evert Taubes "Fritiof i Arkadien" tillsammans. Hela bandet utstrålade i det läget stor spelglädje och det smittade av sig på publiken som ropade in till flera extranummer.

Fredag är här. I vanliga fall skulle jag vara hemma och mysa med familjen, men ikväll tänker jag ta mig till Liseberg. Augustifamiljens sista spelning gästas nämligen av ingen mindre än Jakob Hellman! Så står det på nöjesparkens hemsida i alla fall. I GP-annonsen står inte ett ord om hans medverkan...hmm mystiskt. Fast Anna Järvinen medverkar helt officiellt och det är inte fy skam det heller.

Det ska bli spännande att se om Hellman dyker upp, han har ju blivit något av en levande svensk musiklegend. Han släppte sin debutskiva "...och stora havet" 1989 och sedan dess har han bara medverkat sporadiskt på några samlingsplattor och spelat live då och då. Plattan blev framröstad till den bästa svenska skivan genom tiderna i tidningen Nöjesguiden för tio år sedan. Jag minns honom främst från TV-programmet Gig - en spattig glasögonprydd kille i lång rock som spottade ut orden när han sjöng. Vi får se om jag känner igen honom ikväll...

Jag såg en intervju med Jonas Hassen Khemiri i TV-programmet Babel och tyckte att han verkade vara en intressant kille. Skärpt och humoristisk. Jag läste därför hans bok Ett öga rött omgående. Och det ångrar jag inte. Det är imponerande hur Jonas Hassen Khemiri drar iland sitt till synes omöjliga skrivprojekt. Först är jag nämligen väldigt skeptisk till greppet att skriva hela romanen på "blattesvenska" i dagboksform. Irriterande, dålig svenska. Men snart uppskattar jag lekfullheten som präglar språket. Samma lätthet och humor finns i berättandet. Egentligen är det en enkel historia om en invandrarpojke som har svårt att hitta sin plats i tillvaron efter sin mammas död. Men det är sättet som Khemiri låter Halim berätta historien på som är bokens behållning. Hans halsbrytande tankar, handlingar och formuleringar blir helt logiska när man får insyn i hans värld. Allra tydligast blir det i skolan där Halim delar in klasskamraterna i olika grupper: lyxsvennarna, lodisgänget, dansklassarna, vanliga blattar, duktighetskillarna och så den grupp han själv tillhör - revolutionsblattarna. Reflektionerna uttalas med stor självsäkerhet, han fördömer det svenniga svenska samhället, samtidigt som det blir allt tydligare att Halim söker en sanning att hålla fast vid. Är det verkligen så mycket bättre någon annanstans? Går det att påverka världen? Hur då, i så fall?

Jag har bara en invändning. Boken skulle må bra av att kryddas med mer drama och starkare konflikter. Det blir särskilt tydlig i slutet, som bäddas in i feel-good-bomull. Det känns som om Khemiri gillar sina huvudpersoner lite för mycket och vill ge Halim och hans pappa en hoppfull framtid, vilket känns onödigt tillrättalagt.

Bonuspoäng till bokens snygga omslag och Jonas Hassen Khemiris hemsida - så långt ifrån andra författares knastertorra hemsidor man kan komma. Kolla särskilt in bonusdelen med gåtor och länkar. Där kan man se hur Khemiri väver in referenser från omvärlden och sitt eget liv i sina verk.

Det finns ett ställe på Hisingen där svampen växer som ... svampar. Där fyller vi en hel kasse med kantareller på tio minuter utan att behöva traska genom skogen med gummistövlarna på. Det räcker att stanna bilen, kliva ut och börja plocka. Så borde allt friluftsliv fungera. Barnen har hjälpt till att rensa, så nu blir det snart svamprisotto. Mmmm...