Supernaivitet

Där står jag, mitt på Avenyn, med Moa i barnvagnen. Framför mig, på spårvagnsspåren, brinner möbler från paradgatans uteserveringar. Från höger, en bit längre upp på gatan, hör jag ljudet av glas som krossas. Framför ett skyltfönster gör någon ett triumferande hopp när ett regn av glassplitter faller över gatans betongplattor. Det är märkligt folktomt. Spridda grupper av aktivister springer runt, till synes planslöst. De har svarta luvor med hål för ögonen. Ögon som lyser av upphetsning. Eller är det skräck? Jag ser gatstenar och tillhyggen; järnrör, slagträn. Vit rök som fladdrar uppåt och upplöses ovanför hustaken. Moa sover fortfarande fridfullt i sin vagn.

Vad fan är det som händer? Och vad gör jag här?

Jag var pappaledig och skulle träffa en kompis på ett café inne i stan. Plötsligt befann jag mig mitt i det som snart skulle kallas göteborgskravallerna. På Vasagatan hade jag mött en grupp svartklädda figurer, samtliga med luvor för ansiktet. De hade gått på rad med gatstenar i händerna, den siste i ledet hade burit ett basebollträ i aluminium över axeln. Polisen hade inte synts till någonstans. En stund senare hade en medelålders man sprungit förbi mig, i riktning från Avenyn. När han passerade väste han "Gå inte dit, dom har satt hela gatan i brand."

Ändå fortsatte jag. Nyfiken. Supernaiv.

Mina inre varningsklockor hade börjat ringa redan på Vasagatan. Var är polisen? Ska ingen stoppa dom? Nu satte flyktinstinkten in. Här kan jag inte stanna kvar. Jag måste sticka. Nu! Fortfarande inte en polis inom synhåll. Jag började att skynda tillbaka mot Vasaplatsen. Fler skaror av demonstranter dök upp. Nere i Allén såg jag ridande poliser med kravallhjälmar formera hästarna i rader. Oh, shit! Fortfarande inte säker. Här vill man inte vara kvar när det smäller. Jag fortsatte min språngmarsch. Bort, mot säkerheten.

På kvällen i TV-rutan: 
Bilder av ansikten. Ansikten i tårar. Arga ansikten. Anklagande ansikten. Unga ansikten.
Röster som debatterar, kritiserar, opponerar, friserar och politiserar.
Svart och vitt. Vitt och svart.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0