Ängslighetssjukan

Ständigt denna ängslighet. Överallt, i tidningar, bloggar och sociala medier. Att tycka rätt är att tycka tvärtom. För innehållet är helt irrelevant, det handlar just nu bara om identifikation.

Individualismens totalitära makt över hobby- och proffstyckarkollektivet kräver att varje form av publikframgång ska sablas ner och dissas. För det finaste som finns är att gilla det smala, oupptäckta och otillgängliga. Fåfängans ultimata triumf är att vara först med något, för då kan ingen annan bedöma din personliga smak. Allt man vet är du är uppdaterad och just det det är oklanderligt. Tryggt och säkert.

Men framförallt handlar det om att recensera publiken. Alla som gillar det populära, breda och storsäljande är per definition oreflekterande, oupplysta, okultiverade och vulgära. Med andra ord svenniga. Och det som svennarna gillar kan du helt enkelt inte gilla, för då är ju du också svenne. Eller åtminstone ointressant. Eller?

Och det är här ängsligheten blir som tydligast. För att profilera och positionera sig i ankdammen av tyckare, så gäller det att snabbt som fasen identifiera vad man ska reagera mot: TV-serien som alla pratar om, musiken som alla lyssnar på, boken som alla skriver om, laget som säljer flest supporterprylar.

Men ingenting är konstant. Precis som ängslighetstyckaren no 1, Andres Lokko, mässade i tidningen Pop på nittiotalet; "Musikhistorien skrivs ständigt om". Det gäller allt. På precis samma grunder som ängslighetstyckarna upptäcker och prisar det nya oupptäckta kan de spola det i samma slag som den stora massan ansluter sig.

För innehållet är helt irrelevant, allt handlar om identifikation.

Den här sjukan att profilera sin identitet med helt igenom intellektuella smakmarkörer missar en detalj. En inte helt oviktig detalj. Nämligen att begreppet kvalitet, åminstone när det gäller kultur, är hundra procent subjektiv. Det väsentliga är vad vilka känslor och tankar som väcks till liv av låten, tavlan eller novellen. Det brukar i alla fall vara det som upphovsmakaren vill uppnå. Att utrycka en känsla eller idé som andra kan relatera till och reflektera över.

Så här kommer scoopet: När det gäller kultur behöver du inte välja sida, det är inte som att hålla på ett fotbollslag. Det du känner, känner du. Helt oberoende av andra. Åtminstone i den stund du konsumerar din kultur.

Men många vågar inte vara ärliga inför sina känslor. Istället sneglar de på vad alla andra tycker och de enda reflektioner de tycks göra är dessa: Vill jag ansluta mig till supportrarna av det här? Vill jag förknippa mitt personliga varumärke med det? Vad kommer folk då att tycka om mig?

Likväl som bestsellern kan vara ytlig, platt och kommersiellt spekulativ, kan den vara allmänmänsklig, välskriven och världsomvälvande. Och ibland kan den faktiskt vara båda delarna, beroende på vem som läser den.

Kanske ligger denna brist på självförtroende i kritikerns natur? Som filosofen Seneca d.y sa: "Det finns två typer av människor, de som går före och uträttar något och de som kommer efter och kritiserar."
2011-07-13 @ 13:19:01 Permalink debatt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Peter som borgmästare?

Nu är det snart dags för val kära vänner. Som utlänning får jag ju inte rösta på gubbarna och gummorna i riksdagsvalet. Jag får istället fundera över var jag ska lägga min kommun- och landstingsröst.

Men jag får erkänna att det inte är särskilt inspirerande. I Göteborg verkar hela politikergänget klia varandras ryggar så hårt och kärvänligt att det är ovidkommande vilka partier som har makten. De goa gubbarna tar sina beslut i samma goa göteborgsanda år efter år.

Dessutom är de ganska färglösa hela bunten. Göran Johansson framstod som rena rama sprattelgubben när han var vid full vigör. Resten av gängen är som politiker är mest d.v.s. tapetfärgade.
***
Annat är det i Reykjavik. Där har de just valt den här killen till borgmästare. På riktigt. Det skulle vara som att vi skulle välja Peter Apelgren eller Peter Wahlbeck till kommunordförande.

Jón Gnarrs parti heter Bästa Partiet och hans politiska program omfattar bland annat "Gratis handdukar på alla badhus, en isbjörn på Reykjavik Zoo, massor av bra grejer för handikappade, ett Disneyland utanför stan, drogfri riksdag år 2020, hållbar transparens (?), tullstationer på vägen till Seltjarnarnes, bort med alla skulder".

Oansvarigt? Kanske det. Men i ett land där politikerna framstått som sjuka skämtare de senaste åren, så är det förmodligen helt logiskt att folket väljer en komiker till ledare.
2010-08-22 @ 23:18:34 Permalink debatt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Supernaivitet

Där står jag, mitt på Avenyn, med Moa i barnvagnen. Framför mig, på spårvagnsspåren, brinner möbler från paradgatans uteserveringar. Från höger, en bit längre upp på gatan, hör jag ljudet av glas som krossas. Framför ett skyltfönster gör någon ett triumferande hopp när ett regn av glassplitter faller över gatans betongplattor. Det är märkligt folktomt. Spridda grupper av aktivister springer runt, till synes planslöst. De har svarta luvor med hål för ögonen. Ögon som lyser av upphetsning. Eller är det skräck? Jag ser gatstenar och tillhyggen; järnrör, slagträn. Vit rök som fladdrar uppåt och upplöses ovanför hustaken. Moa sover fortfarande fridfullt i sin vagn.

Vad fan är det som händer? Och vad gör jag här?

Jag var pappaledig och skulle träffa en kompis på ett café inne i stan. Plötsligt befann jag mig mitt i det som snart skulle kallas göteborgskravallerna. På Vasagatan hade jag mött en grupp svartklädda figurer, samtliga med luvor för ansiktet. De hade gått på rad med gatstenar i händerna, den siste i ledet hade burit ett basebollträ i aluminium över axeln. Polisen hade inte synts till någonstans. En stund senare hade en medelålders man sprungit förbi mig, i riktning från Avenyn. När han passerade väste han "Gå inte dit, dom har satt hela gatan i brand."

Ändå fortsatte jag. Nyfiken. Supernaiv.

Mina inre varningsklockor hade börjat ringa redan på Vasagatan. Var är polisen? Ska ingen stoppa dom? Nu satte flyktinstinkten in. Här kan jag inte stanna kvar. Jag måste sticka. Nu! Fortfarande inte en polis inom synhåll. Jag började att skynda tillbaka mot Vasaplatsen. Fler skaror av demonstranter dök upp. Nere i Allén såg jag ridande poliser med kravallhjälmar formera hästarna i rader. Oh, shit! Fortfarande inte säker. Här vill man inte vara kvar när det smäller. Jag fortsatte min språngmarsch. Bort, mot säkerheten.

På kvällen i TV-rutan: 
Bilder av ansikten. Ansikten i tårar. Arga ansikten. Anklagande ansikten. Unga ansikten.
Röster som debatterar, kritiserar, opponerar, friserar och politiserar.
Svart och vitt. Vitt och svart.

2008-09-23 @ 23:03:30 Permalink debatt Kommentarer (0) Trackbacks ()

OS-facklan på rymmen

Det pågår en bajsnödig debatt kring OS i Kina just nu. Idrottarna, sportnördarna och sponsorerna med de stora pengarna sticker huvudet i sanden och låtsas som att det inte är några problem att hålla olympiska spel i en diktatur. Jag tycker inte att frågan om Tibet är det största problemet. Problemet är väl att en miljard människor inte får uttrycka sina åsikter och rösta fram sina ledare själva? Ett faktum som OS i Kina legitimerar vare sig man vill det eller inte... Men, men, OS blir det hur som helst. Det kan man vara säker på.
 
Och precis just nu läser jag att OS-facklan är på rymmen i San Francisco. Cirkusen är fullkomlig...
Läs i Aftonbladet.
2008-04-09 @ 23:31:08 Permalink debatt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0