På dansuppvisning
Men oj, vilken kalabalik det var runt spektaklet. Varje jul detsamma. Hundratals utspökade barn i alla åldrar som ska administreras runt för att vara med i showen. Morsor, farsor, syskon, mormor, farfar och hela tjocka släkten som trängs och armbågar sig fram för att få bra platser. Kameror som blixtrar. Blommor och kramar. Hej och hå. Värre än en konsert med Britney Spears...
Fredagsmusik
Vi har nämnt Daniel Lanois några gånger nu när vi spelar in med bandet. Soundet på hans skivor är en självklar inspirationskälla. Han är nog mest känd som producent, det varma organiska soundet som han tillfört t.ex. U2:s "The Joshua Tree" och Emmylou Harris "Wrecking Ball" har kopierats av många, men han är även låtskrivare och har skrivit en en hel del vacker musik med minst lika vackra texter.
Sociala medier is da shit!
Det har en tendens att bli långa pauser av overksamhet när någon spelar in en gitarr, lägger en trumtakt o.s.v. Då kan man ju roa sig med att direktrapportera, om inte annat för sitt eget höga nöjes skull.
Alltså. Vill du följa inspelningsarbetet i Cloudchamber så kan du gå till vår hemsida, bli kompis med oss på Twitter eller ansluta dig till The Elliots fansida på Facebook. Varför inte ge oss ditt moraliska stöd! Just nu är antalet fans starkt begränsat - du behöver inte direkt trängas om jag säger så...
Declan O´Rourke-dilemmat
Grammofonskiva på g
Vi har samlats en studio på Hisingen några gånger nu. Jag och resten av männen i bandet som vi kallar The Elliots. För att ta avstamp för något som med största sannolikhet ska bli en "grammofonskiva" som vår producent Charles Storm uttrycker det.
Till min stora glädje består vi av samma uppsättning killar som när vi spelade in förra skivan d.v.s. Fredrik Berggren på stränginstrument, Christian Rosengren på diverse olika instrument, Mathias Flodin på slagverk och så jag på sång. Alltså vi som kallar oss The Elliots. Vi testar oss fram tillsammans med Charlie som kommer med synpunkter, inspiration, idéer och kritik. Och så spelar han bas samtidigt.
Vi får se, det är i alla fall kul att vi är igång...
Fredagsmusik
Den här veckan har jag fått en låt på hjärnan. Helt underbart. Den där sköna känslan av att plötslig upptäcka ny musik som knockar och griper tag är rätt skön. Den kommer alltför sällan nuförtiden.
”Cigarettes” med Daniel Merriweather är blivande klassiker om du frågar mig.
Kanske är det hans sköna röst - hur han hela tiden ligger lite off-beat med en sån grym feeling. Eller så är det kanske texten, som precis som alla fantastiska sångtexter balanserar på den där tunna linjen mellan total äkthet och fullständig banalitet. Om låten havererar eller inte beror på oftast på framförandet.
Men på det fullständigt glimrande sätt som debutanten Daniel Merriweather levererar ”Cigarettes” så jag tror jag på vartenda ord. Blunda, lyssna och njut. Amen!
Länk till Spotify.
På NASA ikväll
Dagens Facebook-trix
Tryck Upp, Upp, Ner, Ner, Vänster, Höger, Vänster, Höger, b, a, Enter, Upp, Ner.
Då kommer det magiska ringar. Ingen aning om varför, men prova!
(Du måste vara inne på Facebook. Tipstack till Daniel.)
Drömmen om en bakugn
Missa inte Mats Krantz (min frus systers svärfar) bok om bakning och hur du bygger en veldeldad ugn hemma i ditt eget hus. ”Drömmen om en bakugn” är en passionerad brödfantasts sanna historia om hur han som liten gosse blir förälskad i gott bröd och sedan när en dröm om att bygga den perfekta bakugnen. En dröm som nu har gått i uppfyllelse. Boken är fylld med färgstarka anekdoter, läckra recept och instruktioner för att mura en stenugn.
SVT-programmet Sverige har gjort ett porträtt av Mats och hans ugn som just nu finns på SVT-play (Cirka 23 minuter in i del 10 av 17). OBS! Alla med känsliga öron varnas – två svordomar har slunkit genom censuren.
Boken finns att köpa på litenupplaga.se.
Söndagsutflykt till Botaniska
Upp i rök
I natt brann min högstadieskola ner till grunden. Allt är borta. Bänkarna i samlingsrummet där vi spelade poker rast efter rast, de ändlösa korridorerna med slitna linoleummattor där horder av finniga ansikten ständigt var på väg till en ny lektion, slöjdsalen där killarna kastade moraknivar på varandra, bambasalen där finnarna tävlade i potatisätning och teknikmajjen inspekterade hur mycket vi ätit och gav oss en utskällning om vi slängde för mycket ("Tänk på de svältande barnen i Afrika"), skrivmaskinssalen där jag lärde mig fingersättningen på tangentbordet som jag sedan aldrig använde, fysiksalen där en explosion av knallgas gjorde mig döv en hel förmiddag, biologisalen där vi fick gratis kondomer. Poff! Borta.
Fredagsmusik
Italiensk-isländska Emiliana Torrini har nyligen gjort en platta som heter Me and Armani. Tänkte först att det inte var något för mig. De två senaste singlarna "Big Jumps", "Jungle Drum" har visat upp en poppig och i mina öron ganska ointressant sida av Emiliana Torrini – även om melodierna och särskilt senaste släppet ”Big jumps” sätter sig på hjärnan lika snabbt en fluga på flugtejp.
Rösten är hennes allra starkaste kort; sprödstarka stämband och läppar som slungar ut konsonanterna med skarpa isländska kanter. Men när jag lyssnar vidare på ”Me and Armani” hittar jag också några riktigt sköna höjdarlåtar i snygga, avskalade arrangemang. Jag hör ekon av Elvis Costello och Edie Brickell i sina bästa stunder. Och självklart är det svårt att tänka på Björk när hon sjunger ett slingrande ”ooohoooh” i refrängen till ”Heard it all before”. Höjdpunkterna är "Beggar's prayer" och ”Gun”, en minimalistisk korsning av Led Zeppelin och Lenny Kravitz (!) som bubblar av undertryckt energi.
Lågvattenmärket är faktiskt titelspåret "Me and Armani", ett klassikt exempel på att musiker norr om Paris inte ska försöka sig på att spela bas i baktakt.
Länk till Spotify: Me and Armani
Ingen ljus idé
Men så bläddrade jag en bok om hur man ska lysa upp sitt hem. Där stod att man inte ska stirra sig blind på armaturens utseende, utan mer tänka på dess funktion. Hellre många små belysningspunkter än en enda stark lampa o.s.v. Så i ett svagt ögonblick i affären fick jag för mig att två plafondlampor skulle vara fina på väggen i vårt vardagsrum. Alltså en sådana där lampor med glödlampan bakom en frostad glasskiva.
När jag stod i affären hade jag en gnagande känsla av att den kanske inte var så snygg. Men så tänkte jag på de kloka orden i boken - "det är ljuset som räknas, inte armaturen".
Och det är bara så himla fult. Tantigt, ynkligt och kitschigt på ett tråkigt sätt. Som en frisörsalong på landet.
Pest eller kolera?
Jaha!?
Jag känner mig som en obotlig alkoholist eller knarkare.
Åååh...nu börjar America's got talent!
Fredagsmusik
Det senaste året är det den här låten med the Four Tops som jag alltid tar upp. Fast med en egen påhittad text, det enda som kvarstår av originalet är textraden "I can't help myself". Dessutom har jag börjat att lajja runt med melodin i massa olika versioner, typ som långsam countryballad, finstämd singer-songwriter o.s.v.
Ungarna har lärt sig låten genom att höra mig i bilen, men snart ska jag spela originalet för dem - för det är grymt det också. För att inte tala om dansrörelserna. Vilka moves!
Melrose Place + The Elliots = Sant
Dagens jubilar
Payback-time på Elgiganten!!!
Vårt hemmabiosystemet har nämligen lagt av. Nu jäklar skulle vi äntligen få tummen ut och lämna in det för reparation på Elgiganten. Det har krånglat ett tag, men den för några veckor sedan dog DVD-spelaren. Ingen bild, inget ljud.
Jag hade kopplat ut den tjocka härvan av sladdar och packat ner allt i en flyttkartong. Dags att äntligen få någon nytta av den där extra försäkringen som jag alltid köper varje gång jag handlar elektronik, men som jag aldrig utnyttjar. Det har alltid slutat att gälla när fanskapet till pryl behagar att paja. Eller - och det här är det vanligaste scenariot - jag hittar inte kvittot eller försäkringspappret. Men nu hade vi både kvittot och försäkringspappret med oss.
Vi ställer oss i kö. Anna hade pluggat på vad hon skulle säga för att inte vi skulle falla in någon fälla. För vissa saker täcks ju inte in av försäkringen. Och då gäller det att inte ens andas något som kan tolkas som att vårt hemmabiosystem har ett fel som inte är giltigt. Vi snackar alltså inte om att vi skulle ljuga på något sätt. Nej, nej. Snarare tvärtom. Vi var övertygade om att den här jäkla prylen hade pajat för att ungarna hade pillat på den och gjort något galet. Tryckt på fel knapp eller pillat in en enkrona i något hål där den inte hör hemma. Alltså, ett klassiskt fall av drulle. Och därmed ska försäkringen gälla. Så nu var det dags få valuta för alla tusentals kronor i försäkringspengar som vi betalt till alla elektronikkedjor genom åren. Pengar som vi betalt in men aldrig fått tillbaka ett öre av – hittills.
Killen i kassan är trevlig. Ställer frågor. Verkar uppriktigt intresserad. Anna förklarar problemet. Jag står och laddar för att han ska hänvisa till någon finstilt paragraf som gör att vår försäkring inte gäller i just det här specifika fallet. Men han säger inget sånt.
Istället kopplar han in DVD-spelaren i en tv. Sätter i en skiva, trycker på play...och den börjar att visa en reklamfilm för Elgiganten. Med kvivskarp bild, kristallklart ljud och krispiga färger. Han spolar lite, pausar. Allt fungerar perfekt.
Nu skulle man kunna tro att den här historien slutar med att DVD:n fortfarande inte funkade när vi kom hem. Men så kul är det faktiskt inte. Allt funkade precis lika bra hemma. Så nu väntar jag bara på att den ska braka ihop igen.