På dansuppvisning

Åååh, vad bra de dansade, mina töser. Både Moa och Stella stod på scenen i två nummer och gjorde bra i från sig. De verkar ha nerver av stål, för de visade inte tillstymmelse till nervositet. Stella såg i för sig dödsallvarlig ut, men det var nog mest för att hon var koncentrerad.

Vem skulle inte vara det? För alla där stegen måste var grymt svåra att komma ihåg. Entre, snurra, gunga till vänster, höger, vifta med armen, springa i ring. Jag skulle varit helt konfys efter första snurren.

Moa var först balettprinsessa i en glittrig kreation som skulle gjort Barbie grön av avundsjuka. Sedan var hon svartklätt spöke med Scream-mask i ett Thrillernummer. Stella var cowboy med handen käckt på höften och sedan flugsvamp med rödprickig luva. Det sistnämnda numret gav Lasse Åbergs "Jag vill bo i en Zvamp annars får jag kramp" en revival. Uppsättningens jultema var lite svårt att urskilja, men vad gjorde det när deltagarna var så entusiastiska och glada.

Men oj, vilken kalabalik det var runt spektaklet. Varje jul detsamma. Hundratals utspökade barn i alla åldrar som ska administreras runt för att vara med i showen. Morsor, farsor, syskon, mormor, farfar och hela tjocka släkten som trängs och armbågar sig fram för att få bra platser. Kameror som blixtrar. Blommor och kramar. Hej och hå. Värre än en konsert med Britney Spears...

Fredagsmusik


Vi har nämnt Daniel Lanois några gånger nu när vi spelar in med bandet. Soundet på hans skivor är en självklar inspirationskälla. Han är nog mest känd som producent, det varma organiska soundet som han tillfört t.ex. U2:s "The Joshua Tree" och Emmylou Harris "Wrecking Ball" har kopierats av många, men han är även låtskrivare och har skrivit en en hel del vacker musik med minst lika vackra texter.

Ett tips! Kolla upp hans tidiga skivor, "Acadie" och "For the Beauty of Wynona", där finns flera låtar som andra artister gjort covers på som t.ex "The Maker". Den låter kanske lite plonkig i den här liveversionen, men originalet är en magisk låt som jag återkommer till gång på gång...

Sociala medier is da shit!

Helt galet mycket IT just nu. Ikväll startade vi Twitter-konto och Facebooksida för The Elliots räkning. Något måste man ju ha att göra nu när vi faktiskt har kommit igång att spela in skivan.

Det har en tendens att bli långa pauser av overksamhet när någon spelar in en gitarr, lägger en trumtakt o.s.v. Då kan man ju roa sig med att direktrapportera, om inte annat för sitt eget höga nöjes skull.


Alltså. Vill du följa inspelningsarbetet i Cloudchamber så kan du gå till vår hemsida, bli kompis med oss på Twitter eller ansluta dig till The Elliots fansida på Facebook. Varför inte ge oss ditt moraliska stöd! Just nu är antalet fans starkt begränsat - du behöver inte direkt trängas om jag säger så...

Declan O´Rourke-dilemmat

Även kallat Peter Jöback-dilemmat. För nu när Declan O´Rourke äntligen kommer till Sverige och spelar live, så gör han det som gästartist på Peter Jöbacks julkonserter (!). De båda gör en krampaktig och lite lätt skitnödig version av R.E.M.s Everybody Hurts på Jöbacks senaste skiva East Side Stories.

Jag som har svårt för den Jöbackska rådjursblicken, de rosiga kinderna och det teatraliska rörelseschemat måste nu överväga att genomlida tre timmar "livsbejakande" julsmet för att få en liten, liten chans att höra någon av mina favoritlåtar med Declan O´Rourke.

Aaahhrghh....jag blir galen.

Grammofonskiva på g

The Elliots

Vi har samlats en studio på Hisingen några gånger nu. Jag och resten av männen i bandet som vi kallar The Elliots. För att ta avstamp för något som med största sannolikhet ska bli en "grammofonskiva" som vår producent Charles Storm uttrycker det.

Till min stora glädje består vi av samma uppsättning killar som när vi spelade in förra skivan d.v.s. Fredrik Berggren på stränginstrument, Christian Rosengren på diverse olika instrument, Mathias Flodin på slagverk och så jag på sång. Alltså vi som kallar oss The Elliots. Vi testar oss fram tillsammans med Charlie som kommer med synpunkter, inspiration, idéer och kritik. Och så spelar han bas samtidigt.

Själva processen att blåsa liv i materialet är kul, men också nedslående ibland. Ursprungsidéerna känns visserligen starkare än förra gången, men satta under lupp upplever vi vissa låtar som tunna och lite idéfattiga. Känslan infinner sig inte i rummet när vi spelar dem live. Men det gäller att lita på att vi kommer att återskapa det som vi ursprungligen gillade med demolåtarna och bygga vidare därifrån. Det kan ta ett tag, så det gäller att orka hela vägen.

Vi får se, det är i alla fall kul att vi är igång...

Fredagsmusik


Den här veckan har jag fått en låt på hjärnan. Helt underbart. Den där sköna känslan av att plötslig upptäcka ny musik som knockar och griper tag är rätt skön. Den kommer alltför sällan nuförtiden.

 

”Cigarettes” med Daniel Merriweather är blivande klassiker om du frågar mig.

 

Kanske är det hans sköna röst - hur han hela tiden ligger lite off-beat med en sån grym feeling. Eller så är det kanske texten, som precis som alla fantastiska sångtexter balanserar på den där tunna linjen mellan total äkthet och fullständig banalitet. Om låten havererar eller inte beror på oftast på framförandet.

 

Men på det fullständigt glimrande sätt som debutanten Daniel Merriweather levererar ”Cigarettes” så jag tror jag på vartenda ord. Blunda, lyssna och njut. Amen!


Länk till Spotify.

På NASA ikväll


I måndags släppte Dikta (som jag tidigare skrivit om r och här ) sin tredje fullängdsskiva. Den heter "Get it together" och finns just nu att köpa på Island. Jag hoppas på att kunna köpa den snart.

Jag som älskade Diktas förra skiva "Hunting for Happiness" – som nyligen blev framröstad som en av de hundra bästa plattorna i Islands historia – kan knappt hålla mig tills jag kan lägga vantarna på ett ex av den nya plattan. Ikväll har bandet releasefest på klubben Nasa i Reykjavik.

Jag hittade i alla fall ett klipp från isländsk TV där bandet framför en av de nya låtarna live. Låter lite trevande, men ändå lovande tycker jag...

Dagens Facebook-trix

Tryck Upp, Upp, Ner, Ner, Vänster, Höger, Vänster, Höger, b, a, Enter, Upp, Ner.

Då kommer det magiska ringar. Ingen aning om varför, men prova!


(Du måste vara inne på Facebook. Tipstack till Daniel.)

Drömmen om en bakugn

Missa inte Mats Krantz (min frus systers svärfar) bok om bakning och hur du bygger en veldeldad ugn hemma i ditt eget hus. ”Drömmen om en bakugn” är en passionerad brödfantasts sanna historia om hur han som liten gosse blir förälskad i gott bröd och sedan när en dröm om att bygga den perfekta bakugnen. En dröm som nu har gått i uppfyllelse. Boken är fylld med färgstarka anekdoter, läckra recept och instruktioner för att mura en stenugn.

 

SVT-programmet Sverige har gjort ett porträtt av Mats och hans ugn som just nu finns på SVT-play (Cirka 23 minuter in i del 10 av 17). OBS! Alla med känsliga öron varnas – två svordomar har slunkit genom censuren.

 

Boken finns att köpa på litenupplaga.se.



Söndagsutflykt till Botaniska


Upp i rök

"Hela skolan står i lågor, hoppas hela skiten brinner ner!" sjöng man ju. Och det är precis vad den gjort.

I natt brann min högstadieskola ner till grunden. Allt är borta. Bänkarna i samlingsrummet där vi spelade poker rast efter rast, de ändlösa korridorerna med slitna linoleummattor där horder av finniga ansikten ständigt var på väg till en ny lektion, slöjdsalen där killarna kastade moraknivar på varandra, bambasalen där finnarna tävlade i potatisätning och teknikmajjen inspekterade hur mycket vi ätit och gav oss en utskällning om vi slängde för mycket ("Tänk på de svältande barnen i Afrika"), skrivmaskinssalen där jag lärde mig fingersättningen på tangentbordet som jag sedan aldrig använde, fysiksalen där en explosion av knallgas gjorde mig döv en hel förmiddag, biologisalen där vi fick gratis kondomer. Poff! Borta.

Fredagsmusik

Italiensk-isländska Emiliana Torrini har nyligen gjort en platta som heter Me and Armani. Tänkte först att det inte var något för mig. De två senaste singlarna "Big Jumps", "Jungle Drum" har visat upp en poppig och i mina öron ganska ointressant sida av Emiliana Torrini – även om melodierna och särskilt senaste släppet ”Big jumps” sätter sig på hjärnan lika snabbt en fluga på flugtejp.

 

Rösten är hennes allra starkaste kort; sprödstarka stämband och läppar som slungar ut konsonanterna med skarpa isländska kanter. Men när jag lyssnar vidare på ”Me and Armani” hittar jag också några riktigt sköna höjdarlåtar i snygga, avskalade arrangemang. Jag hör ekon av Elvis Costello och Edie Brickell i sina bästa stunder. Och självklart är det svårt att tänka på Björk när hon sjunger ett slingrande ”ooohoooh” i refrängen till ”Heard it all before”. Höjdpunkterna är "Beggar's prayer" och ”Gun”, en minimalistisk korsning av Led Zeppelin och Lenny Kravitz (!) som bubblar av undertryckt energi.

 

Lågvattenmärket är faktiskt titelspåret  "Me and Armani", ett klassikt exempel på att musiker norr om Paris inte ska försöka sig på att spela bas i baktakt.

 

Länk till Spotify: Me and Armani


Ingen ljus idé

Det här med belysning är så jäkla svårt. Vilka lampor ska man ha och var ska de sitta? I vårt nya hus har vi gradvis börjat att lysa upp alla mörka hörn. Jag har letat och letat efter armaturer i varje elaffär i hela Göteborg känns det som, men det är svårt att hitta några snygga.

Men så bläddrade jag en bok om hur man ska lysa upp sitt hem. Där stod att man inte ska stirra sig blind på armaturens utseende, utan mer tänka på dess funktion. Hellre många små belysningspunkter än en enda stark lampa o.s.v. Så i ett svagt ögonblick i affären fick jag för mig att två plafondlampor skulle vara fina på väggen i vårt vardagsrum. Alltså en sådana där lampor med glödlampan bakom en frostad glasskiva.

När jag stod i affären hade jag en gnagande känsla av att den kanske inte var så snygg. Men så tänkte jag på de kloka orden i boken - "det är ljuset som räknas, inte armaturen".

Nåväl, väl hemma börjar jag att mäta. Jag borrar i den fina nytapetserade väggen utan hål. Fyra hål ska det bli i den blåa PIP-tapeten med småfåglar. Det känns alltid jobbigt att borra i en helt slät vägg utan ett enda hål men ovanpå allt så kärvar borren och ett av hålen blir gigantiskt stort. Men, det fixar sig. Jag får upp lamporna på väggen ändå, skruvar i glödlampor, kopplar på strömmen, tänder lamporna, tar ett steg bakåt och betraktar min nya installation.

Och det är bara så himla fult. Tantigt, ynkligt och kitschigt på ett tråkigt sätt. Som en frisörsalong på landet.

Istället för att få den sköna, tillfredsställande känslan av ett job well-done, så blir jag deprimerad. Jag känner det direkt. Det funkar inte. Jag måste ta ner skiten. Istället för två nya fina lampor har jag en vägg besudlad av fyra hål som jag på något magiskt sätt måste trolla bort. Hur det nu ska gå till?

Jag lät ändå armaturerna sitta uppe på väggen, tog en öl innan jag gick och la mig och hoppades att allt skulle kännas bättre dagen efter.

Men i morse såg lamporna precis lika bonniga ut. Skit också.

Pest eller kolera?

Utan teve i två månader. Men nu funkar det igen.
Lördag kväll. "Körslaget" eller "Dansbandskampen".
Söndag kväll "Vem slår Filip och Fredrik?" eller "Hål i väggen".
Måndag kväll "Ullared" eller "Sveriges fulaste hem".

Jaha!?

Jag känner mig som en obotlig alkoholist eller knarkare.
Jag vill sluta, men kan inte. Måste zappa.
Bara en liten stund till ... en liten stund.

Åååh...nu börjar America's got talent!

Fredagsmusik



Jag har fått en konstig hang-up. Varje gång jag sätter mig i bilen, så börjar jag att sjunga eller nynna. Det spelar ingen roll om jag är ensam eller om familjen är med. Jag sjunger i bilen som andra sjunger i duschen.

Det senaste året är det den här låten med the Four Tops som jag alltid tar upp. Fast med en egen påhittad text, det enda som kvarstår av originalet är textraden "I can't help myself". Dessutom har jag börjat att lajja runt med melodin i massa olika versioner, typ som långsam countryballad, finstämd singer-songwriter o.s.v.

Ungarna har lärt sig låten genom att höra mig i bilen, men snart ska jag spela originalet för dem - för det är grymt det också. För att inte tala om dansrörelserna. Vilka moves!

Melrose Place + The Elliots = Sant

Beverly Hills-smeten
Vi verkar ha få en nytändning i Hollywood med The Elliots musik. Häromdagen fick vi veta att en låt ska vara med i American Pie: The Book of Love och nu fick jag just ett mejl om att en annan av våra låtar kommer att vara med i ett avsnitt av Melrose Place 108.

Melrose Place 108 är alltså den nya upphottade varianten av nittotalsserien som bara hette Melrose Place. Som i sin tur hänger ihop med serierna Beverly Hills, 90210 och Models Inc.. Vissa av karaktärerna finns med i flera av de olika såporna, så allt hänger ihop på något svåröverblickbart sätt.

Skit samma. Avsnittet visas i USA idag, men kommer snart också till svenska TV400.

Dagens jubilar

Kajsa
Stor fanfar! Idag fyller Kajsa tre år.

Payback-time på Elgiganten!!!

En barnfri lördag. Då ska allt hinnas med som inte hinns med i vanliga fall. Göra ärenden, shoppa och så äta en trevlig middag med ett glas vin till på kvällen. Men för först ett besök på Elgiganten...

Vårt hemmabiosystemet har nämligen lagt av. Nu jäklar skulle vi äntligen få  tummen ut och lämna in det för reparation på Elgiganten. Det har krånglat ett tag, men den för några veckor sedan dog DVD-spelaren. Ingen bild, inget ljud.

Jag hade kopplat ut den tjocka härvan av sladdar och packat ner allt i en flyttkartong. Dags att äntligen få någon nytta av den där extra försäkringen som jag alltid köper varje gång jag handlar elektronik, men som jag aldrig utnyttjar. Det har alltid slutat att gälla när fanskapet till pryl behagar att paja. Eller - och det här är det vanligaste scenariot - jag hittar inte kvittot eller försäkringspappret. Men nu hade vi både kvittot och försäkringspappret med oss.

Vi ställer oss i kö. Anna hade pluggat på vad hon skulle säga för att inte vi skulle falla in någon fälla. För vissa saker täcks ju inte in av försäkringen. Och då gäller det att inte ens andas något som kan tolkas som att vårt hemmabiosystem har ett fel som inte är giltigt. Vi snackar alltså inte om att vi skulle ljuga på något sätt. Nej, nej. Snarare tvärtom. Vi var övertygade om att den här jäkla prylen hade pajat för att ungarna hade pillat på den och gjort något galet. Tryckt på fel knapp eller pillat in en enkrona i något hål där den inte hör hemma. Alltså, ett klassiskt fall av drulle. Och därmed ska försäkringen gälla. Så nu var det dags få valuta för alla tusentals kronor i försäkringspengar som vi betalt till alla elektronikkedjor genom åren. Pengar som vi betalt in men aldrig fått tillbaka ett öre av – hittills.

Killen i kassan är trevlig. Ställer frågor. Verkar uppriktigt intresserad. Anna förklarar problemet. Jag står och laddar för att han ska hänvisa till någon finstilt paragraf som gör att vår försäkring inte gäller i just det här specifika fallet. Men han säger inget sånt.

Istället kopplar han in DVD-spelaren i en tv. Sätter i en skiva, trycker på play...och den börjar att visa en reklamfilm för Elgiganten. Med kvivskarp bild, kristallklart ljud och krispiga färger. Han spolar lite, pausar. Allt fungerar perfekt.

Nu skulle man kunna tro att den här historien slutar med att DVD:n fortfarande inte funkade när vi kom hem. Men så kul är det faktiskt inte. Allt funkade precis lika bra hemma. Så nu väntar jag bara på att den ska braka ihop igen.

Men då har jag kvittot redo. Och den gången kommer de inte undan...

RSS 2.0