Sånger från Andra Långgatan

En barnfri lördag. Då ska allt hinnas med som inte hinns med i vanliga fall. Göra ärenden, shoppa och så äta en trevlig middag med ett glas vin till på kvällen. Men för först ett besök på Elgiganten...

Vårt hemmabiosystemet har nämligen lagt av. Nu jäklar skulle vi äntligen få  tummen ut och lämna in det för reparation på Elgiganten. Det har krånglat ett tag, men den för några veckor sedan dog DVD-spelaren. Ingen bild, inget ljud.

Jag hade kopplat ut den tjocka härvan av sladdar och packat ner allt i en flyttkartong. Dags att äntligen få någon nytta av den där extra försäkringen som jag alltid köper varje gång jag handlar elektronik, men som jag aldrig utnyttjar. Det har alltid slutat att gälla när fanskapet till pryl behagar att paja. Eller - och det här är det vanligaste scenariot - jag hittar inte kvittot eller försäkringspappret. Men nu hade vi både kvittot och försäkringspappret med oss.

Vi ställer oss i kö. Anna hade pluggat på vad hon skulle säga för att inte vi skulle falla in någon fälla. För vissa saker täcks ju inte in av försäkringen. Och då gäller det att inte ens andas något som kan tolkas som att vårt hemmabiosystem har ett fel som inte är giltigt. Vi snackar alltså inte om att vi skulle ljuga på något sätt. Nej, nej. Snarare tvärtom. Vi var övertygade om att den här jäkla prylen hade pajat för att ungarna hade pillat på den och gjort något galet. Tryckt på fel knapp eller pillat in en enkrona i något hål där den inte hör hemma. Alltså, ett klassiskt fall av drulle. Och därmed ska försäkringen gälla. Så nu var det dags få valuta för alla tusentals kronor i försäkringspengar som vi betalt till alla elektronikkedjor genom åren. Pengar som vi betalt in men aldrig fått tillbaka ett öre av – hittills.