Sånger från Andra Långgatan

Photo: Linnéa Pettersson

Veckans höjdpunkt hittills är tisdagens konsert med Depeche Mode. Jag antar att det är ett ålderstecken när man börjar gilla musik från sin ungdom som man inte gillade då, för när Depeche var som hetast så fattade jag absolut inte grejen. Men de senaste åren, så har jag sakta men säkert upptäckt deras storhet. Nu rådiggar jag plattorna från 90-talet; Violator, Songs of Faith and Devotion och Ultra. Tre grymma klassiker.

I motsats till sommarens stora U2-spektakel så var inramningen ganska avskalad när Gahan, Gore och company äntrade scenen. En gigantisk TV-skärm och en liten scenbrygga ut i publiken, det var allt. Fast för mig som aldrig sett Depeche Mode live, blev det en fantastisk konsertupplevelse. Synthveteranerna bjöd på energi, närvaro och bra ljud. Med självklar pondus klev Dave Gahan fram och dompterade alla gamla övervintade synthare med säker hand efter bara några låtar. Och bandet skapade en intim klubbkänsla som jag aldrig upplevt tidigare i Scandinavium. Med hjälp av en radda tunga låtar, en snurrande sångare och underhållande filmer på tv-skärmen bakom bandet höll de uppe mitt och resten av publikens intresse hela vägen. En imponerade uppvisning.

Men vad vet jag? Efter konserten sa de inbitna fansen att konserten var bra, men långt ifrån det bästa som Depeche Mode presterat genom åren. Ouuch! Jag verkar ha missat nåt.

För musik funkar ju också. Men det får inte vara nya musik, det måste vara beprövat och pålitligt. Helst lugnt och upplyftande, det betyder inte att det kan vara mörkt och sorgset, för jag blir ofta upplyft av melokoli, sorg och nostalgi i musik.

Vi har nämnt Daniel Lanois några gånger nu när vi spelar in med bandet. Soundet på hans skivor är en självklar inspirationskälla. Han är nog mest känd som producent, det varma organiska soundet som han tillfört t.ex. U2:s "The Joshua Tree" och Emmylou Harris "Wrecking Ball" har kopierats av många, men han är även låtskrivare och har skrivit en en hel del vacker musik med minst lika vackra texter.

Ett tips! Kolla upp hans tidiga skivor, "Acadie" och "For the Beauty of Wynona", där finns flera låtar som andra artister gjort covers på som t.ex "The Maker". Den låter kanske lite plonkig i den här liveversionen, men originalet är en magisk låt som jag återkommer till gång på gång...

Jag som älskade Diktas förra skiva "Hunting for Happiness" – som nyligen blev framröstad som en av de hundra bästa plattorna i Islands historia – kan knappt hålla mig tills jag kan lägga vantarna på ett ex av den nya plattan. Ikväll har bandet releasefest på klubben Nasa i Reykjavik.

Jag hittade i alla fall ett klipp från isländsk TV där bandet framför en av de nya låtarna live. Låter lite trevande, men ändå lovande tycker jag...

Italiensk-isländska Emiliana Torrini har nyligen gjort en platta som heter Me and Armani. Tänkte först att det inte var något för mig. De två senaste singlarna "Big Jumps", "Jungle Drum" har visat upp en poppig och i mina öron ganska ointressant sida av Emiliana Torrini – även om melodierna och särskilt senaste släppet ”Big jumps” sätter sig på hjärnan lika snabbt en fluga på flugtejp.

 

Rösten är hennes allra starkaste kort; sprödstarka stämband och läppar som slungar ut konsonanterna med skarpa isländska kanter. Men när jag lyssnar vidare på ”Me and Armani” hittar jag också några riktigt sköna höjdarlåtar i snygga, avskalade arrangemang. Jag hör ekon av Elvis Costello och Edie Brickell i sina bästa stunder. Och självklart är det svårt att tänka på Björk när hon sjunger ett slingrande ”ooohoooh” i refrängen till ”Heard it all before”. Höjdpunkterna är "Beggar's prayer" och ”Gun”, en minimalistisk korsning av Led Zeppelin och Lenny Kravitz (!) som bubblar av undertryckt energi.

 

Lågvattenmärket är faktiskt titelspåret  "Me and Armani", ett klassikt exempel på att musiker norr om Paris inte ska försöka sig på att spela bas i baktakt.

 

Länk till Spotify: Me and Armani

Jag har fått en konstig hang-up. Varje gång jag sätter mig i bilen, så börjar jag att sjunga eller nynna. Det spelar ingen roll om jag är ensam eller om familjen är med. Jag sjunger i bilen som andra sjunger i duschen.

Det senaste året är det den här låten med the Four Tops som jag alltid tar upp. Fast med en egen påhittad text, det enda som kvarstår av originalet är textraden "I can't help myself". Dessutom har jag börjat att lajja runt med melodin i massa olika versioner, typ som långsam countryballad, finstämd singer-songwriter o.s.v.

Ungarna har lärt sig låten genom att höra mig i bilen, men snart ska jag spela originalet för dem - för det är grymt det också. För att inte tala om dansrörelserna. Vilka moves!

Dagens fredagsmusik är från en av mina favoritskivor alla kategorier - "So" av Peter Gabriel. En nära nog perfekt skiva med fantastiska låtar som "Sledgehammer", "Don't Give up" och så "Mercy Street". Kanske inte en låt som höjer partystämningen, men den passar bra till lite romantiskt fredagsmys...

Båda plattorna är fullsmockade med låtar, texter och sound som känns nya och fräscha, men samtidigt märkligt välbekanta på något vis. Sedan är det visserligen dödsstraff på att skriva låtar om turnéleda som han gjort på några spår. Tankar om tråkiga hotellrum, turnébussar och groupies ska musiker hålla för sig själva - basta! Men förutom den lilla plumpen i protokollet så ger jag definitivt Krunegård tummen upp.

Bild: Rockfoto.nu

Jag ville inte för allt i livet missa när Ray Davies från The Kinks intog Trägår'n. Jag - plus alla farbröder som var unga på 60-talet i Göteborg. Sällan har så många dressmankostymer och gråa tinningar samlats på ett och samma ställe. Den enda avvikande hannen i flocken var Soundtrack-Ebbot, som såg ut som en vilsen turkisk mattförsäljare när han navigerade genom lokalen med en öl i handen. Han stod för övrigt för konsertens största höjdpunkt när han lämnade publiken, äntrade scenen och sjöng en magisk version av "See my friend" tillsammans med Ray Davies. 

Rent musikaliskt var kvällen av skiftande kvalitet. Det bästa var Ray Davies energi och vilja att verkligen göra alla nöjda. Publiken fick skråla med i alla gamla Kinks-örhängen, och den låtkatalogen kan man ju inte klaga på. Nackdelen var att att jag ibland fick känslan att jag var på after-ski-kväll med ett coverband.

På Lorensbergsteatern raddades tjej efter tjej upp. Först norska Rebekka Karijord, därefter svenska Jennie Abrahamson och så Ane Brun. Samtliga hade fantastiska röster och vackra melodier att framföra, men i längden saknade jag några låtar med högre energi och tempo för att hålla intresset uppe hela vägen. 

Den här kvällens höjdpunkt? Enkelt. Det var killen i publiken som ställde sig upp och friade till sin flickvän i början av konserten. Och mycket välförtjänt fick han också det största jublet. När han  gick ner på knä och med sprucken stämma sa "Vill du gifta dig med mig?" darrade en liten tår i varje ögonvrå i publiken.

Till och med på en hårding som jag.

Generellt sett var nivån på festivalen fantastisk hög, men de enda som faktiskt knockade mig var just dessa tre artister. Robyn intog scenen med en självklar pondus och lekfullhet som inte gick att motstå. Hon gjorde tolkningar av sina egna hits och låtar av bland annat Neneh Cherry och Queen. Den magnifika och omtalade avslutningen när Doktor Alban och Robyn sjöng No Coke med Kleerup på trummor var en triumf i sig. Få artister kan återupprätta en föredettings skamfilade kredd på bara några få minuter på det sättet. 

Jag gillade Jenny Wilsons bubblande rytmiska låtar som funkade oväntat bra live. Hon utnyttjade dynamiken på scenen med ständiga infall som höll åtminstone mig på alerten med ett fånigt leende på läpparna, trots regnet som föll. 

Lily Allen demonstrerade fantastiska röstresurser i kombination med en nonchalant charm och utstrålning. Plötsligt fattade jag grejen med den här tjejen. Hon handlar definitivt inte bara om skandaler i skvallerpressen. Låtarna funkade riktigt bra och publiken var med på noterna. 

Olle Ljungström bjöd på en halsbrytande och ojämn spelning. De konstiga utfallen och mellansnacken var underhållande - falsksången och snubblandet på orden var plågsamma. Men låtarna genialiskt bra naturligtvis.

Band of Horses, Calexico, Wilco och Glasvegas var alla bra, men överraskade inte riktigt. De gick snarare på rutin och säkerhet. My Bloody Valentine fattade jag inte alls. Hur öronbedövande rundgång, megadist och obefintlig sång kan trollbinda så många i publiken är ett mysterium för mig. Visuellt var det vackert, men mina öron tröttnade ganska snabbt. Kanske är det bara jag som inte är tillräckligt inlyssnad på bandets musik. Eller?

Anklagelser om låtstölder blir allt vanligare. Nu senast blev Coldplay beskyllda för att sno från både Cat Stevens och Joe Satriani och den sistnämnde har till och med stämt bandet. Och det är klart, när man jämför så får man ju medge att melodislingorna är ganska lika...

Frågan är ju bara om det är medvetet gjort. Eller om bandet bara oavsiktligt rippat melodin. Någon i bandet kanske diggar Satriani och plockade fram slingan ur sitt undermedvetna när de skrev låten - i tron att han hittat på den själv. Eller så är det bara så att det helt kan slumpa sig så att två artister skriver samma melodi oberoende av varandra. Det borde ju kunna hända när det trots allt skrivs så många låtar världen över. 

Sedan finns det ju en annan variant också. När kompositörer i t.ex. filmindustrin eller reklambranschen ska producera musik på löpande band och kallt beräknande "lånar" inspiration från andra. Eller rent av sig själva. Då är det svårare att skylla på slumpen... 

Och så finns artisterna som bara skriver samma låt om och om igen. Det mest häpnadsväckande exemplet är den kraxande rapparen Tone Loc som för tjugo år sedan fick två megahitar med i princip exakt samma låt; "Wild Thing" och "Funky Cold Medina". Kolla in den här länken. Takten, kompet, rappen, refrängen, sticket, ja allt är synkat så till den milda grad att när man mixar ihop låtarna märker man knappt det att det från början varit två olika låtar.

Jag ägnade söndagen åt att ha baksmälla efter lördagens konsert med U2 på Ullevi. Jag håller med tidningarna om att konserten var riktigt bra, men samtidigt har jag funderat över en grej...