Sånger från Andra Långgatan

Nu har jag äntligen hittat Sigur Rós DVD Heima. Den stod felsorterad på Bengans under bokstaven H. En fantastiskt vacker dokumentär om det isländska bandets gratisturné på hemmaplan 2006. Den är värd att se även om du inte gillar musiken i vanliga fall. Här kommer de atmosfäriskt svävande låtarna till sin rätt. Tycker jag i alla fall.

Jag vill ju så gärna att det ska vara kanonbra; Popcirkus i SVT på onsdagar. Själva grundkonceptet är fantastiskt. Direktsänd livemusik på bästa sändningstid. Men något verkar ha gått snett på redaktionsmötena...

När jag hörde talas om Popcirkus så hoppades jag att formatet skulle påminna om BBC:s "Later with Jools" - i mitt tycke ett av världens bästa tv-program - som har ett bedrägligt enkelt upplägg: 5-6 band turas om att spela livemusik i en gigantisk tv-studio med publik. Mellan låtarna säger säger Jools Holland några ord innan det är dags för nästa låt. Artisterna är alltid en mix av nytt och gammalt, etablerat och oetablerat i olika genrer. Varje gång jag ser "Later with Jools" upptäcker jag fantastiska artister, röster och sånger.

Popcirkus däremot är en stor besvikelse. Musiken går förlorad i en svettig lattjolajbanröra utan dess like. Istället för att lita på att det räcker med bra artister och musik, så ställer sig de två programledarna i vägen för sin egen programidé. Här ska kryssas och sketchas och intervjuas och pratas hela tiden. För att inte tala om Per Sinding Larsens helt poänglösa och unkna reportage med nedslag i "rockhistorien". Han flänger runt i taxi i London, Berlin, Köpenhamn för att berätta anekdoter ur gamla nummer av POP. För mina licenspengar.

Bonustips till Luuk och Sinding-Larsen som jag bjuder på: 

+ Hyr in några killar eller tjejer som är duktiga på ljud. Finns på Eniro under "ljudtekniker".

+ Per Sinding-Larsens svettiga överläpp -  vanligt ansiktspuder ska nog fixa den. 

+ Ni behöver inte intervjua varje artist som kliver in på Debaser Medis en onsdagkväll. Många har helt enkelt inget intressant att säga.

+ Intervjuerna blir inte roligare för att man ställer frågor som reportrarna på OKEJ har ratat.

+ Ett musikprogram ska innehålla mycket musik. Gärna bra och intressant. (Tumregel: fr.o.m. 2005 och framåt är Christian Waltz helt ointressant. Ja, även i februari 2009!)

Jag ser ofta på TV. Jag erkänner. Och just ikväll såg jag Coldplay spela live på MTV. Det var väldigt bra. En konsert från Japan som sprakade av liv och känsla. Och sånt kan ju vara jobbigt att erkänna, för Coldplay är ju ett extremt poppis band som fyller Globen och andra arenor.

Som musikälskare ska man egentligen inte erkänna att man gillar band som Coldplay. De är ju stora och kommersiella i betydelsen de säljer massor av plattor. Och då kan de ju inte vara bra på riktigt, eller hur?

Men då uppstår ett dilemma för mig. Jag gillade nämligen Coldplay innan de var stora. När de släppte sin första platta. "Yellow" är en av världens bästa låtar fortfarande, bättre än "Fix you". Och jag gillar Coldplay idag också¨. Precis som Kent. Jag älskade låten "Blåjeans" innan Kent blev allmängods.

Men grejen är inte att skryta om min goda smak och känsla för det som ska slå - utan precis tvärtom. Jag fattar nämligen inte vad som är skillnaden mellan det som är bra och det som slår. För mig låter Coldplay och Kent precis lika bra som Ron Sexsmith, Dikta, Death Cab for Cutie, Band of Horses, MGMT, Declan o´Rourke, The Elliots och The Satellites. Band som jag lyssnar på dagligen, men som inte fyller arenor en genomsnittlig svensk sommar.

Helt plötsligt befinner jag mig på en Anna Ternheim-konsert på Konserthuset. Någon kunde inte gå, så jag har fått en biljett med bara en halvtimmes förvarning. 

MItt bästa tips idag är en liten länk. Som en liten julklapp till det isländska folket och andra nedladdningssugna i ekonomiskt besvärliga tider bjuder skivbolaget Kimi Records på 18 jullåtar med artister som Hjaltalín, Benni Hemm Hemm och Reykjavík! Jultemat känns kanske inte hundraprocentigt hela vägen, men det är så klart tanken som räknas.

På fredag morgon sjunger jag live med The Elliots på Bandit Radio. Men en minst lika stor (!) musikalisk händelse sker på Storan samma kväll. Då spelar en av mina favoriter live, den kanadensiske singer- / songwritern Ron Sexsmith. Jag är väldigt svag för hans intrikat svävande melodier och veka röst. Han har dessutom en skön, distanserad och humoristisk framtoning på scen som står i kontrast till hans ganska så allvarliga musik.

De senaste tio åren har Ron Sexsmith befunnit sig på en evig turné, världen över. Numera ger han sin musik på eget bolag, lite i skuggan den stora skivbolagsvärlden, men han har en stadig fanbase som troget köper hans skivor. Det där riktigt stora genombrottet har aldrig kommit. Trots en fantastisk flora av låtar, där många sånger fått klassikerstatus efter att andra kända artister gjort covers på dem.

Så det blir mitt helgtips i Gbg! Kolla in Ron Sexsmith på Storan. Jag kommer i alla fall vara där...

Killarna i bandet Eric Ramsey tar god tid på sig. Men å andra sidan är det alltid kvalitet på allt de gör. När de i dagarna kommer ut med en ny mini-cd, som de spelat in under 3-4 år, kanske mer, så släpps skivan i en begränsad upplaga i ett handsytt tygfodral. Att designen är snygg som sjutton ser du här ovanför.



Förra helgen lyckades de med dessutom på ett beundransvärt sätt att skapa uppmärksamhet kring bandet. De gjorde det med ett synnerligen slipat PR-trick. En intet ont anande reporter på GT nappade på ett tips från en kille som hade hittat en DVD på spårvagnen med en proffsig musikvideo på. "Någon måste ju sakna den?" säger killen i artikeln och så finns det en länk till videon i slutet av artikeln.

Youtube-sidan med den anonyma videon fick 8000 besök på två dagar och spekulationerna gick vilda om vilket bandet är i videon. En väldigt snygg "budgetvideo" måste tilläggas. Låten heter "Birth Intensity":

David Urwitz har med fyra låtar i långfilmen Kärlek 3000 som har premiär på biografer landet runt den 14 november. David har spelat in låtarna hos Charles Storm i Studio Cloudchamber, där vi i The Elliots också har huserat.

Varje gång David har släppt en skiva har recensenten på Göteborgs-Posten gått upp i spinn och i braskande rubriker skrivit att "NU är det dags för det stora genombrottet!" Jag tror att han syftar på ett medialt genombrott i Stockholm. För i riksmedia är David Urwitz fortfarande ett okänt namn.Trots det har han redan sålt ovanligt många fullängdsskivor och singlar på sitt eget bolag, utan uppbackning från någon skivbolagsjätte. 

Men nu tror jag att genombrottet faktiskt kan komma - om Kärlek 3000 blir en framgångsrik film vill säga. Att höras i ungdomsfilmer har visat sig vara en säker ingång till hitlistorna. Broder Daniel fick sitt breda genombrott i Fucking Åmål, Daniel Lemma blev flitigt spelad i radio när han gjorde musiken till Jalla Jalla. För att inte tala om alla hitlåtar som soundtracken till amerikanska filmsuccéer genererar på löpande band.

När jag ser videon och filmklippen får jag känslan av att Kärlek 3000 kan bli en tonårshit. Kanske inte i klass med Fucking Åmål, men tillräckligt stor för att David Urwitz ska kunna få en rejäl skjuts i karriären. Det förtjänar han.

Hey kids. En gång i tiden var gubbarna i rockorkestern Oasis så heta att det inte gick att öppna en tidning utan se deras nunor. De söp, bråkade och knarkade. De krashade hotellrum och smädade andra band. Och...just det! De hade några riktigt megastora hits också.

Men elden falnade. Deras senaste skivor har floppat rejält. Och nu när de släpper sin nya skiva den 6 oktober är de kalla. Iskalla.

Så vad gör man? Ja, man snackar med sitt PR-folk som presenterar en briljant idé. Varför inte leta upp tjugo gatumusikanter i New York, som får spela låtarna runt om i stan några veckor innan releasen. "Get the buzz going" liksom. Sagt och gjort. Skivbolagsapparaten rullar igång. Filmteam anlitas. Gatumusikanter rekryteras, repeteras och spelas i tunnelbanan. Allt filmas. Och nu ligger ett gäng klipp upp på YouTube redo att beskådas.

Ganska roligt idé. Synd bara att sångerna låter lika trötta som alla Oasis-låtar gjort de senaste tio åren. Men vad gör det (säger PR-folket) huvudsaken är att folk lägger upp klippen på sina bloggar.

Härmed är uppdraget utfört.

The Cure är som ett riktigt fint vin. Mognar med tiden och blir bara bättre och bättre. Den här låten blir man alltid lycklig av. Det enda jag undrar är: Hur kunde den sunkiga lågbudgetsåpan Andra Avenyn få tillstånd att använda den i sin vinjett? Någon på skivbolaget måste ha fått en hjärnblödning precis innan han skrev på det kontraktet. För Andra Avenyn är verkligen inte som ett fint vin, snarare en sur kanna kaffe på ett taxichaffisfik som fått stå för länge på värmeplattan. Man luktar en sniff, rynkar på näsan och köper en Coca-Cola istället. Trevlig helg!

Jamenvisst kom han till Liseberg igår kväll, Jakob Hellman. Han spelade tre egna låtar: Vackert väder, Vara vänner och en ny låt som han framförde ensam med en akustisk gitarr. Jag gissar att den hette Skymningen för det ordet upprepades i refrängen. Efteråt mumlade han något om att det var en "psalm eller nåt...".

I slutet sjöng han en duett tillsammans med Anna Järvinen; Elvis Presleys Always on my mind . Just den låten var tyvärr så orepad att det blev lite kareokekänsla över det hela när sångarna letade efter toner och ord. Riktigt uppsluppet och kul blev däremot det när Jakob Hellman och Theodor Jensen från Broder Daniel avslutade konserten med Evert Taubes "Fritiof i Arkadien" tillsammans. Hela bandet utstrålade i det läget stor spelglädje och det smittade av sig på publiken som ropade in till flera extranummer.