Sånger från Andra Långgatan

Då var Göteborgsvarvet avklarat. För första gången i mitt liv har jag ställt upp i en organiserad idrottstävling i en individuell sport. Jag är mörbultad och ledbruten som en gammal gubbe. Lite besviken över min tid, men ändå lite stolt över bedriften. Och kluven till den så kallade folkfesten...

Manfallet var stort bland mina arbetskamrater. Fyra pers totalt, minst dubbelt så många var anmälda. Alla har sprungit förut, så råden haglade. Jag lyssnade lite halvhjärtat och tyckte att uppståndelsen var en aning överdriven. Jag har ju trots allt tränat regelbundet och sprungit sträckor mellan 14-18 km lite då och då. Tre kilometer till borde inte vara några problem. Tänkte jag.

Men det är klart. När jag såg alla taggade löpare med träningskläder i de senaste funktionsmaterialen, gps-klockor, vattenflaskor i futuristiska former runt höfterna som patronbälten och något lätt galet i blicken blev jag lite osäker. Kanske hade jag missat nåt i min uppladdning? Det räcker kanske inte bara att träna i en fladdrig Adidasoverall? Detta är en vetenskap och det är jag som den intet ont anande novisen.

Nåväl. Starten gick och jag körde på i mitt eget tempo. Halvvägs genom loppet, på Hisingen, började det kännas tungt i benen. Oväntat tungt. Det var då mina onda tankar tog form. Min trötthet stod i stark kontrast till publikens käcka tillrop. "Ett "Kom igen!" till, så stannar jag och nitar någon!" tänkte jag medan jag stirrade håglöst framför mig. Dessutom kändes det som att alla löpare sprang förbi mig med spänstiga steg. "De jävlarna!".

Men det var vid 18 kilometers markering som det hände. Jag gick rakt in den berömda väggen. Benen lydde liksom inte. De släpade sig fram, så att jag blev helt matt. Jag stannade och promenerade till och med några gånger i Allén och uppför Övre Husargatan. Det vara bara när Anna, barnen och några kompisar hejade på mig som jag satte lite extra fart för att impa.

Jag bet ihop den sista kilometern och sprang på så gott jag kunde. Men när jag passerade mållinjen var jag helt färdig. Jag kom in på tiden 2.13 minuter. Nästan på sekunden samma tid som min arbetskamrat Petra. Alltså var jag 13 minuter från mitt mål. Lite surt. Men en läxa. Det är skillnad på 18 km och 21 km. Nästa gång (!) ska jag ladda ännu bättre. Och så kanske köpa ett sånt där patronbälte med vattenflaskor. Det måste hjälpa.

Ikväll dricker jag en flaska Rouge Track Town 200 Meter Ale. En India Pale som bubblar över av blommig humlesmak. Flaskan är en lämplig gåva från några ölvänner för att gratulera till mein prestation. Mums!

Jag bockar, tackar och njuter... over and out!