Sånger från Andra Långgatan

Springsteen, den jäveln. Han fick mig att börja jogga.

Det började ju så bra. En solig heldag hemma hos Fredrik ute i bushen i Säve utanför Göteborg, som uppvärmning till konserten. Alla i bandet (minus Mathias) komponerade och spelade in musik, drack öl och åt fantastisk mat från proffsgrillare Berggrens grill. Min kusin Dagny var inhyrd chaffis och körde oss till stan. Vi parkerade på Andra Långgatan och tog bussen till Ullevi. Festen kunde börja!

Det var någonstans in i sjunde låten som tog en vändning. Fredrik, annars en omdömesgill man, hade på ett mycket sinnrikt sett till att vi smugglade in whiskey på arenan. (Metoden innefattar plastpåsar och kalsonger, mer säger jag inte.) Denna kroppsvarma vätska tog alltså skruv runt sjunde låten. Jag hade fortfarande väldigt roligt, men en del minnen är efter denna punkt ganska vaga. Jag vet att jag skickade SMS till Anna med väl valda delar av konserten. High-fajvade väldigt mycket. Diggade mycket och njöt av en fantastisk konsert. Den gubben kan leverera. Efter en runda på Avenyn med kebabrulle som avslutning, rullade vi hemåt i gryningen. Trötta. Väldigt trötta.

Lördagen ägnade jag åt att sova och äta. Och äta och sova lite mer...

När jag ställde mig på vågen imorse trodde jag inte mina ögon. Tre kilo upp! Tre kilo! Shit alltså. Jag hade inget val, något måste göras. Så jag drog alltså på mig joggingskorna och sprang. Ända till Villa Belparc i Slottskogen och tillbaka. Stella och Moa hängde med på sina cyklar och kom med glada tillrop hela vägen. Vi stannade bara tre gånger vid olika rödljus på Linnégatan. Och jag spurtade till och med fram till porten för att komma först, men blev slagen med någon meter av Moa på sin racercykel. Fusk!

När jag satt och flåsade efteråt kändes det faktiskt ganska bra. Om inte annat för samvetets skull...

Kläderna hänger lite löst nu efter två månaders diet. En ganska skön känsla faktiskt.

Först käkade jag Modifast, men nu är det sallad och allmänt hälsosammare alternativ som gäller. Jag äter mindre portioner förstås. Tar lite fler promenader. Dricker rikligt med vätska. Kämpar på och håller vikten ganska bra.

Fast minst lika viktigt för att klara det är att jag tillåter mig att festa när tillfälle bjuds. Som idag t.ex. när det är Sverige-Ryssland match på TV. Om allt bara skulle handla om att räkna kalorier skulle jag aldrig orka med.

Alltså: Ville bara påpeka för de som var kritiska till att köra med pulver att det inte självklart är fel. Visst finns det risker med alla metoder om man bara "hårdbantar", d.v.s. först svälter sig för att gå ner snabbt och sedan fortsätter att leva som vanligt efter att man har gått ner. Då blir det en snabb viktrekyl upp igen. Den risken finns fortfarande för mig, men jag är fortfarande motiverad och tycker faktiskt att det varit ganska lätt att minska i vikt.

Jag är helt övertygad om att balanserad kost och en långsiktig livstilsförändring är det enda hållbara sättet att gå ner i vikt och sedan hålla sig där. Motion är självklart också viktigt.

Men jag tror det är viktigt för alla hälsofreaks att förstå att det är en stor skillnad oss fetknoppar och er (En gång fetknopp alltid fetknopp - det är som alkoholism ). Det räcker inte att säga "börja motionera och ät mindre så går du ner" till någon som väger 20-30 kilo för mycket. Hade det varit så enkelt, så hade ingen varit fet.

För det första: När man är fet så räcker det med att lägga om kosten till att börja med. Som kraftigt överviktig går man ner fort i början ändå, utan att behöva plåga sig med att springa eller lyfta skrot. Risken är annars stor att man skadar sig  eller helt och hållet tappar lusten att motionera.

Nej det är bättre att vänta med motionen till man har gått ner i vikt säger jag. Då blir det lustfyllt. Vilken kick att plötsligt orka gå hela vägen till jobbet utan att svettas floder.

För det andra: Det handlar om psykologi mer än något annat. Om man varit normalviktig hela sitt liv, förstår man inte mekanismerna som leder fram till att man blir tjock. För den som aldrig varit tjock har mat aldrig varit ett problem. Och kanske inte heller ett intresse. För mig är stress och oro ett skäl till att jag går upp i vikt i perioder. Jag äter för att lugna nerverna helt enkelt, för att må bra. Och så älskar jag god mat och dryck. Och då kan det bli för mycket av det goda. För den som är vältränad kanske en joggingtur är trixet.

Så därför är det ibland väldigt provocerande att ibland läsa tips från diverse hälsogurus i tidningarna. Det är så uppenbart att de inte väger in den psykologiska aspekten i sina råd. De utgår från att alla fungerar som de gör. Det blir en massa käcka motionstips eller konstiga kosttips med alger och proteindrinkar.

Som att säga till en narkoman "Äh, hörru lägg ner det med drogerna nu. Käcka en morot istället vettja. Det som är så härlig fräscht och gott..."

Veckan vikt: 101,4 kg
Bar ner ett hekto den här veckan.

En vecka har gått sedan senaste vägningen. En vecka med en brakfest i torsdags och en öl igår kväll. Fast det verkar faktiskt som att en öl dagen innan invägningen är bra, för jag har gått ner 2,3 kg sedan förra veckan.

Taktiken är ungefär densamman som tidigare. Det brukar bli två mål med Modifast och ett lite mer rejält mål med sund mat, typ sallad, sushi eller en mindre portion "vanlig" mat. Plus att jag promenerar så ofta jag kan.

Mysteriet med magomfånget kvarstår. Den här veckan har måttet inte krymt en enda centimeter. Snart kommer jag se ut som ett biafrabarn, smala stickor till ben och en gigantisk uppblåst mage.

Dagens vikt. 103 kg
Viktnedgång: 13,3 kg
Magomfång: - 2 cm
BMI: 27,7

För övrigt förbereder Moa och Vera för ett gemensamt barnkalas på Ponnylyckan den kommande helgen.
Igår fixade de godisstrutar under allmänt stoj i vårt kök.