Mitt happy place
Häromkvällen satt jag och snackade med barnen på sängkanten när de skulle gå och lägga sig. De sa att de inte kunde somna för att de tänkte på läskiga saker när lampan slocknade. I tankarna snurrade scener från TV; monster, tjuvar, barn som blir kidnappade.
Då tipsade jag om att de istället skulle tänka på något kul som de varit med om. Eller drömma sig bort till en härlig plats som de besökt någon gång. Gärna en solig dag när allt kändes perfekt.
"Vilken plats brukar du tänka på?"
Då berättade jag om Piha Beach. Den svarta sanden, den stolta klippan vid strandkanten och de perfekta vågorna som lockar till sig surfarna. Varje eftermiddag dök de upp. Unga killar, grånande gubbar och medelålders män som hade kört hela den ringlande vägen från kontoren inne i Auckland. Ofta klädda i kostym, vit skjorta och slips som de slängde i bakluckan innan de krängde på sig våtdräkten och sprang ut i det iskalla vattnet. Sedan följde timmar av jojofärder genom de skummande vågorna.
Vi brukade följa surfingen från stranden medan solen sakta färgade himlen i lavaglödande röda nyanser. Vår husbil stod på en sömnig camping hundra meter därifrån. En egen liten värld befolkad av bofasta campare, surfare och hippies från hela världen. Många hade bättrat på sina husvagnar, bussar och tält med hjälp av lite plywoodskivor och korrugerad plåt. Ingen tog särskild notis om oss.
Och just de där dagarna har etsat sig fast i mitt hjärta.
Så kravlöst, lyckligt och vackert på en och samma gång. En tillvaro utan någon tanke på gårdag och morgondag. Bara ett enda långt NU tillsammans med dem som jag älskar. Fotavtrycken som spolades bort av vågorna. Glittret i vattnet. Lugnet.
Telefonigt
Nu har jag äntligen skaffat mig en ny iPhone. Min förra försvann spårlöst för flera månader sedan och min vana trogen så har jag sölat runt med en massa nödlösningar som inte funkar särskilt bra.
Att jag är inkompatibel med mobiltelefoner har vi ju vetat länge. Jag tappar, glömmer, glömmer att ladda, glömmer bort numret eller hör inte när det ringer. Och SMS är fortfarande en ny kommunikationsform för mig. Jag hade precis lagat glaset för en tusenlapp precis innan jag tappade den förra gången, så den här gången investerade jag i en trea istället för en fyra. Det blir billigare så – nästa gång jag tappar bort den ;-)
Så alla ni som har typ fyra olika telefonnummer registrerade på mig.
Nu gäller mitt gamla iPhonenummer igen. Ole!
Gott och blandat
Just nu glider stora isblock av från taket och landar på verandan med dunder och brak. Jag vaknade häromnatten av samma ljud, men i mitt sömndruckna tillstånd förstod jag inte var det var som hände. Från balkongen utanför sovrumsdörren hördes ljudliga smällar och isbitarna fick hela huset att skaka. Jag trodde att jag upplevde min första jordbävning, på riktigt. Kallsvettig av skräck blev jag. Men konstigt nog så somnade jag ändå om en stund senare. Tänkte att jag bara drömt eller inbillat mig allting. Det var först dagen efter när jag såg den krossade isen runt huset som det gick upp för mig vad som skett under natten. Tur man inte fick det där i skallen.
***
Två reklamfilmsprojekt är jag involverad i just nu på jobbet, vilket är lite ovanligt för min del. Båda är ganska skruvade och kul. Kan inte berätta så mycket mer just nu men lovar att avslöja mer inom kort.
***
***
Två reklamfilmsprojekt är jag involverad i just nu på jobbet, vilket är lite ovanligt för min del. Båda är ganska skruvade och kul. Kan inte berätta så mycket mer just nu men lovar att avslöja mer inom kort.
***
Idag har Let´s Deal och G-P ett erbjudande med 56% rabatt på Egg & Milk. Ska bli spännande att se vad det blir för reaktion på det. 800 deals blev det senast...
Äntligen!
Nu har penismuseet på Island fått en komplett samling tack vare Páll Arasons donation av familjejuvelerna.
Oväntat!?
Alltid kul när någon förvånar. I det här fallet Gwyneth Paltrow. Hon är en bildskön men ganska torr skådis, gift med Coldplays Chris Martin. Ja, det är väl det mest spännande jag vetat om henne hittills.
Men den senaste veckan har hon dykt upp i två oväntade sammanhang; först läser jag att hon ska släppa en kokbok inspirerad av sin pappa. Och den verkar faktiskt vara skriven med genuin passion. Sedan, och allra mest oväntat, så sjunger hon country. Se liveklippet från countrygalan som sändes på SVT i veckan.
***
Men den senaste veckan har hon dykt upp i två oväntade sammanhang; först läser jag att hon ska släppa en kokbok inspirerad av sin pappa. Och den verkar faktiskt vara skriven med genuin passion. Sedan, och allra mest oväntat, så sjunger hon country. Se liveklippet från countrygalan som sändes på SVT i veckan.
***
Dagens roligaste kommentar kommer från Svenska Akademins ständige sekreterare.
Också oväntat, men kul.
Också oväntat, men kul.
***
Jag har återigen börjat att fajtas mot vikten. Idag var första dagen på ett lite sundare liv.
Oväntat? Knappast, va?
Digital syndaflod
Här är ekvationen: Ett glas vatten. En bärbar dator. En liten tjej på sparkcykel i vardagsrummet.
Pang! Glaset välter med en smäll och vattnet skjuter iväg över bordet. Vågen styr rakt in i utrymmet mellan den uppfällbara skärmen och tangentbordet. Oj då! Ut i köket. Torka, torka. Inga problem. Eller?
Några minuter senare. Skärmen blir plötsligt svart. Jag trycker frenetiskt på alla knappar, men ingen respons. Datorn är död. Stendöd. Det droppar vatten ur CD-springan på sidan av datorn.
Nu får jag panik. I anfall av vrede över min egen dumhet skriker jag ut svordomar. Jag har inte gjort back-up på flera månader och hela mitt liv är i den där datorn. Korkat, korkat, korkat. Detta får jag för mina synder.
Hela natten ligger jag och vrider mig av ångest. Tänker på alla jobbdokument, tidrapporter och fotografier som jag förlorat. Kan inte sova. Ser framför mig hur jag står i servicebutiken och killen bakom disken suckar och säger "Beklagar, men hårddisken gick inte att rädda. Allt är borta för evigt. RIP."
Vi sjusnåret på morgonen går jag tillbaks till datorn. Jag måste bara kolla.
Till min stora förvåning så blinkar lampan på framsidan på ett välbekant sätt, mjukt och stilla som en andning. Jag vrider upp skärmen, trycker på powerknappen. En sekunds tystnad. Och så startar den.
Halleluja! Jag har just bevittnat ett mirakel och nu ska hela världen få veta: Gud älskar Mac.
Till min stora förvåning så blinkar lampan på framsidan på ett välbekant sätt, mjukt och stilla som en andning. Jag vrider upp skärmen, trycker på powerknappen. En sekunds tystnad. Och så startar den.
Halleluja! Jag har just bevittnat ett mirakel och nu ska hela världen få veta: Gud älskar Mac.
Minnen från 2010
Torgny Lindgrens bok "Minnen" ligger på topplistan just nu. "Tvåhundratolv sidor minnen nedtecknade av mannen som säger sig sakna minnen men som levt stort på sin inbillningsförmåga och en och annan hallucination" enligt DN.
Men jag fattar vad Torgny Lindgren menar. Inte ens i slutet av en arbetsdag när jag ska skriva ner min tidrapport kan jag frammana tydliga minnen av vad jag gjort under dagen. Inte för att jag varit overksam, för oftast är det ett fullpackat schema, det är detaljerna som undflyr mig. Allt är ett enda blurr.
Att då sammanfatta ett helt år – 2010 – blir näst intill omöjligt. Händelserikt har det varit, så mycket vet jag. Men när jag går tillbaka och läser blogginläggen från året som gått så framgår det inte riktigt.
Det har varit tufft ibland, plågsamma personliga angelägenheter har överskuggat allt i perioder. Men oftast har det varit kul och produktivt. Jag har fått många bra utmaningar på mitt jobb hos PS Communication, en byrå som växer så det knakar. Extra kul var att jag var med och drog in Lambi, Serla och Bravo juice som nya kunder. Och jag trivs verkligen med mina kollegor, ett gäng där alla personligheter och talanger får ta plats på sina egna villkor. Och det är verkligen inte självklart.
Sommaren var lång och het och startade i Portugal. Jag kanske hade alltför höga förväntningar, så det blev lite av ett antiklimax. Men med lite distans så lyser minne från Lissabon klarast. Trädkantade avenyer, trånga gränder, god och anspråkslös mat. En svettig kväll på ett torg där turister från hela världen följde VM-finalen i fotboll på dussintals TV-skärmar. Suckar och tillrop medan våra barn sprang och lekte mellan borden.
Hemma blev det lite jobb med huset. Särskilt stolt är jag över staketet som jag byggde framför huset. Helt och hållet för hand, så det så.
Efter sommaren delades barnen upp på två olika skolor eftersom Oskar Fredriksskolan skall renoveras under ett helt skolår. Tyvärr har det inte blivit helt lyckat. Det är bara att konstatera att besparingarna går före barnens bästa, åtminstone i Linnéstaden. Men som tur är verkar tjejerna trivas ganska bra ändå, de är kloka och jordnära mina flickor. Världens bästa ungar faktiskt :-)
Jag kommer heller aldrig glömma skivinspelningen med bandet. Skivinspelningen som skulle varit klar redan innan förra åsskiftet, men som dragit ut under hela 2010. Alla timmar med hårt slit i studion på Hisingen med vår tålmodige och taggade producent Charlie var samtidigt otroligt inspirerande. Det blev färdigt till slut, men skivan är ännu inte tryckt, inte ens släppt på nätet. Det får bli ett efterlängtat minne till nästa års tillbakablick.
Dessutom har Anna och jag dragit igång ett nytt café på NK. Under några intensiva novemberveckor lyckades vi dra igång NK American Bakery samtidigt som vi lyckades klämma in en kort New York-tripp som gav en kick. Nu är en bagare anställd och i februari ska vi dra igång bageri och konditori. Fler framtida minnen att invänta alltså. Jag har en känsla av att nästa år kommer att bli ett bra år...
Gott Nytt År! Vi ses 2011.
Men jag fattar vad Torgny Lindgren menar. Inte ens i slutet av en arbetsdag när jag ska skriva ner min tidrapport kan jag frammana tydliga minnen av vad jag gjort under dagen. Inte för att jag varit overksam, för oftast är det ett fullpackat schema, det är detaljerna som undflyr mig. Allt är ett enda blurr.
Att då sammanfatta ett helt år – 2010 – blir näst intill omöjligt. Händelserikt har det varit, så mycket vet jag. Men när jag går tillbaka och läser blogginläggen från året som gått så framgår det inte riktigt.
Det har varit tufft ibland, plågsamma personliga angelägenheter har överskuggat allt i perioder. Men oftast har det varit kul och produktivt. Jag har fått många bra utmaningar på mitt jobb hos PS Communication, en byrå som växer så det knakar. Extra kul var att jag var med och drog in Lambi, Serla och Bravo juice som nya kunder. Och jag trivs verkligen med mina kollegor, ett gäng där alla personligheter och talanger får ta plats på sina egna villkor. Och det är verkligen inte självklart.
Sommaren var lång och het och startade i Portugal. Jag kanske hade alltför höga förväntningar, så det blev lite av ett antiklimax. Men med lite distans så lyser minne från Lissabon klarast. Trädkantade avenyer, trånga gränder, god och anspråkslös mat. En svettig kväll på ett torg där turister från hela världen följde VM-finalen i fotboll på dussintals TV-skärmar. Suckar och tillrop medan våra barn sprang och lekte mellan borden.
Hemma blev det lite jobb med huset. Särskilt stolt är jag över staketet som jag byggde framför huset. Helt och hållet för hand, så det så.
Efter sommaren delades barnen upp på två olika skolor eftersom Oskar Fredriksskolan skall renoveras under ett helt skolår. Tyvärr har det inte blivit helt lyckat. Det är bara att konstatera att besparingarna går före barnens bästa, åtminstone i Linnéstaden. Men som tur är verkar tjejerna trivas ganska bra ändå, de är kloka och jordnära mina flickor. Världens bästa ungar faktiskt :-)
Jag kommer heller aldrig glömma skivinspelningen med bandet. Skivinspelningen som skulle varit klar redan innan förra åsskiftet, men som dragit ut under hela 2010. Alla timmar med hårt slit i studion på Hisingen med vår tålmodige och taggade producent Charlie var samtidigt otroligt inspirerande. Det blev färdigt till slut, men skivan är ännu inte tryckt, inte ens släppt på nätet. Det får bli ett efterlängtat minne till nästa års tillbakablick.
Dessutom har Anna och jag dragit igång ett nytt café på NK. Under några intensiva novemberveckor lyckades vi dra igång NK American Bakery samtidigt som vi lyckades klämma in en kort New York-tripp som gav en kick. Nu är en bagare anställd och i februari ska vi dra igång bageri och konditori. Fler framtida minnen att invänta alltså. Jag har en känsla av att nästa år kommer att bli ett bra år...
Gott Nytt År! Vi ses 2011.
Dagens iaktagelser
Anvil Aid
Metalbandet Anvil var precis lika lovande som Metallica, Bon Jovi, Aerosmith m.fl. på åttiotalet, men till skillnad från sina kollegor så fick de aldrig fart på karriären. Men de har aldrig givit upp. Den entusiastiske och muppiga sångaren Lips brinner fortfarande för rocken och för drömmen om att bli rockstjärna. Under tiden knegar han med att köra ut mat till skolor. Filmen skildrar bl.a. en Spinal Tap-liknande turné genom Europa i halvtomma barer och sporthallar, med bandkonflikter, uteblivna gage och en osannolik vitrysk kvinnlig manager som strular till det mesta. Men inget kan stoppa de här lite lätt töntiga gubbarnas förhoppningar om det definitiva genombrottet. Och man kan faktiskt inte låta bli att älska dem.
För dig som missade den sköna dokumentären "The Story of Anvil" på SVT för någon månad sedan kan detta framstå som en märklig företeelse. Men om du får chansen att se filmen, så gör det.
Metalbandet Anvil var precis lika lovande som Metallica, Bon Jovi, Aerosmith m.fl. på åttiotalet, men till skillnad från sina kollegor så fick de aldrig fart på karriären. Men de har aldrig givit upp. Den entusiastiske och muppiga sångaren Lips brinner fortfarande för rocken och för drömmen om att bli rockstjärna. Under tiden knegar han med att köra ut mat till skolor. Filmen skildrar bl.a. en Spinal Tap-liknande turné genom Europa i halvtomma barer och sporthallar, med bandkonflikter, uteblivna gage och en osannolik vitrysk kvinnlig manager som strular till det mesta. Men inget kan stoppa de här lite lätt töntiga gubbarnas förhoppningar om det definitiva genombrottet. Och man kan faktiskt inte låta bli att älska dem.
Just den kärleken ligger förmodligen bakom projektet Anvil Aid. En grupp på Facebook vars mål är att få upp Anvil på förstaplats på topplistan lagom till julafton. Och man ser ut att lyckas. Just nu ligger låten Metal on Metal etta på iTunes och drömmen verkar bli sann. Men mycket kan hända, så gör en insats precis som jag. Köp låten här.
Epic Breakfast
Blev även inspirerad av de här killarna. De tar den amerikanske frukosten och brunchen till helt nya höjder. Kanske något för Egg & Milk?
Snö och magkänsla
Om man bortser från avåkningen som någon gjorde ute på vägen så har snökaoset sina fördelar. Vi byggde en snögummar och åkte pulka i Botaniska det kittlade i magen. Men nu kittlar det i magen på mig av en helt annan anledning: Magsjuka. Man får inte ha det föör bra helt enkelt.
Sett och hört (plus en upprättelse av smurfarna)
Bekännelser. Via post, det kanske skulle vara nåt istället för de gamla vanliga julkorten.
PostSecret är ett konstprojekt av Frank Warren där folk skickar anonyma vykort och berättar sina allra största hemligheter. Finns både på nätet och i bokform.
***
Double Bastard är tillbaka. Min favoritblogg om öl har varit slumrande ett tag, men nu dyker bastarden upp på Facebook istället. Tryck på Like-knappen vettja.
***
Och så lite om smurfspelet på iPaden som jag skrev om i förra inlägget. Efter ett mail till iTunes i måndags fick jag svar på tisdag från Apple. Två mail senare fick jag beskedet att pengarna kommer att betalas tillbaka. Väldigt proffsigt och snyggt skött av Apple.
Hepp! Nu är smurfarna på min reko-lista igen.
Blådårar!
Just nu hatar jag smurfarna. Just det, du läste rätt: Smurfarna. Skälet är rätt enkelt. De har blåst mig på stålar, närmare bestämt 900 spänn. De sluga, äckliga lilla rackarna.
Det hela började med att Stella undrade om jag hade något spel på min iPad, så kollade jag bland apparna och hittade ett spel som var gratis att ladda ner. Ett smurfspel där man skulle odla grödor och köpa mark eller något sånt. Jag tittade inte så noga, utan var bara nöjd med att Stella verkade gilla spelet. Sedan fick hennes lillasyster testa också. Även hon pekade och fixade på skärmen och verkade gilla de blå dvärgarna. Till sist tror jag att deras storasyster spelade en omgång också.
Fine. Men så gick det någon dag eller två. Då dyker det upp tre mail från Applestore. Digitala kvitton som visar att pengar har dragits direkt från mitt konto. För hallonbuskar. Först fattade jag inget, men sakta gick det upp för mig att den girige lille gammelsmurfen dragit cash varje gång ungarna klickat på nya plantor. Och kvittona fortsätter att rulla in - i samma takt som mina pengar rullar ut. Nu är det alltså uppe i niohundra spänn!
Självklart tog jag genast bort spelet, men det hjälper inte. På bara två dagar och kanske någon timmes spel sammanlagt, så har smurfmaffian rånat oss brutalt. Inget lösenord har krävts, det har räckt att ungarna intet ont anande klickat runt i den gulliga smurfaffären, som alltså egentligen är en förtäckt utpressarverksamhet.
Skandal tycker jag, så imorgon ska jag börja jaga smurf. På något sätt ska jag få tag i Gudfadersmurfen som ligger bakom hela det här upplägget och tvinga honom att betala tillbaka mina pengar. Om det så krävs att jag muddrar Steve Jobs eller kallar in Plus-gänget!
Nu ska blått blod flyta!!!
Gott och blandat
Frugan var i tidningen idag. Ett helt uppslag i GP fick hon breda ut sig på. Hon var söt i sin rosa Egg & Milk-klänning och lyckades nämna mig några gånger också, så jag har beslutat att behålla henne :-)
En fin artikel tycker jag.
En fin artikel tycker jag.
***
Bilnyckel som man kan vifta med
Mikrofon
Cykelkorg
En riktig apa
Tomte
Död strumpa
***
Nu är omslaget till The Elliots skiva nästan helt klart. Så snart borde CD-skivorna kunna gå till tryck. Vi är inte så snabba, men undra om inte vi också kanske är de allra mest upptagna bandmedlemmarna i världshistorien. Inte med musik alltså - utan allt annat – mest jobb och familj. Mitt-i-livet-stressen för samtliga är så skrattretande att jag inte ens ska försöka beskriva det.
***
***
"Årets julklapp" är en iPad i år. Lite mystisk med tanke på att den inte är officiellt lanserad i Sverige ens. Men tomten har varit snäll mot mig, jag köpte nämligen en padda till mig själv när jag var i USA.
Kan redan nu avslöja att den, precis som de flesta andra produkter som utsetts till "Årets julklapp", är sjukt överskattad och rent av onödig. Helt i linje med bakmaskinen, spikmattan och de elektroniska husdjuren. Men en kul leksak för barnen är det...för...hrmmm...7500 kronor...
Fredagsmusik
Till dagens fredagsmusik har jag slängt ihop lite rörliga bilder från vår resa till New York.
Vilken grymt skön stad och vilka sköna människor.
Det sjuka är att jag redan längtar tillbaka.
Bortkopplad?
Nu åker jag till New York i nästan en vecka.
Målet är att bli inspirerad och avkopplad.
Får se om jag är uppkopplad.
Får se om jag är uppkopplad.
Nemo of Sweden
Två trevliga killar som jag lärde känna i Strömstad är ute och seglar. Ingen dagstur direkt. De har varit på väg i över ett år. Just nu är Andreas och Martin i Brasilien, men den tänkta rutten beskriver de så här:
"Göteborg-Kielkanalen-Nordsjön-EngelskaKanalen-Biscayabukten-Portugal-Kanarieöarna-KapVerde-Brasilien-Uruguay-Argentina-Chile-Falklandsöarna-Antarktis. Sen höger eller vänster. Vi får se.."
Herregud, jag blir sjösjuk av bara tanken.
Det är ändå inspirerande med människor som vågar sätta sina drömmar i rörelse. Pojkarna rapporterar regelbundet, så om du behöver bli lite inspirerad är det bara att klicka här.
"Göteborg-Kielkanalen-Nordsjön-EngelskaKanalen-Biscayabukten-Portugal-Kanarieöarna-KapVerde-Brasilien-Uruguay-Argentina-Chile-Falklandsöarna-Antarktis. Sen höger eller vänster. Vi får se.."
Herregud, jag blir sjösjuk av bara tanken.
Det är ändå inspirerande med människor som vågar sätta sina drömmar i rörelse. Pojkarna rapporterar regelbundet, så om du behöver bli lite inspirerad är det bara att klicka här.
Vår kamp
Du skulle förmodligen inte tro mig om jag berättade sanningen. Jag har börjat vänja mig. Det finns så många sidor på tillvaron. Och allt ska inte ropas ut, vissa saker måste vara privata, trots att vi lever i tider när motsatsen är allenarådande.
Alla vi möter utkämpar sin egen kamp – tänk på det – så var snäll. Lyssna på andra, var uppmärksam och skygga inte för frågorna som verkligen betyder något. Det finns inget som är normalt. Alla är vi kantstötta, kärlekstörstande och oerhört rädda emellanåt.
Jag vet att det finns själar där ute som är desperata. Som ljuger för sig själva, för sina närmaste och resten av världen. Som tror att smärtan bara är deras egen och förnekar att de river upp sår i andra. Lika djupa och gapande sår som de själva bär på.
Men vi andra drabbas. Och såren sprider sig som symptom på en farsot.
Jag försöker ha förståelse, men i samma takt som dumheten och hänsynslösheten breder ut sig växer raseriet sig större. Ibland finns faktiskt en sanning! Verkligheten är just en sådan sanning, inte ett föremål för tolkningar, principdiskussioner och politik. Det som hänt har hänt.
Trots det syns inget på utsidan. Varken på mig, dig eller alla andra.
Första bilden
Nu har jag äntligen köpt en ordentlig kamera; en Canon 550 D, som både tar stillbilder och filmar i HD. Nu återstår bara att lära mig att ta välkomponerade bilder och utnyttja alla finesser.
Första bilden, här ovanför, visar min dotter i full galopp hemma i vardagsrummet. Jag bara siktade och knäppte. Vardagsrealism kan man säga.
Första bilden, här ovanför, visar min dotter i full galopp hemma i vardagsrummet. Jag bara siktade och knäppte. Vardagsrealism kan man säga.
Skräck och skott
Silon tar knäcken på mig. Jag pustar uppför en lång, mörk spiraltrappa med en ficklampa i ena handen och en virveltrumma i den andra. Plötsligt så sträcker det till i korsryggen, en ilande känsla som tar sig hela vägen till tårna. Ryggskottet är ett faktum. Istället för mitt vanliga unga, sprudlande och vitala jag förvandlas jag nu på ett ögonblick till en framåtlutad gammal man med hasande steg och lidande blick. Allt som fattas är en rullator.
Men inte nog med det. När det är dags att åka därifrån, så visar det sig att Murphys lag definitivt råder denna dag. Jag har hasat mig ner för alla trappor under ojanden och jämranden, sätter mig i bilen, vrider om tändningen och...inget händer. Eller jo, startmotorn gnäller till, men sedan komplett tystnad.
Jag försöker igen. Samma sak, bilen är död.
Jag skriver på Facebook från min iPhone klockan 10.05 PM: "Ryggskott och motorstopp. Samtidigt! På en folktom parkering i hamnen. Väntar nu på räddning."
Genast svarar någon "Låter som upptakten till en skräckfilm. Akta dig för vita skåpbilar."
Just då ser jag ett par strålkastare som närmar sig i mörkret och inser att jag faktiskt är helt försvarslös. Om någon skulle vilja fånga in mig och låsa in mig i en källare för att tortera mig under vidriga former, så skulle jag faktiskt inte ha en chans. Jag är öppet mål för vilken psyko som helst. Bilen har nu stannat och lyser mig rakt i fejset. En mörk figur stiger ur förarhytten och går fram till bilen. Fy fan, jag är kokt, tänker jag.
Men självklart är det bärgaren. Killen presenterar sig som Conny eller Benny eller nåt, jag tar inte in det eftersom jag precis undkommit döden. Snabbt som blixten kopplar Conny (eller Benny eller nåt) el till mitt batteri. Bilen startar direkt. Vi skakar hand och han drar iväg lika fort som han kom. Vägens riddare.
Pust! Nu hem i säng för att vårda mitt ryggskott. The End.
Sommarjobb
Den här veckan har jag besökt verkstadsgolvet i en riktig fabrik. En fabrik där man tillverkar dasspapper och hushållspapper. Lite skillnad mot den vanliga kontorslunken. Stora bullriga maskiner, svaveldoft och kletig pappersmassa. Löpande band, truckar och packningsmaskiner.
Men det var korridoren med stämpelkorten och lunchmatsalen som väckte minnena. Mina somrar på den stora bilfabriken kändes plötsligt inte lika avlägsna. Jag tror att jag fortfarande skulle kunna ratta en truck ganska bra. Och jag skulle säkert kunna dricka automatkaffe runt ett slitet bord med kollegor i ljusblåa overaller. Köa till stämpelmaskinen. Stämpla ut prick klockan 15.38. Allt det där.
Samtidigt är jag oändligt tacksam att jag slipper. Inget snack om den saken.
Jag minns allt. Hur tanterna packade ner reservdelar i blåa papplådor och klistrade på vita etiketter. Jag satt där också en hel sommar, i "klimakteriesalen". Jag minns Tommy med polisongerna som luktade sprit varje eftermiddag. Ingen sa något, han fick köra truck ändå. Och så minns jag sommarjobbarna som försökte smuggla ut vindrutetorkare i byxbenen, men åkte fast och fick sparken. Jag minns killen som hette Dejvid, inte David. Hans mamma älskade nämligen tv-serien David Crockett och hon ville vara säker på att namnet skulle uttalas rätt. Jag minns alla lagerhyllor med sjukhusgröna pallar. Jag minns ledan.
Och så minns jag Peter som under en kafferast berättade att han skulle få barn med en tjej han inte kände. Han var i min ålder och rädslan lyste ur hans ögon. Den stunden minns jag också.
Men det var korridoren med stämpelkorten och lunchmatsalen som väckte minnena. Mina somrar på den stora bilfabriken kändes plötsligt inte lika avlägsna. Jag tror att jag fortfarande skulle kunna ratta en truck ganska bra. Och jag skulle säkert kunna dricka automatkaffe runt ett slitet bord med kollegor i ljusblåa overaller. Köa till stämpelmaskinen. Stämpla ut prick klockan 15.38. Allt det där.
Samtidigt är jag oändligt tacksam att jag slipper. Inget snack om den saken.
Jag minns allt. Hur tanterna packade ner reservdelar i blåa papplådor och klistrade på vita etiketter. Jag satt där också en hel sommar, i "klimakteriesalen". Jag minns Tommy med polisongerna som luktade sprit varje eftermiddag. Ingen sa något, han fick köra truck ändå. Och så minns jag sommarjobbarna som försökte smuggla ut vindrutetorkare i byxbenen, men åkte fast och fick sparken. Jag minns killen som hette Dejvid, inte David. Hans mamma älskade nämligen tv-serien David Crockett och hon ville vara säker på att namnet skulle uttalas rätt. Jag minns alla lagerhyllor med sjukhusgröna pallar. Jag minns ledan.
Och så minns jag Peter som under en kafferast berättade att han skulle få barn med en tjej han inte kände. Han var i min ålder och rädslan lyste ur hans ögon. Den stunden minns jag också.
Sommarminne från balkongen
