Mitt happy place
Häromkvällen satt jag och snackade med barnen på sängkanten när de skulle gå och lägga sig. De sa att de inte kunde somna för att de tänkte på läskiga saker när lampan slocknade. I tankarna snurrade scener från TV; monster, tjuvar, barn som blir kidnappade.
Då tipsade jag om att de istället skulle tänka på något kul som de varit med om. Eller drömma sig bort till en härlig plats som de besökt någon gång. Gärna en solig dag när allt kändes perfekt.
"Vilken plats brukar du tänka på?"
Då berättade jag om Piha Beach. Den svarta sanden, den stolta klippan vid strandkanten och de perfekta vågorna som lockar till sig surfarna. Varje eftermiddag dök de upp. Unga killar, grånande gubbar och medelålders män som hade kört hela den ringlande vägen från kontoren inne i Auckland. Ofta klädda i kostym, vit skjorta och slips som de slängde i bakluckan innan de krängde på sig våtdräkten och sprang ut i det iskalla vattnet. Sedan följde timmar av jojofärder genom de skummande vågorna.
Vi brukade följa surfingen från stranden medan solen sakta färgade himlen i lavaglödande röda nyanser. Vår husbil stod på en sömnig camping hundra meter därifrån. En egen liten värld befolkad av bofasta campare, surfare och hippies från hela världen. Många hade bättrat på sina husvagnar, bussar och tält med hjälp av lite plywoodskivor och korrugerad plåt. Ingen tog särskild notis om oss.
Och just de där dagarna har etsat sig fast i mitt hjärta.
Så kravlöst, lyckligt och vackert på en och samma gång. En tillvaro utan någon tanke på gårdag och morgondag. Bara ett enda långt NU tillsammans med dem som jag älskar. Fotavtrycken som spolades bort av vågorna. Glittret i vattnet. Lugnet.
Kommentarer
Trackback
