Sånger från Andra Långgatan

Silon tar knäcken på mig. Jag pustar uppför en lång, mörk spiraltrappa med en ficklampa i ena handen och en virveltrumma i den andra. Plötsligt så sträcker det till i korsryggen, en ilande känsla som tar sig hela vägen till tårna. Ryggskottet är ett faktum. Istället för mitt vanliga unga, sprudlande och vitala jag förvandlas jag nu på ett ögonblick till en framåtlutad gammal man med hasande steg och lidande blick. Allt som fattas är en rullator.

Men inte nog med det. När det är dags att åka därifrån, så visar det sig att Murphys lag definitivt råder denna dag. Jag har hasat mig ner för alla trappor under ojanden och jämranden, sätter mig i bilen, vrider om tändningen och...inget händer. Eller jo, startmotorn gnäller till, men sedan komplett tystnad.

Jag försöker igen. Samma sak, bilen är död.

Jag skriver på Facebook från min iPhone klockan 10.05 PM: "Ryggskott och motorstopp. Samtidigt! På en folktom parkering i hamnen. Väntar nu på räddning."

Genast svarar någon "Låter som upptakten till en skräckfilm. Akta dig för vita skåpbilar."

Just då ser jag ett par strålkastare som närmar sig i mörkret och inser att jag faktiskt är helt försvarslös. Om någon skulle vilja fånga in mig och låsa in mig i en källare för att tortera mig under vidriga former, så skulle jag faktiskt inte ha en chans. Jag är öppet mål för vilken psyko som helst. Bilen har nu stannat och lyser mig rakt i fejset. En mörk figur stiger ur förarhytten och går fram till bilen. Fy fan, jag är kokt, tänker jag.

Men självklart är det bärgaren. Killen presenterar sig som Conny eller Benny eller nåt, jag tar inte in det eftersom jag precis undkommit döden. Snabbt som blixten kopplar Conny (eller Benny eller nåt) el till mitt batteri. Bilen startar direkt. Vi skakar hand och han drar iväg lika fort som han kom. Vägens riddare.

Pust! Nu hem i säng för att vårda mitt ryggskott. The End.