Back in business
Matnyttiga nyheter. Den 21 november startar vi en ny verksamhet på NK i Göteborg. I första steget kommer det att bli en mindre servering med försäljning av bagels och amerikanska bakverk. Men så småningom (förmodligen i början av nästa år) så kommer det att bli ett bli ett komplett bageri och konditori med tillverkning på plats. Mer detaljer avslöjas inom kort.
Åter tillbaka i bageribranschen alltså. Som på den gamla goda tiden!
Bus och godis
Gipset skulle kunna vara fejk, men det är det inte. I torsdags när Stella gungade tappade hon taget och föll så olyckligt att hon drog armen ur led. Vi fick åka till akuten i värsta rusningstrafiken (med höga tjut för varje gupp som vi körde över) där hon blev nedsövd och tillfixad. Efter en natt på sjukhuset kom Stella hem med det här gigantiska gipspaketet. Tre veckor ska hon ha det.
Fast det passade rätt bra när det var dags att gå en runda i kvarteret för att spöka för grannarna. Gipset gav utstyrseln en autentisk touch. Tjejerna kammade hem storkovan på några få påhälsningar. Två 200-grams Maraboukakor, en klubba som ser ut som ett monsterfinger och lite annat smått och gott.
Happy Halloween!
Happy Halloween!
Fredagsmusik
Don't believe the hype? Maken till överexponerad artist får man ju leta efter, men Håkan Hellströms nya låtsamling kapitulerar jag för oavsett hype eller inte.
Herr Hellström delar publiken i två jämntjocka halvor. "Håkan kan inte sjunga" kvider ena halvan. Den andra halvan älskar ihjäl honom på ett nästan fanatiskt sätt. Håkan lackar av svett i sina försök att återgälda kärleken. Han är så glad och spontan att jag ibland får svårt att köpa det. Försöker liksom lite för mycket.
Så tänker jag på Evert Taube, Bob Dylan, Leonard Cohen, Cornelis Vreeswijk, Plura. Inga sångröster. Inga poäng av Idol-juryn. Men jag tycker på fullt allvar att Håkan sällar sig till den skaran av låtskrivare. Tiden kommer att visa om jag har rätt eller inte. I så fall kommer "Två steg från paradise" att vara en av milstolparna i en tidlös karriär.
Nemo of Sweden
Två trevliga killar som jag lärde känna i Strömstad är ute och seglar. Ingen dagstur direkt. De har varit på väg i över ett år. Just nu är Andreas och Martin i Brasilien, men den tänkta rutten beskriver de så här:
"Göteborg-Kielkanalen-Nordsjön-EngelskaKanalen-Biscayabukten-Portugal-Kanarieöarna-KapVerde-Brasilien-Uruguay-Argentina-Chile-Falklandsöarna-Antarktis. Sen höger eller vänster. Vi får se.."
Herregud, jag blir sjösjuk av bara tanken.
Det är ändå inspirerande med människor som vågar sätta sina drömmar i rörelse. Pojkarna rapporterar regelbundet, så om du behöver bli lite inspirerad är det bara att klicka här.
"Göteborg-Kielkanalen-Nordsjön-EngelskaKanalen-Biscayabukten-Portugal-Kanarieöarna-KapVerde-Brasilien-Uruguay-Argentina-Chile-Falklandsöarna-Antarktis. Sen höger eller vänster. Vi får se.."
Herregud, jag blir sjösjuk av bara tanken.
Det är ändå inspirerande med människor som vågar sätta sina drömmar i rörelse. Pojkarna rapporterar regelbundet, så om du behöver bli lite inspirerad är det bara att klicka här.
Less is more (som vanligt)
Fasen asså. Nu ska jag erkänna nåt. Det finns faktiskt bra program på TV. Lite skämsigt är det att erkänna. Men just nu är det tre serier som jag tycker är riktigt kul att kolla på:
OK, man ser snabbt en trend. Det är tre svenska program i någon typ av reality-TV-format.
Men faktum är att jag tycker att alla tre programmen är bevis på att det faktiskt inte behöver vara svårare än låta intressanta människor mötas och snacka, så blir det sevärt. Det blir roligt, pinsamt, underhållande och pretentiöst om vartannat. Men framförallt slipper man lägsta-gemensamma-nämnare-faktorer i form av utröstningar, vuxenmobbing och konstruerad dramatik. Så befriande.
Fredagsmusik
Luktar lite Talking Heads det här. Kings of Leon med låten "Radioactive".
Från nya skivan "Come Around Sundown". Bra arenarock. Skön sång. Jag gillar't.
Från nya skivan "Come Around Sundown". Bra arenarock. Skön sång. Jag gillar't.
Slingrande besked
Min fru skymtar på bilderna från kvällens möte hos Linnéstadens statsdelsnämnd. Hon skakade bara på huvudet när hon kom hem. Efter två timmars möte hade hon fortfarande fler frågor än svar
Ibland undrar jag var politikernas passion ligger. Är de mest intresserade av att sitta i möten, diskutera budgetar och göra karriär? Eller brinner de verkligen för att förbättra människors liv? Har de glömt av varför de började att engagera sig i politik?
Ständigt undflyende svar och total brist på medkännande och förståelse för medborgarnas oro och frågor. Åtminstone när man kommer ner på den här nivån i politiken. Alltså på den nivån där besluten så påtagligt påverkar mitt liv och, framförallt, mina barns vardag.
Listan över bristerna på barnens skolor är lååång:
Min dotters klass har haft en pedagog på 29 elever efter klockan två, där ett barn med speciella behov kräver extra mycket uppmärksamhet. Barnen är då utspridda i baracker och på skolgården utan en chans till nödvändig uppsyn av vuxna. Man har dragit in stöd till barn med diagnoser och behov av extra stöd. Man har dragit in frukosten till barn som börjar tidigt på fritids. Barnen har gått flera månader utan schema. Och som pricken över i:et. En sexdömd man har fått arbeta i matsalen där barnen går och äter varje dag och de ansvariga har varit helt medvetna om detta.
Besluten tas ofta i hemlighet, utan att föräldrar och elever får veta vad som sker. Ogenomtänkta och oförsvarliga beslut. Men ingen tar på sig ansvaret. Det är alltid någon annans fel. Inte mitt bord!
"Krigets första offer är den så kallade vanliga människan som vill leva sitt vanliga liv med vård, skola, omsorg, vatten och värme, glädje och sorg." skriver Bodil Malmsten på sin blogg.
Hennes ord handlar om Afghanistankriget. Observera: Ett krig.
Det märkliga är att jag drar paralleller till mitt egen familjs situation.
I goa, glada och käcka Göteborg...
I goa, glada och käcka Göteborg...
Vår kamp
Du skulle förmodligen inte tro mig om jag berättade sanningen. Jag har börjat vänja mig. Det finns så många sidor på tillvaron. Och allt ska inte ropas ut, vissa saker måste vara privata, trots att vi lever i tider när motsatsen är allenarådande.
Alla vi möter utkämpar sin egen kamp – tänk på det – så var snäll. Lyssna på andra, var uppmärksam och skygga inte för frågorna som verkligen betyder något. Det finns inget som är normalt. Alla är vi kantstötta, kärlekstörstande och oerhört rädda emellanåt.
Jag vet att det finns själar där ute som är desperata. Som ljuger för sig själva, för sina närmaste och resten av världen. Som tror att smärtan bara är deras egen och förnekar att de river upp sår i andra. Lika djupa och gapande sår som de själva bär på.
Men vi andra drabbas. Och såren sprider sig som symptom på en farsot.
Jag försöker ha förståelse, men i samma takt som dumheten och hänsynslösheten breder ut sig växer raseriet sig större. Ibland finns faktiskt en sanning! Verkligheten är just en sådan sanning, inte ett föremål för tolkningar, principdiskussioner och politik. Det som hänt har hänt.
Trots det syns inget på utsidan. Varken på mig, dig eller alla andra.
Hösthelg
Fredagsmusik
När det kommer till Bruce Springsteen, så är jag faktiskt en nörd. Därför ser jag fram mot dokumentären "The Promise" som handlar om inspelningen av "Darkness On The Edge Of Town". Gubbar, gubbar, gubbar i långa rader som snackar om svunna tider. Sån e jag. Trevlig helg!
Första bilden
Nu har jag äntligen köpt en ordentlig kamera; en Canon 550 D, som både tar stillbilder och filmar i HD. Nu återstår bara att lära mig att ta välkomponerade bilder och utnyttja alla finesser.
Första bilden, här ovanför, visar min dotter i full galopp hemma i vardagsrummet. Jag bara siktade och knäppte. Vardagsrealism kan man säga.
Första bilden, här ovanför, visar min dotter i full galopp hemma i vardagsrummet. Jag bara siktade och knäppte. Vardagsrealism kan man säga.
Skräck och skott
Silon tar knäcken på mig. Jag pustar uppför en lång, mörk spiraltrappa med en ficklampa i ena handen och en virveltrumma i den andra. Plötsligt så sträcker det till i korsryggen, en ilande känsla som tar sig hela vägen till tårna. Ryggskottet är ett faktum. Istället för mitt vanliga unga, sprudlande och vitala jag förvandlas jag nu på ett ögonblick till en framåtlutad gammal man med hasande steg och lidande blick. Allt som fattas är en rullator.
Men inte nog med det. När det är dags att åka därifrån, så visar det sig att Murphys lag definitivt råder denna dag. Jag har hasat mig ner för alla trappor under ojanden och jämranden, sätter mig i bilen, vrider om tändningen och...inget händer. Eller jo, startmotorn gnäller till, men sedan komplett tystnad.
Jag försöker igen. Samma sak, bilen är död.
Jag skriver på Facebook från min iPhone klockan 10.05 PM: "Ryggskott och motorstopp. Samtidigt! På en folktom parkering i hamnen. Väntar nu på räddning."
Genast svarar någon "Låter som upptakten till en skräckfilm. Akta dig för vita skåpbilar."
Just då ser jag ett par strålkastare som närmar sig i mörkret och inser att jag faktiskt är helt försvarslös. Om någon skulle vilja fånga in mig och låsa in mig i en källare för att tortera mig under vidriga former, så skulle jag faktiskt inte ha en chans. Jag är öppet mål för vilken psyko som helst. Bilen har nu stannat och lyser mig rakt i fejset. En mörk figur stiger ur förarhytten och går fram till bilen. Fy fan, jag är kokt, tänker jag.
Men självklart är det bärgaren. Killen presenterar sig som Conny eller Benny eller nåt, jag tar inte in det eftersom jag precis undkommit döden. Snabbt som blixten kopplar Conny (eller Benny eller nåt) el till mitt batteri. Bilen startar direkt. Vi skakar hand och han drar iväg lika fort som han kom. Vägens riddare.
Pust! Nu hem i säng för att vårda mitt ryggskott. The End.
Mystiskt försvinnade
Igår spelade bandet på Sintra. Det gick ganska bra tycker jag. Folk kom och gick, tittade på keramik, åt gratistilltugg och sneglade på oss där vi stod i ena hörnet av lokalen och försökte se avslappnade ut. Det var längesedan vi spelade inför publik, så en aning spända och stela var vi allt, men förhoppningsvis så märkte ingen det.
Det märkliga är hur man påverkas när allas blickar är riktade mot scenen. Texterna och melodierna blir plötsligt flyktiga och svårfångade. Flera gånger uppfann jag nya textrader, skapade nya melodier och flyttade på verser och refränger under konserten. Men mina alerta kollegor rörde inte en min utan hängde helt sonika på. Fördelen med att spela i ett helt okänt band är att ingen vet hur det ska vara.
Martin Börjesson tog två fina bilder som du kan se på hans fotoblogg.
Fredagsmusik
Ge Local Natives en chans. Musiken är en skön korsning mellan Band of Horses, Fleet Foxes, The National och Beach House. Alltså flera av mina favoritband just nu. Ett extra plus för den här bizarra videon med en gummihaj (!) och en kille som liknar Calle Schulman i rollerna.
Annars har veckans största musikaliska nyhet för mig varit att Neil Young slätt en ny platta, producerad av Daniel Lanois (bl.a. U2, Bob Dylan, Emmylou Harris). Två kanadensiska gubbar som jag beundrar och som nästan alltid levererar intressanta och bra grejer har slagit sig samman och spelat in "Le Noise" (lite göteborgshumor med anspelning på producentens franskklingande namn). Inga trummor, ingen bas, bara mullrigt distade gitarrer och Neil Youngs sköra jämrande röst. Låter kanske svårt och konstigt, men det är faktiskt en förvånansvärt lättillgänglig samling låtar som växer från första lyssningen.
Sedan är det också kul att höra Daniel Lanois utläggningar om inspelningen och samarbetet med Neil Young. Hans musikfilosofi har dragit ur många artister några av deras allra bästa verk – alla vi som försöker att skapa musik själva har något att lära. Intervjuerna finns på YouTube. Check it out.
