Sånger från Andra Långgatan

Nu ska tydligen ett isländsk filmbolag stämma det amerikanska tv-bolaget NBC för att ha snott deras filmidé. Men frågan är om det är en så smart idé...

Filmen Astropia blev en stor succé på isländska biografer 2007. Den handlar om en tjej som tar jobb i en sci-fibutik i Reykjavik för att försörja sin familj. Historien utvecklas till en parodi på Star Wars, Sagan om Ringen och andra liknande nördfilmer...



Det är alltså den här storyn som islänningarna hävdar att skaparna bakom succéserien Heroes har nallat. Cheerleadern Claire tar nämligen jobb i en serietidningsaffär i den kommande säsongen av tv-serien...



Men jag tror de är ute på hal is. Filmen Fanboys bygger nämligen på ungefär samma idé. Den hade premiär i USA i början av det här året, men har varit färdig för release i flera år. På grund av diverse upphovsrättsbråk, så har den legat på is. I den här rullen har butiksbiträdet till och med samma frisyr som killen i Astropia.

I princip kan alltså islänningarna har snott idén i sin tur. Då får de passa sig. Cashflowet på Island är ju inte så stort nuförtiden, så de lär ha problem att betala ett fett Hollywoodbolag som stämmer dem…

Oj, vad jag är förkyld. Då bör man äta mycket C-vitamin. Eller kanske spela det beroendeframkallande spelet Tropicana Smash på tennissajten som vi har gjort här på Trigger. Många på kontoret har blivit helt hooked.

Eller så kan du spela det här spelet som byrån också gjort. Kexperience kallas det. Man ska fippla runt med olikfärgade kulor. Och det har man ju lärt sig – de enkla spelen är alltid de som håller i längden...

Ryktet säger att han bor utanför Alingsås nu för tiden, han har siktats där i alla fall, Olle Ljungström. Ikväll har dokumentären om honom inte en suck tyvärr. I fyran sänds "Let's dance". På ettan "Så ska det låta" precis samtidigt. Svenska folket lär inte välja Olle. Frågan är om ens jag får chansen att se den, fast jag gärna vill. Det beror på om jag vinner kampen om fjärrkontrollen. 

Han har en ny skiva på gång också, du kan lyssna på några spår på MySpace redan nu. Tydligen är skivan inspelad i Soundtrack-Kalles studio i Mölndal. Det låter ganska rufft och rockigt, men jag har inte bestämt mig för om jag tycker det är bra ännu.

Något annat svenskt som helt säkert är bra är Freddie Wadlings nya skiva The Dark Flower (Den mörka blomman). Lyssna! Nu!

Putin förnekar att han dansade när Abba-coverbandet Bjorn Again spelade på en rysk nyårsfest. Visst är det en kittlande tanke att Putin dansar ibland. Det är kanske en ny trend i machokretsar, nu när världens starkaste man skakar rumpan varje fredag i Let's Dance. Men vi lär nog ändå inte få några bildbevis på att Putin dansar discodans.

Men så råkade jag se Bond-rullen "Agent 007 ser rött" häromkvällen. Där fann jag otvetydiga bildbevis på att han åtminstone har spelat schack i sin ungdom. Det känns mer troligt. Att samme schackspelare sedan visar sig vara medlem i den världsomspännande kriminella organisationen SPECTRE kan ju förklara utvecklingen i Ryssland...

En av mina största läsupplevelser utanför det vanliga skönlitterära bokformatet är Watchmen, en serieroman som kom ut i slutet av åttiotalet. Watchmen blev en inspirationskälla och föregångare till många mörka grafiska noveller och serier som sedan följde. En våg som gått över i en motsvarande filmvåg, nu senast med Batman-rullen The Dark Night.

Det var i alla fall omvälvande läsning för mig som vuxit upp med Stålmannen, Läderlappen och Fantastisk Fyran. I Watchmen tar författaren Alan Moore den vanliga superhjältesagan till en helt annan nivå. En mer realistisk och jordnära nivå. Här är superhjältarna både kantstötta och utstötta, ett gäng labila typer med ovanliga förmågor som de har svårt att hantera. Berättelsen är textrik, formen visuellt innovativ. Gott och ont är bara relativa begrepp.

Många andra grafiska noveller har blivit film, men konstigt nog inte Watchmen. Förrän nu vill säga. Jag vågar inte ha några höga förhoppningar på det färdiga resultatet, men bilderna från filmen ser helt okej ut. Svenskan Malin Åkerman spelar Silk Spectre i tajt svartgul dräkt...

 

När George Bush äntligen lämnar presidentposten, så sker det inte en dag för tidigt. Men jag har samtidigt svårt att tro att Barack Obama kan uppfylla alla förväntningar, som finns både i USA och resten av världen, när han idag svär presidenteden. Antingen fattar han för många radikala beslut, för snabbt. Eller så agerar han inte tillräckligt kvickt och kraftfullt. Han har ju redan blivit kritiserad för att många av hans närmaste medarbetare tillhör det gamla politiska etablissemanget och det kan stå i vägen för verklig förändring. Och just löftet om verklig förändring har varit det som Barack Obamas kampanj byggt på. Oavsett vilket så kommer åsikterna att hagla när den nye presidentens retorik och vackra visioner ska omsättas i handling.

Själv kände jag mig barnsligt upprymd när jag följde söndagens gala framför Lincolnmonumentet. Det var svårt att inte ryckas med av den skickligt iscensatta hyllningen av Barack Obama. Känslan av att detta är en historisk händelse var påtaglig. USA har valt en svart president. Allt är möjligt.

Enda gången som Barack Obama såg lite besvärad ut var när Bono i U2 provocerade genom att göra anspelningar på kriget i Gaza. Han hojtade att både Israel och Palestina väntat på en ny president som Barack Obama. Då rynkade Obama på pannan. Jag tyckte för övrigt att Bono gick ut lite väl hårt. Att om och om ropa "Let freedom ring!" i det här sammanhaget känns märkligt. Att avskaffa George Bush är trots allt inte riktigt samma sak som att avskaffa apartheid eller att riva Berlinmuren.

För övrigt har IKEA i USA gjort en kul kampanj i samband med presidentinstallationen. Under devisen "Embrace Change 09" har man får massor av uppmärksamhet i media. Bland annat har man byggt upp ovala rummet mitt i Washington och låtit möblera det med prylar från IKEA. Installationen bevakades av säkerhetsvakter i svarta kostymer. Och man har kört en limousin genom stan fullastad med möbler. Många trodde att det var den nya presidenten som varit ute och shoppat.

Varför inte återanvända IKEA:s svenska slogan från åttiotalet?
"Inte för dom rika, men för de smarta."

Microsoft Songsmith. Jag trodde först att det var ett skämt, men programmet finns tydligen på riktigt. Reklamfilmen är däremot ett oundgrundligt mysterium. Skämt? Ironi? Allvar? Kalkon? Eller kanske helt briljant? Den sprider sig i alla fall som en löpeld på nätet. Scenen med mötet på reklambyrån skulle kunna vara ett dokumentärklipp från mitt jobb. Precis så där är det: Först lite grafer. Sedan sjunger jag en liten jingel. Och så avslutar vi med en applåd.

Förr läste man söndagstidningen riktigt länge. Från pärm till pärm. Jag däremot zappar mellan valda delar av morgontidningen, barnprogrammen på TV samt mina favoritbloggar. Denna söndag lyckas två av mina favoriter, Peter Englund och Bodil Malmsten, referera till Ulrike Meinhof. Hon var en av ledarna för den vänsterextremistiska Röda-armé fraktionen i Västtyskland på sjuttiotalet, även kallad Bader-Meinhofligan.

Men deras inlägg är inga historiska betraktelser. Nej, texterna belyser istället den politiska debatten kring globaliseringen och den fria marknadsekonomin, fast från två helt olika vinklar. I Peter Englunds fall är Ulrike Meinhof ett exempel på "svärmerier" hos politiska aktivister på vänsterkanten. Medan Bodil Malmsten använder Bader-Meinhofligan som ett exempel hur terroristreferenser fungerar som politiska slagträn för ultraliberalister.

Peter Englund skriver om Attac, göteborgskravallerna och vissa vänstersympatisörers "nostalgiska kärlek till våldet".

Bodil Malmsten skriver om den amerikanska regeringen, bankkrisen och marknadsekonomin.

Jag misstänker att Peter och Bodil tillhör olika sidor av den politiska skalan.
Trots det - inläggen är insiktsfulla och tankeväckande. Läs båda vettja.

Jag får väl krypa till korset då. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer kolla på Idol. Men nu blev det så ändå. Jag såg ett helt avsnitt till och med. Till min stora glädje hade det faktiskt hänt något med programmet. Den nya juryn bestod av rätt reko folk - till skillnad mot det lobotomerade gäng som tidigare härjade fritt i programmet.

Ett tydligt exempel: När en av de obligatoriska "töntarna" började sjunga en låt om att han blev "full av sin cola" fick han en lugn, men bestämd avhysning från scenen. Utan glåpord.

Jag däremot skrattade högt under numret. Det var skönt att slippa sätta skrattet i halsen...

I G-P:s bilaga Två dagar finns idag en lång artikel med rubriken Nordiska grannar. Fredric Askerup har besökt Oslo, Helsingfors och Köpenhamn i syftet att "göra upp med broderfolken". Med stigande förvåning noterar jag att det inte någonstans i artikeln står ett ord om Island, det femte medlemslandet i det nordiska samarbetet. Inte ens i faktarutorna finns minsta lilla referens.

Man skulle kunna tro att reportern saknar grundläggande kunskaper i geografi och historia. Eller rent av att researcharbetet inte är vad det borde vara på en av Sveriges största morgontidningar. Men det vore elakt. Istället utgår jag från att det är ett övervägt beslut. Island är inte ett grannland rent geografiskt och svenskarnas förhållande till Island är inte lika entydigt som till Norge, Danmark och Finland.

Ändå är det olyckligt. För är det någonstans i Norden som vårt gemensamma nordiska arv är levande, så är det på Island. Isländingarna har alltid känt en stark samhörighet med de andra nordiska länderna och noga följt vad som sker hos broderfolken. Men precis som i länderna i G-P:s artikel har det skett stora förändringar de senaste åren. En finansiell och ekonomisk boom på Island har fått perspektivet att skifta. Isländska företag är idag internationella aktörer som köper upp och etablerar verksamheter i hela världen. Självförtroendet har ökat i takt med att utbildningsnivån och resurserna har ökat. Och för den yngre, välutbildade generationen är det nordiska perspektivet inte längre lika viktigt.

Den utvecklingen skulle var intressant att få med i en artikel som beskriver tillståndet i Norden. Därför tycker jag att ett besök i Reykjavik saknas i artikeln. Men nu när det uppenbarligen inte det gick att ordna, så borde ett omnämnade av Island vara ett minimumkrav i en brett uppslagen artikel om Norden 

"We aim to please..." 

OnOff är definitivt ute cyklar i sin senaste TV-kampanj. Det är säkert meningen att man ska tycka att killarna i filmen är naturliga och jättetrevliga - men de framstår bara som lallande idioter med trovärdighet noll. Allt är så konstlat och uppenbart falskt. Det värsta är att det förmodligen inte är skådisar i filmerna heller, de här killarna har bara lagt in en extra växel för att kameran rullar. Ungefär som när högste chefen kommer på besök. Då är man självklart lite extra välkammad och fjäskig för att ta poäng. Men det blir bara genomskinligt och läskigt.

"..and if your not satisfied we're down on our knees.."

Problem nummer två är allvarligare; att klara att leva upp till löftet. Av egen bitter erfarenhet vet jag att OnOff förmodligen är ett av Sveriges sämsta företag när det kommer till service och kundbemötande. Jag har aldrig ..(och då menar jag verkligen aldrig utan att överdriva)...jag har aldrig känt mig så illa behandlad av ett företag som just OnOff. Min irritation hade precis börjat lägga sig när de här filmerna dök upp i rutan. Som en smäll på käften.

Men vad vet jag? Det kanske är jag som är ute och cyklar? Kunder kanske gillar att bli behandlade som skit?
Som det gamla djungelordspråket säger:
"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?"

Idag är det en stor artikel i GP om Cabaret Lorensberg. På bilderna dansar vår väninna Karin Richardsson. Hon har numera flyttat från Stockholm och Singin' in The Rain till höstregnet i Göteborg.

Trots att hela första sidan på tredje delen pryddes av Karin i renässansblommig klänning var det svårt att känna igen henne bakom allt puder och perukhår...

Det var inte så muntert på Island under själva matchen. Men redan minutrarna efter matchen planerar man mottagandet av hjältarna. Stort är bara förnamnet. Detta är det bästa resultatet i ett OS för Island sedan 1956, då Vilhjálmur Einarsson tog silver i tresteg.

Och precis som många andra isländska bloggare konstaterar jag - trots allt - att  "Ísland er STÓRASTA land í heimi!" - Island är det största landet i världen. Javisst, det kan man kosta på sig en dag som denna...