I väntan på Jakob Hellman
Det ska bli spännande att se om Hellman dyker upp, han har ju blivit något av en levande svensk musiklegend. Han släppte sin debutskiva "...och stora havet" 1989 och sedan dess har han bara medverkat sporadiskt på några samlingsplattor och spelat live då och då. Plattan blev framröstad till den bästa svenska skivan genom tiderna i tidningen Nöjesguiden för tio år sedan. Jag minns honom främst från TV-programmet Gig - en spattig glasögonprydd kille i lång rock som spottade ut orden när han sjöng. Vi får se om jag känner igen honom ikväll...
Bedövande vackert
Jag hittade den här låten via Marcus Birros blogg och blev helt knockad. Så vackert.
Jag var tvungen att försöka ta ut texten, men vet inte riktigt om jag lyckades. För jag förstår inte.
Men vad gör det? När Freddie sjunger så går orden rakt in ändå...
Flow my ashes
(Snell/Wadling)
We are like garbage of time
and we are senseless as we drive
Not like your old frigid whine
If we're here we'll make it fine
If it comes out the way we trust
like a scared old fatal lust
It's a way to shut it out
Fortunes see what it is about
We are the hearts of recycled fate
like ghosts in this united state
Always lost in something great
We'll have to taste it while we wait
Oh mister ruler of the world
you are the worst they ever heard
And while you persecute your dream
we are sunburned by your gleam
Flow my ashes slowly
Flow my ashes slow
Flow my ashes slowly
Flow my ashes slow
No One's As Sick As I Am
Jag är trött på att vara sjuk. Har legat nedbäddad idag med halsont och feber. Det börjar närma sig två veckor med superförkylning (med avbrott för att jobba två dagar). Men musik hjälper. Band of Horses till exempel... älskar den här låten....
Trevlig helg!
Låneångest
Den där gnagande känslan är jobbig. Du vet, när man lånat något och aldrig kommer till skott att lämna tillbaka det. Som Honey is Cool-skivorna som jag lånade av Marie på Trigger i Stockholm. Jag lyssnade på skivorna och lade undan dem. Men det dröjde ett tag innan jag skulle åka tillbaka till Stockholm. Och vid det laget hade skivorna hamnat i någon av mina lådor proppfulla med skivor. Åh, vilket projekt att leta upp dem. Och så gick det en månad, sedan två och plötsligt hade det gått ett halvår. Och så flyttade Marie till London. Tiden gick. Efter arton månader låg en trevlig hälsning på mitt skrivbord. Från Marie. Hon var i Sverige och hälsade på, vi hade missat varandra när hon besökte kontoret. "P.S. Om jag kunde få tillbaka Honey Is Cool-skivorna skulle jag bli jätteglad" Ååhh, de där skivorna ja. Var fasen tog de vägen egentligen? Ångest, ångest. Jag letade lite, men tappade tråden. Nåt kom emellan, typ ett TV-program eller nåt sånt. Och så hade jag glömt bort det igen. Ett år gick. Och nu är Marie tillbaka i Sverige igen. Hon jobbar på Trigger i Göteborg, vi är kollegor. Ångesten gör hejdundrande come-back. Då sker ett mirakel. Jag hittar skivorna i en av de där lådorna. Praise the Lord! Mina synder är förlåtna.
Tack för lånet Marie!
P.S. Skivorna var bra. Särskilt EP:n med covers på bl.a. Rod Stewarts "Baby Jane" och The Soundtrack of Our Lives "Grand Canaria. D.S.
Festivalrevansch!!!
Monumental festivalmiss
Jag e int´ bitter...
Jag får trösta mig med det här klippet från Way Out West som jag hittade på YouTube
Petursdöttrarna på nätet
Ikväll gjorde jag en Plura
Efter två dagar som kattvakter hemma hos mor i Torslanda tog vi båten ut till Nya Älvsborgs Fästning för att gå på konsert: Jag, Moa och Stella. Eldkvarn var huvudakt, David Urwitz var förband. Konserten var gratis för barn under tio år. En fantastisk idé, för ungarna formligen älskade det.
När Urwitz & Co spelar är det glest framför scen, så tjejerna sätter sig ner på gräsmattan med sina färgglada hörselkåpor. Men när Eldkvarn drar igång rusar de fram och ställer sig längst fram. Det är trångt och fullt ös från första stund. Några överförfriskade herrar och killar står vid scenkanten och viftar med ölflaskorna, men det stör inte tjejerna. Det är bara en gråhårig gubbe som envisas med att lyfta på Stellas hörselkåpor som irriterar dem. "Varför gjorde han så!?" frågade Stella mig efter konserten. Ja, hur förklarar man det? Han var sketfull helt enkelt. "Han tyckte väl att han var rolig" blev svaret. Och det var väl på sätt och vis sant.
Men konserten är mest av allt en kul upplevelse. För mig också. Gubbarna i Eldkvarn ser ut som glada pojkspolingar från första stund och spelar så tajt, svängigt och sammansvetsat att man bara ler. Trots regnet som inleder konserten. När det sedan spricker upp och himlen skiftar i guldgult och blekrosa, så får jag nästan lust att dansa.
Håkan Hellström sägs avguda Eldkvarn och Plura, och plötsligt ser jag släktskapet som jag inte riktigt förstått tidigare. För det här bandet skapar en nästan euforisk stämning från första stund. Plura är spontan och avslappnad på ett helt annat sätt än i de TV-intervjuer jag har sett med honom. Då har han ofta känts blyg och disträ. Nu visar han en en fullständig scennärvaro. Det kombinerat med ett supermusikaliskt band får mig att tänka på Håkan Hellström.
Bandet drar igenom massor av kända låtar från start; "Kärlekens Tunga", "Spårvagn genom ljuva livet" och så en ny låt (för mig) som heter "Blues till Bodil Malmsten". Bara titeln räcker för att få bonuspoäng i min bok, för jag älskar nämligen Bodil Malmsten. Då säger Plura plötsligt att de ska spela några låtar som Eldkvarn inte spelat live på tio år. Och som de överhuvudtaget inte har repat sedan dess. "Det kommer aldrig gå Carla" säger Plura till sin bror innan de kör igång. Sedan smäller de av en räcka låtar som fullständigt knockar publiken. Det är så bra att man nästan tvivlar på att påståendet är sant. Men strunt samma om det bara är show, det är jäkligt bra...
Vad är grejen med att köpa musik från iTunes?
För första gången på länge gick jag och inhandlade en gäng CD-skivor. Min samling rymmer cirka 1200 stycken av dessa urmodigheter. Jag har måste erkänna att jag att jag inte gillar att ladda ner musik. Jag vill ha ett omslag att hålla i, läsa texterna, kolla namnen på musikerna, se vem som mastrat o.s.v.
Dessutom är det en grej jag inte fattar riktigt. Om man väljer att ladda ner lagligt via iTunes, så kan man bara lägga in musiken på tre hårddiskar.OK. Ponera att jag byter dator vartannat eller vart tredje år. Då kan jag bara lyssna på en skiva i 5-10 år. Sedan är den förverkad. Inte konstigt att folk laddar ner olagligt...
Nä, folket på Apple får nog tänka om. Annars kan de glömma att jag köper mer musik från dem.
Jag köpte i alla fall följande skivor:
Death Cab for Cutie Narrow Stairs
Band of Horses Cease to Begin
Emmilous Harris All I Intended to Be
Damien Rice 9
Bra köp allihop. Mina favoriter hittills efter några genomlyssningar är dock Band of Horses och Emmylou Harris.
Band of Horses spelar månskensdränkta, svävande melodier till ett rockig nerkrökat komp som doftar blues. Många bra låtar och en sångare med en säregen, falsettliknande röst. Rekommenderas!
Emmylou Harris har en av musikhistoriens vackraste röster. Den nya skivan är back to basic för hennes del. Hon har lämnat den rockigare Americana-fåran till förmån för nedtonad och mer traditionell country. Jag älskar Emmylou efter en oförglömlig konsert på Trägår'n för tio år sedan. Något av det bästa jag hört på en scen faktiskt. En magisk kväll, som man brukar skriva i tidningen...
Tips! Urwitz ikväll på Storan
Willie Nelson i Halden
Fredrikstens Fästning i Halden. Här dog Karl XII av en kula genom tinningen 1718. Trots det vågade jag och Anna oss dit igår. Då invaderade nämligen Willie Nelson Halden med sitt band. Helt klart fredligare.
Förutsättningarna var perfekta: Solen sken från en blå himmel, nästan fullsatt på gräsplanen uppe vid fästningen. Och visst var det trevligt. Jag säger trevligt, för något riktigt superdrag blev det aldrig. Publikens medelålder var gissningsvis 50, så det blev mest småputtrigt och gemytligt. Folk drack svindyr öl från Mack ur plastglas och sjöng med i de kändaste låtarna, klappade händer när Willie dirigerade och applåderar artigt mellan låtarna.
Men Willie verkade trivas ändå. Han tog till och med av sig jackan och spelade i t-shirt trots att det var råkallt framåt kvällningen. Hans röst och frasering är suverän. På sitt omisskännliga sätt, slänger han ut texten. Växlar mellan nasala kvidanden och mörka bastoner. Klipper av tonen där andra skulle hålla ut för att få mer "känsla". Men är det någon som har känsla så är det Willie. Han kan ta vilken låt som helst och göra till sin egen genom att bara öppna munnen. Och han avverkar flera klassiska covers: Me and Bobby McGee, Always On My Mind...
Det som drabbar mig mest under konserten är ändå Willie Nelsons gitarrspel. Det är minst lika originellt som hans sångstil. På skiva har jag faktiskt inte uppfattat det tidigare. Men med det här bandet så blir gitarren central. Han kompar och spelar solo samtidigt. Sluta spela för att vinka till någon i publiken mitt i en låt. Slänger in någon ton här och där. Kör korta solon som aldrig verkar upprepa sig i något slags standardförfarande. Coolt.
Bandet, som kallas The Family, är en bunt släktingar som spelar som om de intagit någon familjär sylta hemma i Texas. Du kan kalla det minimalistiskt eller kanske rent av skrangligt. Trummisen har det minsta trumset jag sett i konsertsammanhang; en virvel och en bastrumma. That's it. Killen på munspel ser ut som han bara strosat in från gatan, han går runt på scenen och tutar till emellanåt. Fyller anspråkslöst ut där det behövs. Gömd bakom en stor svart flygel, som låter som ett gammalt plonkigt skolpiano, sitter Willies lillasyster. Endast en svart Stetson sticker upp om ett bevis på att hon verkligen är på plats. Hennes solon har en frireligiös prägel, som om hon spelat i någon baptiskyrka i djupaste amerikanska södern i hela sitt liv.
Han får upp lite fart på publiken mot slutet.
Och så helt plötsligt tar han av sig gitarren. Vinkar med båda händerna och går av scenen. Bandet lirar en kort trudelutt på egen hand. Ljuset slocknar och roddarna börjar plocka ner allt på scenen.
Bara så där. Inga extranummer här inte. Lite snopet, men gubben är trots allt 75 bast.
Han ville väl bara gå in i bussen och röka något värmande.
Bruce och veckans vikt
Jag läste i G-P att 1000 nya biljetter till Springsteen skulle släppas klockan nio idag.
Helt sonika stack jag från jobbet och ställde mig i kö utanför Scandinavium. Jag var på plats tjugo i nio. Före mig stod kanske 30 pers. Inte så farligt, tänkte jag triumferande. Så jag stod och funderade medan jag väntade "Hmm, ska jag köpa biljetter till fredagen eller lördagen?", "Ståplats eller sittplats?"
Klockan nio slås dörrarna upp. Kön flyter på rätt bra, folk kommer ut med sina biljetter. Jag kommer fram till dörren. Bara två personer framför mig. "Yes!" tänker jag.
Då tittar plötsligt tjejen i kassan på mig och skakar på huvudet. "Alla som är här för Springsteen kan gå hem. Biljetterna är slut" ropar en vakt och kön upplöses på en minut. Ridå.
Dagens vikt efter en veckas diet: 110,4 kg.
Totalt har jag gått ner 5,9 kg.
Midjemått: Oförändrat (Vart tas kilona ifrån?)
RIP Danny Federici
Jag har sett honom live tillsammans med E Street Band några gånger och få konsertupplevelser kan mäta sig med det. I bandet har alltid Danny Fedrici stått för klaviatur, hans piano och orgel har färgat soundet många av de klassiska inspelningarna. Ett sound som har influerat och fotsätter att påverka många artister. Lyssna bara på Håkan Hellströms och Moneybrothers senaste alster, så märker man snabbt att Born to Run och några andra av Springsteens tidiga plattor har gått på högvarv.
Danny Federici gick bort i torsdags. Här är ett klipp från hans sista framträdande.
Fredagsmys med Sarah
Detta är låten som jag lyssnat på allra mest på den senaste tiden: Sarah.
Och nej, det är inte Mauro Scoccos gamla hit. Enjoy.
Nostalgi med en smal Ebbot
Tidigare på kvällen hade för övrigt Anna lyckats att skälla ut delar av bandet.
"Hallå där, kön börjar därborta!" säger hon i en extremt spydig ton när Ian Persson passerar med gitarrfodralet i handen. Varvid Persson vänder sig om med en förtvivlad min "Men vi ska ju spela här ikväll..."
När jag hittade den här filmen på YouTube blev jag nästan lika lycklig som då.
Ebbot smal och välfriserad som en pudel.
Björn Olsson ser ut som femton, i en grungig outfit.
Och så saxofonen...
Direktrapport från en Hellström-genomlyssning
Vill du höra originalet till För en Lång Lång Tid?
Gå hit och lyssna på Canine Pray.
Två original möts: Olsson och Robertsson
Verkligheten överträffar alltid dikten. Nu ska Björn Olsson tydligen producera en skiva med Alf Robertsson (!). Jag kan inte bärga mig att höra resultatet av detta högst oväntade samarbete. Det kanske blir som när Rick Rubin producerade Johnny Cash på ålderns höst. Rått, raspigt och äkta. Eller så blir det helt bananas...
Björn Olsson är grundare av banden Union Carbide Productions och Soundtrack of our Lives, samt producent till artister som Mando Diao och Håkan Hellström. Alf Robertsson är svensktoppsartist från Göteborg. Ett sant original som bl.a. parodierats av Rallygänget i radio.
Läs mer här.
Sigur Rós tar över YouTube
Jag är född och uppvuxen i Göteborg men har alltid varit isländsk medborgare. När min mamma, som bott i Sverige i över 35 år, talar om sitt forna hemland Island, kallar hon det fortfarande hemma - "heima".
Imorgon den 7 mars tar Sigur Rós, och deras film som heter just Heima, över YouTube. Filmen dokumenterar bandets hemvändningsturné till Island 2006. Efter intensivt turnerande världen gav de en rad gratiskonserter runt om landet. Det blev både de publikmässig minsta och största konserterna i deras karriär.
Jag har inte själv sett filmen, men den här trailern gör mig sugen att se den.
Och den får mig att längta till den där karga ön mitt i Atlanten...
Mer grym musik: Dikta från Island
Fantastisk musik från mitt ursprungsland Island. Dikta ligger på Smekkleysa som drivs av de forna medlemmarna i Sugarcubes. Bandets debutskiva Hunting for happiness håller hög klass rakt igenom. Att sångaren Haukur är min kusin gör mig på intet sätt partisk. Detta är riktigt bra - på riktig....
Me like: Declan O´Rourke sjunger om en italiensk vetenskapsman
Det var länge sedan jag blev besatt av en sång eller artist. Den här gången är det Declan O´Rourke från Irland.
Låten som gått på repeat den senaste månaden är Galileo. Magiskt!
