Sånger från Andra Långgatan

Efter två dagar som kattvakter hemma hos mor i Torslanda tog vi båten ut till Nya Älvsborgs Fästning för att gå på konsert: Jag, Moa och Stella. Eldkvarn var huvudakt, David Urwitz var förband. Konserten var gratis för barn under tio år. En fantastisk idé, för ungarna formligen älskade det.

När Urwitz & Co spelar är det glest framför scen, så tjejerna sätter sig ner på gräsmattan med sina färgglada hörselkåpor. Men när Eldkvarn drar igång rusar de fram och ställer sig längst fram. Det är trångt och fullt ös från första stund. Några överförfriskade herrar och killar står vid scenkanten och viftar med ölflaskorna, men det stör inte tjejerna. Det är bara en gråhårig gubbe som envisas med att lyfta på Stellas hörselkåpor som irriterar dem. "Varför gjorde han så!?" frågade Stella mig efter konserten. Ja, hur förklarar man det? Han var sketfull helt enkelt. "Han tyckte väl att han var rolig" blev svaret. Och det var väl på sätt och vis sant.

Men konserten är mest av allt en kul upplevelse. För mig också. Gubbarna i Eldkvarn ser ut som glada pojkspolingar från första stund och spelar så tajt, svängigt och sammansvetsat att man bara ler. Trots regnet som inleder konserten. När det sedan spricker upp och himlen skiftar i guldgult och blekrosa, så får jag nästan lust att dansa.

Håkan Hellström sägs avguda Eldkvarn och Plura, och plötsligt ser jag släktskapet som jag inte riktigt förstått tidigare. För det här bandet skapar en nästan euforisk stämning från första stund. Plura är spontan och avslappnad på ett helt annat sätt än i de TV-intervjuer jag har sett med honom. Då har han ofta känts blyg och disträ. Nu visar han en en fullständig scennärvaro. Det kombinerat med ett supermusikaliskt band får mig att tänka på Håkan Hellström. 

Bandet drar igenom massor av kända låtar från start; "Kärlekens Tunga", "Spårvagn genom ljuva livet" och så en ny låt (för mig) som heter "Blues till Bodil Malmsten". Bara titeln räcker för att få bonuspoäng i min bok, för jag älskar nämligen Bodil Malmsten. Då säger Plura plötsligt att de ska spela några låtar som Eldkvarn inte spelat live på tio år. Och som de överhuvudtaget inte har repat sedan dess. "Det kommer aldrig gå Carla" säger Plura till sin bror innan de kör igång. Sedan smäller de av en räcka låtar som fullständigt knockar publiken. Det är så bra att man nästan tvivlar på att påståendet är sant. Men strunt samma om det bara är show, det är jäkligt bra...