Sånger från Andra Långgatan

Fredrikstens Fästning i Halden. Här dog Karl XII av en kula genom tinningen 1718. Trots det vågade jag och Anna oss dit igår. Då invaderade nämligen Willie Nelson Halden med sitt band. Helt klart fredligare.
    Förutsättningarna var perfekta: Solen sken från en blå himmel, nästan fullsatt på gräsplanen uppe vid fästningen. Och visst var det trevligt. Jag säger trevligt, för något riktigt superdrag blev det aldrig. Publikens medelålder var gissningsvis 50, så det blev mest småputtrigt och gemytligt. Folk drack svindyr öl från Mack ur plastglas och sjöng med i de kändaste låtarna, klappade händer när Willie dirigerade och applåderar artigt mellan låtarna.
    Men Willie verkade trivas ändå. Han tog till och med av sig jackan och spelade i t-shirt trots att det var råkallt framåt kvällningen. Hans röst och frasering är suverän. På sitt omisskännliga sätt, slänger han ut texten. Växlar mellan nasala kvidanden och mörka bastoner. Klipper av tonen där andra skulle hålla ut för att få mer "känsla". Men är det någon som har känsla så är det Willie. Han kan ta vilken låt som helst och göra till sin egen genom att bara öppna munnen. Och han avverkar flera klassiska covers: Me and Bobby McGee, Always On My Mind...
    Det som drabbar mig mest under konserten är ändå Willie Nelsons gitarrspel. Det är minst lika originellt som hans sångstil. På skiva har jag faktiskt inte uppfattat det tidigare. Men med det här bandet så blir gitarren central. Han kompar och spelar solo samtidigt. Sluta spela för att vinka till någon i publiken mitt i en låt. Slänger in någon ton här och där. Kör korta solon som aldrig verkar upprepa sig i något slags standardförfarande. Coolt.
    Bandet, som kallas The Family, är en bunt släktingar som spelar som om de intagit någon familjär sylta hemma i Texas. Du kan kalla det minimalistiskt eller kanske rent av skrangligt. Trummisen har det minsta trumset jag sett i konsertsammanhang; en virvel och en bastrumma. That's it. Killen på munspel ser ut som han bara strosat in från gatan, han går runt på scenen och tutar till emellanåt. Fyller anspråkslöst ut där det behövs. Gömd bakom en stor svart flygel, som låter som ett gammalt plonkigt skolpiano, sitter Willies lillasyster. Endast en svart Stetson sticker upp om ett bevis på att hon verkligen är på plats. Hennes solon har en frireligiös prägel, som om hon spelat i någon baptiskyrka i djupaste amerikanska södern i hela sitt liv.
    Han får upp lite fart på publiken mot slutet.
    Och så helt plötsligt tar han av sig gitarren. Vinkar med båda händerna och går av scenen. Bandet lirar en kort trudelutt på egen hand. Ljuset slocknar och roddarna börjar plocka ner allt på scenen.
    Bara så där. Inga extranummer här inte. Lite snopet, men gubben är trots allt 75 bast.
    Han ville väl bara gå in i bussen och röka något värmande.