Sånger från Andra Långgatan

Filter är det mest läsvärda i tidningsväg just nu. Varje nummer är fyllt av artiklar som jag inte visste att jag ville läsa, men som är oemotståndligt intressanta när man väl börjar ögna igenom dem. I förra numret hade man en svacka med en lång, poänglös artikel om clownen Manne (?). Men det senaste numret är man tillbaka i samma starka form som tidigare.

Min favoritartikel är den om kvinnorna som lydnadstränar hundar med klicker, alltså en handhållen plastbox som ger ifrån sig ett klick varje gång man trycker på den. Kvinnorna vill nu de använda samma metod på svenska skolbarn. Det låter skruvat, men i sitt sammanhang är det logiskt.

Klickern har visat sig vara ett ypperligt hjälpmedel när man tränar lydnad med hundar. När hunden hör klicket och får godis som belöning förstår den omedelbart att den gjort rätt. Man behöver inte hojta och ge kommandon utan styr hunden bara genom att klicka. Lydnadskurserna har blivit en stor succé. Men nu vill eldsjälarna bakom metoden börja tillämpa samma principer på skolbarn och har dragit igång kurser som en del skolor och lärare visat intresse för. Ännu fler är kritiska.

Med rätta tycker jag. För det är trots allt skillnad på hundar och människor.

Artikeln är ett lysande exempel på ett bra Filterknäck. Jag är övertygad om vi snart kommer höra mer om klickerträningen. Men förmodligen med en smaskigare sensationsvinkel...

Photo: Linnéa Pettersson

Veckans höjdpunkt hittills är tisdagens konsert med Depeche Mode. Jag antar att det är ett ålderstecken när man börjar gilla musik från sin ungdom som man inte gillade då, för när Depeche var som hetast så fattade jag absolut inte grejen. Men de senaste åren, så har jag sakta men säkert upptäckt deras storhet. Nu rådiggar jag plattorna från 90-talet; Violator, Songs of Faith and Devotion och Ultra. Tre grymma klassiker.

I motsats till sommarens stora U2-spektakel så var inramningen ganska avskalad när Gahan, Gore och company äntrade scenen. En gigantisk TV-skärm och en liten scenbrygga ut i publiken, det var allt. Fast för mig som aldrig sett Depeche Mode live, blev det en fantastisk konsertupplevelse. Synthveteranerna bjöd på energi, närvaro och bra ljud. Med självklar pondus klev Dave Gahan fram och dompterade alla gamla övervintade synthare med säker hand efter bara några låtar. Och bandet skapade en intim klubbkänsla som jag aldrig upplevt tidigare i Scandinavium. Med hjälp av en radda tunga låtar, en snurrande sångare och underhållande filmer på tv-skärmen bakom bandet höll de uppe mitt och resten av publikens intresse hela vägen. En imponerade uppvisning.

Men vad vet jag? Efter konserten sa de inbitna fansen att konserten var bra, men långt ifrån det bästa som Depeche Mode presterat genom åren. Ouuch! Jag verkar ha missat nåt.

Vi har även ett Nintendo Wii, men det är på reparation. Det fick sig en rejäl törn efter en incident på nyårsnatten. Jag och en kompis skulle briljera i Band Hero, ett spel där man spelar gitarr, trummor och sjunger tillsammans, och i vår iver att rocka lyckades vi riva ner konsolen i golvet tre (!) gånger. Men den tredje gången (vid fyrasnåret på natten) tog vår tur slut. Apparaten var kaputt. Kanske lika bra det. Annars skulle vi säkert behöva checka in hela familjen på spelberoendetorken ;-)

Den nätta slutsumman: 10.000 kronor. Snacka om oförutsedda utgifter.