Sånger från Andra Långgatan

Oflyt 1) Igår skulle vi till Liseberg och då var kön till entrén så skräckinjagande lång att vi vände och åkte till stranden istället, men där var det blåsigt så vi åkte hem. Oflyt 2) Idag skulle vi bada på Åbybadets äventyrsbad. Jag joggade dit medan resten av familjen åkte bil. Självklart började det att ösregna halvvägs. Familjen och jag anlände exakt samtidigt till badet. Men det var stängt för renovering den här veckan. Vi fick åka till Lerumsbadet istället.

Varför springa till Åbybadet? Ja, varför inte. Just nu håller jag på min uppladdning inför Midnattsloppet i augusti, så jag tänkte att det var ett smart sätt att integrera motionen i dagens aktiviter.

I juli har jag sprungit totalt 10,7 mil. Jag trivs verkligen med att springa, men har ändå svårt att hålla vikten nu i sommartider. Jag joggar och joggar, men magen blir större och större. Vågen visar 6 kilo mer än i början av semestern. Det kan visserligen bero på sommarmaten, vinet och ölen, men känns ändå orättvist på något sätt.

Till helgen ska Anna och jag gå på konsert med U2. Det lär väl bli en och annan öl då med. Så vi får se hur många extrakilon jag har att trolla bort efter semestern. Over and out!

Affischtavlan vid badplatsen i Fiskebäck. Copywriting på hög nivå.

Jag minns mitt första besök på Skara Sommarland. Då åkte grundaren Bert Karlsson runt på en fyrhjuling och övervakade sin nybyggda nöjespark. Detta var innan varje svensk villa levererades ihop med en studsmatta på tomten. När hoppborgar, mountain bikes och vattenruschkanor var något helt nytt och ett besök i Skara var ett enda långt workoutpass. Till Skara kom horder av blonda barn för att skrapa sina knän och knäcka nyckelbenen på löpande band. Det var nytt, fräscht och revolutionerande roligt. Och andra sommarland poppade upp överallt.

Tio år senare var sommarlandsflugan lika ute som punkpopbandet Bow Wow Wow. Bert Karlsson gick i konkurs. 

Nu driver kommunen Skara Sommarland och jag vet inte om det är så lyckat. Årets hetaste nyhet är en berg- och dalbana som kallas Tranan. Hur man överhuvudtaget kommit på att idén att satsa 35 miljoner på den här övergödda kalkonen är ett mysterium. Åtta personer i taget kan åka med under vingarna på den gigantiska plastfågeln. Den ändlösa kön med uttråkade ungar och föräldrar rör sig såååå låååångsamt.

Men det slutar inte där. Vi köar överallt. Verkligen överallt. Inte bara för att det är fullknökat med folk, utan lika ofta för att det är oorganiserat. På caféet är kaffet slut. I restaurangen är pizzabuffén inte påfylld. Och personalen rör sig som lika målmedvetet som sömngångare när de släpper in barnen och startar karusellerna.

Puuuh! Aldrig mer.

Det finns bara en lösning. Bert! Kom tillbaka. Allt är förlåtet!

Nu har jag hittat kamerasladden!

Ångloket står redan och frustar på stationen när vi köar i stationshuset för att köpa biljetter. Entusiasterna i tågföreningen tar sina roller på största allvar. Biljettförsäljaren drar in betalningen genom ett litet fack i botten av glasluckan, präglar fem biljetter med dagens datum samt årtalet 1939 och skjuter sedan tillbaka växeln och biljetterna.

Stinsar och konduktörer i illasittande uniformer från SJ spankulerar runt på stationen och visar oss tillrätta. Lokföraren är strängt upptagen med att förbereda avfärden. Insvept i en lång blå rock skyfflar han in kolet i pannan med en koncentrerad min. De svarta fläckarna i ansiktet blänker som stridsmålningar.

Vi tar plats i kupén. Barnen är uppspelta men undrar ändå: "Ska vi bara åka och titta på utsikten. Händer inget mer?" När tåget kränger igång med en ilsket ryck räcker utsikten för att hålla intresset uppe. Barnen står på plattformen mellan vagnarna och tittar på sommarstugorna och sjöarna som passerar. Det doftar och sticker i ögonen av röken som virvlar mellan vagnarna.

Dags för första stoppet. Vi stiger av vid stationen och studerar när lokföraren fyller på vatten. Vid slutstationen får alla hjälpa till att vända loket för hand. Ångloket backar upp på rondellen och snurrar långsamt runt när barnen hjälper till att skjuta på metallgreppen som får plattformen att rotera. Hur det egentligen är fysiskt möjligt för en skock barn att rubba det femtio ton tunga loket är ett mysterium som männen i uniform inte avslöjar. 

Loket ångar tillbaka upp på spåret och drar oss  till utgångspunkten för resan. En baklängesrepris.

Minnet är fullt står det i rutan på kameran och jag har slarvat bort sladden som jag tankar ner bilderna med. Så det blir inga bilder. Varken till bloggen eller till något annat. Sladden ligger antagligen i en av de trettio flyttkartonger som vi fyllde med bråte när vi stajlade lägenheten inför mäklarens fotografering. Jag får leta efter den en regnig dag.

Vi har trivts väldigt bra i huset och det här kvarteret. Vi kommer sakna det. Jag tror till och med att jag kommer att sakna skriken och stojet från gatan varje helg. Och musiken som alltid dunkar från Jazzå på söndagkvällarna. Eller lyxen att alltid kunna köpa hämtmat när vi varit för lata för att laga själva. Och tanken på att jag alltid kan gå 7-Eleven och köpa en glass mitt i natten om jag får lust. Även om det inte hänt så ofta. (Aldrig, när jag tänker efter) Och framförallt kommer jag sakna att alltid vara redo för att slinka ner till The Rover på en (!?) öl när någon kompis ringer. Det sistnämnda har däremot hänt ganska ofta.

Samtidigt är det spännande att vi snart flyttar till radhus i Änggården. Radhuset kallas Trollkarlshuset av grannarna eftersom en magiker ägt huset ett tjugotal år. Fast själv bodde han bara där två år eftersom han tydligen jobbade i Paris för det mesta. Själva huset ligger i mitten av en länga med fem hus; två våningar plus vind och källare som är ganska slitna just nu. Men med lite spackel, färg och massor av jobb kommer vi att fason på det. Kök och badrum är nyligen renoverade så dem låter vi vara till att börja med. Nu är bara kruxet att hitta hantverkare som kan börja jobba om några veckor - utan att vi blir ruinerade på köpet. 

Fast sånt ordnar sig alltid. Just nu fortsätter jag att njuta av semestern.

---

Att man kan göra mycket med äpplen blev helt uppenbart vid vårt besök på Kiviks Musteri. Där fanns must, cider, saft, mos, sylt, godis, vin och mycket mer. Helt plötsligt hade vi handlat äppelgrejer för flera hundra pix. Vi fick en en känsla av att vi hade förflyttats till franska riveran när vi körde dit. Vitkalkade hus med prunkande trädgårdar, trädomgärdade alléer och äppelodlingar med träd i raka rader längs vägen. Och så solen som stekte från en azurblå himmel. Tres bien!

---

Stora vågor. Inga maneter. Långa sandstränder. Tjejerna ger de skånska stränderna högsta betyg. 

---

Vi har levt gårdsliv i en vecka nu. Ungarna har lekt med hundar, katter och hästar och hoppat studsmatta. Lägenheten ligger i en skånsk stenlänga på gården omgiven av massor av gigantiska gårdbyggnader. Runt om små byar med namn som Maglehem, Orseröd och Haväng. Överallt gallerier och gårdsförsäljning av hemgjorda varor. Nästan lite för pittoreskt. 

---

Slutligen har jag omvärderat min syn på skåningar efter den här veckan. De är inte dryga och inskränkta som jag alltid trott. Nej maken till glada, öppna, tillmötesgående och generösa svenskar har jag sällan stött på. Lite annat än uppe i karga Bohuslän, där många verkar tycka att turister är något som katten dragit in...  

Jajemensan. Vi gillar Skåne. Jag joggade i morse och njöt verkligen av omgivningarna. Vackra hus och vacker natur. Och en skön stämning. I det lilla marknadsståndet med skylten "Härodlat"  i centrum av byn står en burk där man lägger i pengarna när man vill köpa något. Sylt, saft, sallad och andra grönsaker står framdukat och man noterar vad man köper i ett block. Vi köpte flädersaft och flädersylt med ingefära.

Dagens utflykt gick till Tommelilla där vi tänkte besöka Hasse och Tage-museet - "Världens minsta filmmuseum och världens största Hasse och Tage-museum."  Men det var stängt på måndagar. Antiklimax. Vi fick istället nöja oss med chokladwienerbröd på det lokala konditoriet och en visit till Österlenchoklad, en välbesökt butik som saluför handgjorda praliner. Inte illa. Eller jättegott som Tina skulle sagt. 

Imorgon bär det av till Kiviks marknad...

Sista dagarna på Orust blev blöta. Det regnade konstant. Och så kom mina bandkollegor med sina familjer till Slussen för att fira. Vi trängde först ihop oss i den lilla stugan - 6 vuxna, 5 barn och 1 hund - och gick sedan till Pensionat Slussen för att äta middag. Jag tror att varken serveringspersonalen eller köket hade sin bästa dag och barnen gick på högväxel, så det blev en aning splittrat tyvärr, men husbandet Big is Less var bra i alla fall trots att regnet hade skrämt iväg publiken.

Det blev en kort mellanlandning på Andra Långgatan. Vi hann fylla på med en dos TV-tittande, tvätta och packa innan vi gav oss av i morse igen. Nu har vi landat på en lantgård utanför Kristianstad. Lägenheten i skånelängan som vi hyr känns luxuös i jämförelse med stugan på Orust. Flera stora rum, ett rymligt kök och en toalett med rinnande vatten. (Utedassens charm är överskattad säger jag bestämt efter en vecka med utedass) Gungställning, studsmatta och hästar och hundar utanför fönstret. Söderöver ligger Österlen. Och imorgon börjar Kiviks Marknad någon mil härifrån.

Jag har på känn att det kommer att bli en bra vecka...

Dagen började med ett besök på Moas seglarskola. För en landkrabba som mig var det djupt imponerande att se att barnen redan kunde föra fram sina jollar på havet efter bara fyra dagars träning. Imorgon är det examen med en långtur till en närbelägen ö. 

Vi fortsatte med ett besök på skulpurutställningen i Pilane på Tjörn. Duggregnet strilade medan vi tog oss mellan verken i fårhagen. Mycket sevärt precis som förra årets utställning. Kanske snäppet vassare till och med. Här finns verk av amerikanska, spanska, norska, svenska och belgiska konstnärer. Jag gillade särskilt spanjoren Jaume Plensas "stålman" av ihopsvetsade bokstäver i stål. Effekten är förbluffande. 

Rekommenderas!

Just nu är vi på Orust. Vi hyr en stuga högt uppe på berget ovanför Slussen. Utsikten är fantastisk. I väster ligger hamnen med utsikt över Pensionat Slussen och Lady Ellen - en 40 meter lång tremastad segelskonare som har sina hemmahamn här. I väster utsikt över båttrafiken på fjorden med Uddevallabrons pyloner i fjärran. På kvällarna sipprar musiken ut från konserterna på pensionatet. Tonerna studsar mellan klipporna i viken. Vi sitter på klippan högt över havet och lyssnar. I söndags var det Mikael Wiehe, igår var det Kristoffer Åström, ikväll är det Hellsongs. 

Moa är på seglarskola på Tjörn den här veckan och är inkvarterad his sin mormor och morfar, men just idag har vi besök av henne och kusinen Erik. De plockar blåbär och utforskar utedasset. 

Nu måste jag sluta. Ungarna kräver datorn av mig. Det är dags för filmtajm. Ikväll blir det Jönssonligan. Adjöss!