Sånger från Andra Långgatan

Jag minns mitt första besök på Skara Sommarland. Då åkte grundaren Bert Karlsson runt på en fyrhjuling och övervakade sin nybyggda nöjespark. Detta var innan varje svensk villa levererades ihop med en studsmatta på tomten. När hoppborgar, mountain bikes och vattenruschkanor var något helt nytt och ett besök i Skara var ett enda långt workoutpass. Till Skara kom horder av blonda barn för att skrapa sina knän och knäcka nyckelbenen på löpande band. Det var nytt, fräscht och revolutionerande roligt. Och andra sommarland poppade upp överallt.

Tio år senare var sommarlandsflugan lika ute som punkpopbandet Bow Wow Wow. Bert Karlsson gick i konkurs. 

Nu driver kommunen Skara Sommarland och jag vet inte om det är så lyckat. Årets hetaste nyhet är en berg- och dalbana som kallas Tranan. Hur man överhuvudtaget kommit på att idén att satsa 35 miljoner på den här övergödda kalkonen är ett mysterium. Åtta personer i taget kan åka med under vingarna på den gigantiska plastfågeln. Den ändlösa kön med uttråkade ungar och föräldrar rör sig såååå låååångsamt.

Men det slutar inte där. Vi köar överallt. Verkligen överallt. Inte bara för att det är fullknökat med folk, utan lika ofta för att det är oorganiserat. På caféet är kaffet slut. I restaurangen är pizzabuffén inte påfylld. Och personalen rör sig som lika målmedvetet som sömngångare när de släpper in barnen och startar karusellerna.

Puuuh! Aldrig mer.

Det finns bara en lösning. Bert! Kom tillbaka. Allt är förlåtet!