Sånger från Andra Långgatan

Ångloket står redan och frustar på stationen när vi köar i stationshuset för att köpa biljetter. Entusiasterna i tågföreningen tar sina roller på största allvar. Biljettförsäljaren drar in betalningen genom ett litet fack i botten av glasluckan, präglar fem biljetter med dagens datum samt årtalet 1939 och skjuter sedan tillbaka växeln och biljetterna.

Stinsar och konduktörer i illasittande uniformer från SJ spankulerar runt på stationen och visar oss tillrätta. Lokföraren är strängt upptagen med att förbereda avfärden. Insvept i en lång blå rock skyfflar han in kolet i pannan med en koncentrerad min. De svarta fläckarna i ansiktet blänker som stridsmålningar.

Vi tar plats i kupén. Barnen är uppspelta men undrar ändå: "Ska vi bara åka och titta på utsikten. Händer inget mer?" När tåget kränger igång med en ilsket ryck räcker utsikten för att hålla intresset uppe. Barnen står på plattformen mellan vagnarna och tittar på sommarstugorna och sjöarna som passerar. Det doftar och sticker i ögonen av röken som virvlar mellan vagnarna.

Dags för första stoppet. Vi stiger av vid stationen och studerar när lokföraren fyller på vatten. Vid slutstationen får alla hjälpa till att vända loket för hand. Ångloket backar upp på rondellen och snurrar långsamt runt när barnen hjälper till att skjuta på metallgreppen som får plattformen att rotera. Hur det egentligen är fysiskt möjligt för en skock barn att rubba det femtio ton tunga loket är ett mysterium som männen i uniform inte avslöjar. 

Loket ångar tillbaka upp på spåret och drar oss  till utgångspunkten för resan. En baklängesrepris.

Minnet är fullt står det i rutan på kameran och jag har slarvat bort sladden som jag tankar ner bilderna med. Så det blir inga bilder. Varken till bloggen eller till något annat. Sladden ligger antagligen i en av de trettio flyttkartonger som vi fyllde med bråte när vi stajlade lägenheten inför mäklarens fotografering. Jag får leta efter den en regnig dag.