Sånger från Andra Långgatan

Nybyggda konserthuset Harpa i Reykjavik är gigantiskt. Ett monument över de god årens spendervansinne på Island, men också över den framtidstro som trots allt lever vidare. Man skulle kunna tro att landet har 5 miljoner invånare istället för 320 000, för det här huset skulle kunna stå i vilken europeisk miljonstad som helst.

Lite arbete kvarstår. Kinesiska målare håller på att färdigställa den knarkigt utformade glasväggen när vi besöker huset. Men inne i konsertsalarna repeterar musikerna redan och konsertlivet är i full gång. I oktober flyttar Iceland Airwaves hit, den största rockfestivalen på ön kommer att husera i alla tre salar. Antagligen är det vattnigt isländskt öl i plastmuggar som gäller då, för ungdomarna lär inte ha råd med bubblet i baren.

En taxichaufför berättar att bygget av Harpa innebär att Island nu för första gången är ett alternativ för internationella konferenser, kongresser och mässor. Bredvid Harpa ska man bygga ett stort hotell med tusen rum. Så nu räknar man med allt fler affärsmän kommer att besöka Reykjavik. Ändå råder det inte någon brist på turister. I centrum vimlar det av välmående besökare i svindyra friluftskläder. De är på jakt efter det vilda Island, där valar, vulkaner och karg natur utgör dragkraften.

Av någon anledning har lunnefågeln blivit en symbol för isländsk turism, förmodligen för att den ser gulligare ut än fåret eller torsken. Men lunnefågeln är inte direkt något som invånarna själva funderar över. I vilket fall som helst dyker den väldigt sällan upp i vardagskonversationer. Islänningarna har fullt upp att betala av sina lån och få ihop pengar till hyra, mat och bensin...