Ett gästspel hos Eric Ramsey
Nördiga stories om nördiga Depeche
Ett dysfunktionellt band med udda medlemmar. Det skulle kanske kunna beskriva vilket framgångsrikt band som helst. Men i biografin om Depeche Mode upphävs faktiskt den sedvanliga rockmyten. Här finns alla de vanliga ingredienserna - musik, droger, sex - men boken skildrar också ett band som inte kan spela, är nördiga, lata och upptagna med att bara tjäna pengar. Steve Malin beskriver Depeche Modes historia på ett kul, ärligt sätt utan försköningar och lagom mycket idoldyrkan. Men ibland saknar jag att han inte mött medlemmarna i bandet själv, utan istället citerar tidningsartiklar och människor runt Depeche Mode.
Dagens ungdom
- Var det en cappriciosa ni beställde?
Jag tittar mig omkring. Ja, det är mig hon pratar med. Jag är ensam i restaurangen. Inget sällskap. Bara jag.
- Ja... säger jag en aning konfunderad.
En stund senare:
- Önskar ni något att dricka medan ni väntar?
Nu har jag lust att ropa tillbaka "Du får prata högre, för hörapparaten krånglar! Kan jag förresten få pensionärsrabatt?" Men jag svarar istället nej tack så artigt som jag bara kan.
Varför niar någon en 38-årig skäggig man med luvtröja i Linnéstaden 2009? Ser jag efterbliven ut? Eller bara gammal? Om det är för att vara artig, så blir effekten den omvända. Som när en tonåring erbjuder mig sin sittplats på en fullsatt spårvagn.
Jag går hem muttrande för mig själv:
Rapport från Carl Skottsberg's Road
Rena rama cirkusen
En liten bekännelse
Ingen signal nånstans
Kan man överleva utan teve? Utan internet? Utan telefon? Utan kamera? Jag har gjort ett livetest.
Min förmåga att strula till det med mobilen är ökänd bland mina vänner. Ingen annan glömmer att ladda den lika ofta som jag. Ingen annan förlägger den lika ofta. Ingen annan missar lika många samtal. Jag är icke-kompatibel med den mobila revolutionen helt enkelt. Och jag får erkänna att det kan vara krångligt ibland.
Det kollektiva kravet på att vi ska vara nåbara - överallt och hela tiden - är det verkligen så självklart? Varför ska alla andra ha rätt att prata med mig när de så önskar? Kalla mig bakåtsträvande, teknikfientlig, världsfrånvänd eller asocial, men vad hände med att få vara ifred ibland? Att svara när man har lust?
Nu har jag testat att vara ännu mer bortkopplad. Helt ofrivilligt. En kabel till teven blev kapad av misstag innan vi flyttade in i det nya huset. Och bredbandet har vi inte heller fått igång, jag har inte ens hittat något nätverk i grannskapet att tjuvsurfa på. Och så har jag tappat bort sladden till kameran, så bloggen fortsätter att vara bildlös ett tag till. Inga glada familjebilder, du får hålla till godo med en riktigt tacky gif-animation istället.
Men det sjuka är att jag inte saknar dumburken alls. Trots alla löpsedlar om "Idol", "Här är ditt liv" och "Kändisdjungeln". Inte en sekund faktiskt. Och detta säger en man som ägnat 2-3 timmar framför teven nästan varje kväll under större delen av sitt liv.
Däremot saknar jag faktiskt en snabb uppkoppling till datorn...
Jag mötte Anthony
Har jag berättat om när jag mötte Anthon Hegarty från Anthony and the Johnsons? Nä, tänkte väl det?
Ådå menar jag verkligen att jag mötte honom. Inget mer. Vi sa inget. Han gick bara där, på Södra Larmgatan i Göteborg, tillsammnas med en annan snubbe. Jag var på väg hem på väg från jobbet.
Jag tänkte "Vem är det där? Jag känner honom. Men varifrån?"
Nu ska tillläggas att herr Hegarty inte såg ut som på bilderna jag sett. Vad jag såg var en man i skrynklig rock med knullrufs. Jag betraktade honom intensivt på väg ut från MUG (den bohemiska musikaffären) men kunde inte placera killens ansikte.
Jag stirrade. Han stirrade.
Tre dagar senare såg och hörde jag honom på Way Out West med Göteborgssymfonikerna. Han var nervös. Men han gillade Göteborg. Folk kände igen honom. Barn kom fram och hälsade. "Sometings brewing in this town" som han sa...
Just nu lyssnar jag på Antony and The Johnsons på Spotify. Svinbra!
Fredagsmusik
Senast nytt från The Elliots-arkivet
Snyggt producerat, men kanske en aning tjatigt tyckte vi själva när den var färdiginspelad. Nu, nästan tre år senare, tycker jag att vi var orättvist hårda. För låten är egentligen ganska charmig. Den börjar skönt med en slags bakåtvänd kraschlandning. Resten karaktäriseras av poppiga akustiska gitarrer och en ihärdig plingslinga. (Plus en aning forcerad och nyanslös sånginsats från min sida tyvärr.)
Well, well. Låten finns för lyssning på MySpace. Och vill du höra den, så bör du göra det inom kort. För låten finns bara där under en begränsad tid. Skynda, skynda.
Dags för namnbyte?
Jag fick feeling
De hade helt enkelt inte tid att äta. De ville ju gå ut och leka. Inte missa något.
"Tack för maten" hojtade de och så rusade de ut genom altandörrarna.
Mambo
Jag bor hemma hos mamma igen. Eller, ja, hela min familj bor här faktiskt. Egentligen har vi ju flyttat till Änggården från Andra Långgatan, men eftersom vi har renoverat och målat trappan till andra våningen i huset, så kan vi inte bo där så länge färgen torkar. Idag gjorde målarna den fjärde (!) strykningen, imorgon kommer de att göra den femte(!). Alltså har vi inte kunnat bo i vårt nya hem på två nätter.
En enda natt har vi sovit bland kartonger och byggdamm. Det var efter tre svettiga dagar av packande, bärande och dirigerande.
Vi hade fått den briljanta idén att flyttbilen skulle köra fram till verandan i trädgården, så först fick vi hugga ner ett träd för att bilen skulle kunna komma in på tomten. Men cirkusen blev total när flyttbilen på 12 ton lyckades köra fast i den sumpiga gräsmatta. Alltså fick vi bära alla saker genom hela trädgården. Och eftersom renoveringen pågick för fullt var vi tvungna att samla alla lådor och möbler i vardagsrummet. När allt var avlastat, slutade det med att samtliga flyttgubbar och byggubbar fick hjälpa till att knuffa lastbilen upp ur de två svimmingpoolliknande hål som uppstått i leran.
Dagen efter städade vi vår gamla lägenhet. Jag blev öm i fingertopparna av allt gnidande med dammtrasan. Sååå tråkigt att städa ett ställe som man ska flytta ifrån. Sedan var det dags att bära igen. Nu hjälpte våra familjer till att bära lådor och möbler till olika rum i det nya huset. Tack för det!
Puh. Så det är kanske tur egentligen att vi fått vila upp oss lite. Men samtidigt kliar det i fingrarna att börja packa upp och fixa till i huset. Det har blivit så fint jämfört med innan. Jag kommer lägga upp bilder så fort som jag fått en riktig internetanslutning. Ses då!
