Sånger från Andra Långgatan

Det har varit några omtumlande och tröttande dagar på jobbet. Massor av möten, information och känslor som sammantaget tagit musten ur mig. Min första reaktion på att bli uppsagd från jobbet var mest en ryckning på axlarna,  beskedet var ingen överraskning. Men sedan måste jag börja fundera på mina alternativ - hur ska jag försörja mig? Vad vill jag göra? Vad KAN jag göra? Hur är det egentligen på jobbfronten? Vill jag jaga reklamjobb? Eller ska jag satsa på något helt annat?

Min copykollega på Trigger, som också blivit uppsagd, ska åka till Indien på obestämd tid och hälsa på en kompis. Coolt! Inget alternativ för mig dock. Men jag blir lite avis...

Jag blir också inspirerad när jag läser om Morten Lund, en dansk riskkapitalist och IT-entreprenör som förlorat hela sin förmögenhet som en följd av krisen. Han blev extremt rik efter några lyckade investeringar i bl.a. Skype. Pengar som han satsade i ett danskt tidningsprojekt (Startat av isländingar!! Naturligtvis...) som gick i stöpet i slutet av förra året. Nu är alla pengar borta, hans gamla medarbetare stämmer honom och han blir av med familjens dyra villa.

Men! Han har en helskön inställning.
I den här intervjun och föreläsningen säger han bl.a. (typ)

"Det är bara människor som föds rika har ett problem med att förlora pengar."
"I lågkonjunkturen är inget annorlunda för en sann entreprenör. En entreprenör kan alltid förlora allt."

...och vad det gäller hans eget misslyckande...

"Jag var lycklig innan. Jag kommer att bli lycklig igen."

En rapport från min gata just nu.

Jaha, livet tar alltid nya intressanta vändningar. Nu verkar det som om jag återigen ska bli en frilansare i Göteborgs reklambyråvärld. Sexton är uppsagda på Trigger och jag är en av dem. Inget chockerande, mest bara krångligt. Men Resumé, en introvert liten nyhetskälla, adderar lite krydda i form av en porrskandal...

En av mina största läsupplevelser utanför det vanliga skönlitterära bokformatet är Watchmen, en serieroman som kom ut i slutet av åttiotalet. Watchmen blev en inspirationskälla och föregångare till många mörka grafiska noveller och serier som sedan följde. En våg som gått över i en motsvarande filmvåg, nu senast med Batman-rullen The Dark Night.

Det var i alla fall omvälvande läsning för mig som vuxit upp med Stålmannen, Läderlappen och Fantastisk Fyran. I Watchmen tar författaren Alan Moore den vanliga superhjältesagan till en helt annan nivå. En mer realistisk och jordnära nivå. Här är superhjältarna både kantstötta och utstötta, ett gäng labila typer med ovanliga förmågor som de har svårt att hantera. Berättelsen är textrik, formen visuellt innovativ. Gott och ont är bara relativa begrepp.

Många andra grafiska noveller har blivit film, men konstigt nog inte Watchmen. Förrän nu vill säga. Jag vågar inte ha några höga förhoppningar på det färdiga resultatet, men bilderna från filmen ser helt okej ut. Svenskan Malin Åkerman spelar Silk Spectre i tajt svartgul dräkt...

Nu är vinnarna i ölomröstningen på Double Bastard Beer Blog äntligen utsedda!
Vi ölnördar kan t.ex. glädja oss åt att Oppigårds blev årets microbryggeri.
Och vi kan få bekräftat det vi redan visste: Pripps Blå Pure Sommar VAR årets mest onödiga öl...

Det är inte så många som läser den här bloggen. Så därför vill vill tacka dig, trogna läsare, som orkar att följa mina schizofrena inlägg om allt mellan himmel och jord. Bland annat du mamma, puss på dig!

Jag vet att jag gör generalfel som inte håller mig till ett ämne eller tema utan bara ser det här som ett utrymme att få utlopp för min egen perversa skrivlust. Men det är kul!

***

Just nu läser jag "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Den verkar lovande. Väldigt fransk och mysig...

***

Jag har glömt bort att rekommendera den irländska filmen "Once". En underbar bagatell, som återigen avslöjar min svaghet för irländsk musik. För den här filmen handlar till stor del om just musik. Musik som en byggsten i livet.

Filmen är inspelad med en minimal budget och på extremt kort tid med okända skådespelare. Men resultatet är fantastiskt, och mest av allt en glädjekick...!

***

Har jag sagt att jag sett musikens framtid? Den heter Spotify! Om du inte skaffat dig det ännu, så gör det. Nästan allt finns där. Rakt in i örat. Gratis.

***

Anna fyller 37 år på söndag.

***

Min arbetsplats har varit uppmärksammad i Resumé. Här och i viss mån här. Inga glada nyheter, men samtidigt inga nyheter för oss som jobbar där. 55 miljoner kronor back...hmm...det blir många godisbitar det.

Jag måste erkänna: Jens Lapidus skriver med en sådan berättarglädje att jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Med Snabba cash inför han en ny fräsch berättarvinkel inom svensk kriminallitteratur som han visserligen snott rakt av från  amerikanska förebilder som James Ellroy och George P. Pelecanos. 

Här finns inga hjältar, de tre huvudkaraktärerna är gangsters som sysslar med beskyddarverksamhet, indrivning, pengatvätt och knarkförsäljning. Det sedvanliga nystandet i polisutredningar och poliserna familjerelationer lyser med sin frånvaro. 

Boken bjuder på fartfylld, underhållande läsning, men vissa saker får man helt enkelt se förbi för att uppskatta storyn. Detta är männens värld och machovärderingarna är en given förutsättning. Kvinnorna är bara statister - de skymtar förbi som horor, bimbos eller fruar. Och knepet att använda korta ofullständiga meningar ger visserligen en känsla av karg hårdhet, men ibland blir det bara torftigt, på gränsen till skrattretande:

"Dörren in till poolen var immig. De gick in till duscharna. Sköljde av sig. Sket i bassängen."

Ridå.

 

När George Bush äntligen lämnar presidentposten, så sker det inte en dag för tidigt. Men jag har samtidigt svårt att tro att Barack Obama kan uppfylla alla förväntningar, som finns både i USA och resten av världen, när han idag svär presidenteden. Antingen fattar han för många radikala beslut, för snabbt. Eller så agerar han inte tillräckligt kvickt och kraftfullt. Han har ju redan blivit kritiserad för att många av hans närmaste medarbetare tillhör det gamla politiska etablissemanget och det kan stå i vägen för verklig förändring. Och just löftet om verklig förändring har varit det som Barack Obamas kampanj byggt på. Oavsett vilket så kommer åsikterna att hagla när den nye presidentens retorik och vackra visioner ska omsättas i handling.

Själv kände jag mig barnsligt upprymd när jag följde söndagens gala framför Lincolnmonumentet. Det var svårt att inte ryckas med av den skickligt iscensatta hyllningen av Barack Obama. Känslan av att detta är en historisk händelse var påtaglig. USA har valt en svart president. Allt är möjligt.

Enda gången som Barack Obama såg lite besvärad ut var när Bono i U2 provocerade genom att göra anspelningar på kriget i Gaza. Han hojtade att både Israel och Palestina väntat på en ny president som Barack Obama. Då rynkade Obama på pannan. Jag tyckte för övrigt att Bono gick ut lite väl hårt. Att om och om ropa "Let freedom ring!" i det här sammanhaget känns märkligt. Att avskaffa George Bush är trots allt inte riktigt samma sak som att avskaffa apartheid eller att riva Berlinmuren.

För övrigt har IKEA i USA gjort en kul kampanj i samband med presidentinstallationen. Under devisen "Embrace Change 09" har man får massor av uppmärksamhet i media. Bland annat har man byggt upp ovala rummet mitt i Washington och låtit möblera det med prylar från IKEA. Installationen bevakades av säkerhetsvakter i svarta kostymer. Och man har kört en limousin genom stan fullastad med möbler. Många trodde att det var den nya presidenten som varit ute och shoppat.

Varför inte återanvända IKEA:s svenska slogan från åttiotalet?
"Inte för dom rika, men för de smarta."

Glöm föregående inlägg. Jag kom inte iväg till jobbet imorse. Fick stanna hemma med Moa, som hade en glödande feber under natten. Men inte nog med det. Nu har jag också fått samma ****.

Så idag har vi legat nedbäddade i vår iskalla lägenhet och läst böcker.

Jag har läst "Snabba cash". Moa har läst "Så funkar det!"

Hon har berättat för mig var man känner olika smaker på tungan.

Jag har berättat för henne om tjockt bra sätt att fixa floss genom att sälja k.

Nu ska jag sova.

Aj, aj. Nu är det måndag igen. Man skulle nästan vilja ha en sån här skylt, som en kille i Reykjavik hade vid en demonstration. Texten, fritt översatt ungefär "Helvetes fucking fuck!", sammanfattar ganska bra mina känslor när väckarklockan ringer klockan kvart i sju...

Microsoft Songsmith. Jag trodde först att det var ett skämt, men programmet finns tydligen på riktigt. Reklamfilmen är däremot ett oundgrundligt mysterium. Skämt? Ironi? Allvar? Kalkon? Eller kanske helt briljant? Den sprider sig i alla fall som en löpeld på nätet. Scenen med mötet på reklambyrån skulle kunna vara ett dokumentärklipp från mitt jobb. Precis så där är det: Först lite grafer. Sedan sjunger jag en liten jingel. Och så avslutar vi med en applåd.

Jag vet inte hur länge sedan det var jag spelade Monopol senast. Var det 15 år sedan? 20 år sedan? Ännu mer? I vilket fall som helst, ikväll var det dags igen. Stella fick nämligen Monopol i födelsedagspresent.

I Disney-versionen.

Helgerån! Istället för Norrmalmstorg, Narvavägen och Folkungagatan, så hette adresserna typ Bambi, Lejonkungen och Hitta Nemo. Mitt på spelplanen fälldes ett rosa sagoslott upp. Och spelpjäserna ska vi inte tala om. Ingen känga och hög hatt så lång ögat kunde nå. Nu fick jag välja mellan Pinoccio eller Dumbo. Hmm. Då är ju Pest eller Kolera också två helt adekvata alternativ i klassikerfacket. 

Barnen var helt i spinn över att vi skulle spela tillsammans, så självklart yppade jag inte ett enda ord av mina kritiska tankar högt. Jag vill ju gärna värna om traditioner och ingjuta högt stående moraliska värderingar i mina barn, men samtidigt vill jag inte vara en glädjedödare. Inte på någons födelsedag i alla fall. 

Vi började följdaktligen att spela.

Efter någon timme var allt som vanligt. Girigheten och pengatörsten hade intagit både unga och gamla. Illviljan och skadeglädjen fick fritt utlopp när hyror betalades och fängelsestraff utdömdes. Spontana glädjedanser utfördes när någon blev rikare på en fattig motspelares bekostnad. Kapitalism och utsugarmentalitet i full blom runt köksbordet.

Plötsligt sa Anna att det var dags att avbryta spelet - för nu var det dags att gå att lägga sig.

Jag vet inte om jag eller flickorna blev mest besvikna. För nu hade Dumbo flyt. Han var på väg att bygga hus på sina tomter. Pengarna rullade in. Och så detta: Bom stopp på finansmarknaden. Luften helt ur.

Snablar också...!

En av julens roligaste händelser var en tillfällig återförening av Beep, bandet som blev starten till nuvarande The Elliots. Vår gamle basist Mattias kom på besök frånThailand där han bott de senaste fem åren. Vi firade nyår, snackade gamla minnen och fick höra sköna historier från livet i solen. Vi lyckades till och med träffas och snickra ihop en bra låt (plus en hyfsad låtidé) tillsammans innan han åkte "hem" igen.

Konstigt nog kändes det märkligt välbekant att spela ihop, trots att det var nästan tio år sedan sist. Vem vet, någon av låtarna kanske hamnar på vår kommande platta, som vi planerar att spela in någon gång under året?

Mattias! Fy fan vad jag är avundsjuk på ditt liv i värmen just nu. De senaste kvällarna har vi kurat ihop oss framför brasan i kakelugnen bara för att undvika frostskador på vitala organ. Vi SKA komma och hälsa på...!!! Vare sig du vill eller inte...