Sånger från Andra Långgatan

Jag vet inte hur länge sedan det var jag spelade Monopol senast. Var det 15 år sedan? 20 år sedan? Ännu mer? I vilket fall som helst, ikväll var det dags igen. Stella fick nämligen Monopol i födelsedagspresent.

I Disney-versionen.

Helgerån! Istället för Norrmalmstorg, Narvavägen och Folkungagatan, så hette adresserna typ Bambi, Lejonkungen och Hitta Nemo. Mitt på spelplanen fälldes ett rosa sagoslott upp. Och spelpjäserna ska vi inte tala om. Ingen känga och hög hatt så lång ögat kunde nå. Nu fick jag välja mellan Pinoccio eller Dumbo. Hmm. Då är ju Pest eller Kolera också två helt adekvata alternativ i klassikerfacket. 

Barnen var helt i spinn över att vi skulle spela tillsammans, så självklart yppade jag inte ett enda ord av mina kritiska tankar högt. Jag vill ju gärna värna om traditioner och ingjuta högt stående moraliska värderingar i mina barn, men samtidigt vill jag inte vara en glädjedödare. Inte på någons födelsedag i alla fall. 

Vi började följdaktligen att spela.

Efter någon timme var allt som vanligt. Girigheten och pengatörsten hade intagit både unga och gamla. Illviljan och skadeglädjen fick fritt utlopp när hyror betalades och fängelsestraff utdömdes. Spontana glädjedanser utfördes när någon blev rikare på en fattig motspelares bekostnad. Kapitalism och utsugarmentalitet i full blom runt köksbordet.

Plötsligt sa Anna att det var dags att avbryta spelet - för nu var det dags att gå att lägga sig.

Jag vet inte om jag eller flickorna blev mest besvikna. För nu hade Dumbo flyt. Han var på väg att bygga hus på sina tomter. Pengarna rullade in. Och så detta: Bom stopp på finansmarknaden. Luften helt ur.

Snablar också...!