Sånger från Andra Långgatan

När jag som jag idag jobbat till sent på kvällen på kontoret, så kan jag ibland drömma om att arbeta på riktigt. Att göra något med händerna och ta i ordentligt, så svetten lackar. Det är kanske därför jag ägnat de senaste två åren att blanda upp tangentknackandet med lite hederligt arbete framför stekborden på våra caféer.

Det är dock inget jämfört med att arbeta på en fiskebåt. Det gjorde nämligen min pappa i sin ungdom. Han föddes på Vestmanöarna söder om Island, där fisket var det som folket levde av. De flesta unga män tog därför jobb på sjön. Så också min far. Han arbetade många år som styrman, först på fisketrålare, sedan på lastfartyg.

Ett år seglade han med Binni i Gröf, en legendarisk skeppare som slog fångstrekord under femtiotalet. Inga andra besättningar drog upp lika mycket fisk som hans gjorde. Deras bedrifter är fortfarande omtalade på Island. Jag hittade en bild från 1956, där min pappa syns uppställd tillsammans med de andra sjömännen. Mannen med kepsen är Binni i Gröf. Den tredje mannen från vänster är min pappa - lång och gänglig, uppklädd i sin finkostym. 

Det är svårt att föreställa sig hur det var att jobba ombord på en trålare på den tiden. Men att det var kallt, blåsigt, blött och slitigt dygnet runt är jag ganska säker på. Historierna som min pappa berättade var alltid fantastiska, dramatiska och dråpliga. Ofta med en oväntad, drastisk poäng. Han härmade Binnis och de andra gubbarnas uttryck och sätt att prata, lade till och drog ifrån detaljer.

Pappa drog de där skrönorna så många gånger att jag lärde mig dem utantill. Till slut lyssnade jag bara med ett halvt öra. Men han skrattade lika mycket varje gång. Högt och hjärtligt.

Nervösa förskolebarn och stolta ettor och tvåor samlas utanför Oscar Fredrikskolans lövade entré.
Det regnar. En tydlig markering: Nu är sommarlovet slut. Vi sjunger "Sommaren är kort" med svaga stämmor. Paraplyerna fälls ihop innan barn och föräldrar marscherar upp till klassrummet.

"Hurra! Imorgon börjar vi med matte."
"Titta vilket fint klassrum vi fått. Det har utsikt."
"Lite kort information till er föräldrar bara... Nu har vi varken idrottslärare eller musiklärare längre. Sparbeting ni vet."
"Ses imorgon. Prick klockan tio över åtta."

Skolklockan ringer. Dags att gå hem.

Jag städar. Känns som ett evighetsjobb. Vi har så mycket av allt - prylar, kläder och...hårband! Jag vet inte var alla dessa hårband och clips, eller vad det heter, kommer ifrån. Det finns så många - på golvet, på köksbänken, i sovrummet, överallt! - att jag har tagit till vana slänga dem varje gång jag ser dem. Ändå dyker det upp nya hela tiden.

Ett annat mysterium är strumporna. Alla råkar ut för omaka strumpor ibland. Men vi måste ha nåt slags rekord. Efter att har försökt sortera barnens strumpor har jag bara fått ihop ett dussin par. Kvar på bordet ligger ett femtiotal (!) spräckliga barnstrumpor. Några med mönster, några randiga, men mest rosa. De ser ensamma ut, nästan förskräckta i sin skrynklighet.

Jag sitter och stirrar på dem i förhoppningen att det bara är jag som har dåligt minne. Att om jag bara koncentrerar mig så kommer jag hitta ett par. Som när man spelar memory ungefär. Men nej. Paren förblir omaka. Ska jag slänga dem? Det tar emot. Om jag gör det, då ger jag mig fan på att makarna säkert dyker upp.

Vilken timing! Veckan i Danmark blev het. Solen sken ständigt över vårt hyrhus utanför Århus. Med sandstranden bara ett stenkast bort, så kunde det inte varit bättre. Ungarna var lite frustrerade över det långgrunda vattnet, men jag och Anna känd oss lugna och trygga. Huset låg avskilt i slutet på en gata med utsikt över de danska vetefälten. Vi "hyggde" oss på kvällarna med dansk öl medan grillen osade. Dejligt.

En dag på Djurs Sommerland gjorde succé. Massor av extremt fula danskar trängdes i vattenlandet medan de rökte och drack pilsner. Köerna var lagom långa. Ungarna gillade blandningen av åk och lekattraktioner.

Jag blev dock en aning frågande till "Afrikland" - den del av parken som hade ett afrikanskt tema. Här kände jag mig väldigt svensk, eller kanske snarare politiskt korrekt, i meningen att jag snart upptäckte att danskarnas syn på Afrika verkar en aning föråldrad. Attraktionen "Hottentottkarusellen" pryds av en svart figur med extremt stora läppar,  "Kannibalgrytorna" är en variant på Lisebergs "Virvelvinden" med skillnaden att man sitter i grytor med målade lågor. På "Banaturen" åker man i bananbåtar förbi mekaniska dockor som föreställer afrikanska infödingar med ben i näsan som spelar bongotrummor.

Visst, jag förstår att det är karikatyrer, precis som vikingarna med hornprydda hjälmar i vikingadelen av parken. Men när jag samma kväll sitter framför dansk tv och följer den politiska debatten om invandring, så doftar minnet av "Afrikaland" en aning unket. Man diskuterar att Danmark fått åthutning i EU-domstolen för sina alltför restriktiva regler för uppehållstillstånd till invandrare gifta med danskar. De invandarfientliga politikerna försöker skyla över sina egna fördomsfulla och opportunistiska åsikter i frågan med diverse snömosiga uttalanden om folkopinionen och odemokratiska regler inom EU. Det hela är faktiskt ganska pinsamt, eller snarare plågsamt.

Men missförstå mig rätt. Bortsett från just den saken diggar jag Danmark och danskarna. Och maten och drycken. Och Århus är en trevlig stad.

I will be back...

NU drar vi broderlandet i väster. Vi har hyrt ett hus utanför Århus. Är tillbaka om en vecka. Vi får se om vi hörs innan dess...

Idag har vi sökt om nya pass för barnen.
Vi tog spårvagnen till passexpeditionen vid Svingeln.

Kassörska: - Ja, och så skriver båda vårdnadshavarna under här.
Anna:           - Petur, kom hit du måste skriva under!
Kassörska:  - Och så era körkort, tack.
Anna:            - Vadå, har du inte körkortet med dig? Vaddå glömt!!!???

Nästa vända tog vi bilen.



Greta Stella Pétursdottir



Kajsa Lingon Pétursdottir

Full fart! Igår var Anna på möhippa. Under tiden besökte jag och barnen möhippeoffrets sambo Fredrik. Han grillade utsökt god mat bl.a lammsstek, pilgrimsmusslor och kryddiga korvar. Vi blev proppmätta, kollade på fotboll, blev besvikna på sista-minuten-målet och åkte hem. Under tiden lyckades Stella dra på sig feber.

Jag hämtade min mamma, som följde med till stan och passade barnen eftersom jag var tvungen att åka vidare. Alla ungar grät och skrek om vartannat när jag lämnade lägenheten.

Därefter hämtade jag min kusin Dagný på Landvetter. Hon ska stanna hos oss i tre veckor. Kul!

Idag har jag jobbat på Egg & Milk i Göteborg.
Det var svettigt. Ständig kö, mycket stress. Ingen dryck, ingen mat. Trött.

Over and out...

Det har skett en flytt av bloggen, så jag har haft lite trubbel att skriva. Men nu verkar allt vara i fas igen.

Den senaste veckan har varit fantastisk. Jag hade nästan glömt bort känslan av att vara ledig. Men nu har jag faktiskt varit ledig tre dagar i rad. Och tre helger i rad! Jag läser böcker. Kramar på barnen. Och blir irriterad också, särskilt på helgerna, jag är inte riktigt van vid kaoset som tre barn en lägenhet innebär emellanåt.

Detta har hänt:

Anna var med i radio P4  i onsdags. Det blev ett kort inslag, som mesta handlade om amerikanska pannkakor. Anna var riktigt proffsig. Hon börjar bli van, det har trots allt blivit ett tiotal intervjuer med tidningar och tv genom åren. De lade upp ett recept på Sveriges Radios hemsida. Bilden var lite ynklig tycker jag och Annas namn felstavat. Men ändå.

Massor av avslutningar. Juni är fullpackat med diverse aktiviteter på dagis och skola. Moa hade drop-in och disko. Stella hade avslutning på dagis i Azaleadalen. Solen sken som vanligt och vi hade knytkalas. Dagens största succé var Styltmannen som plötsligt dök upp. Som namnet antyder så går styltmannen går på höga styltor i en röd outfit. Bakom identiteteten döljer sig Tones pappa Finn, som till vardags spelar percussion med Håkan Hellström.

Kajsa kapsejsar konstant. Risken finns att någon tror att vi är världens mest inkompetenta föräldrar, men det är ett faktum att Kajsa haft extrem otur den senaste veckan. Hon har ramlat ut ur sängen tre gånger. Bonk i trägolvet! Och hon har ramlat tre gånger ur vagnen. Bonk ner i sanden på stranden med fejset först. Hon är av gott virke dock. Inga allvarligare skador eller men har registrerats.

Releasefest med LongKalsong. Barnens idoler spelad på en bakgård på Tredje Långgatan. Det bjöds på korv, saft och godis. Moa och Stella, som faktiskt fick skivan två veckor innan releasen, satt längst fram och sjöng med i alla låtar. När vi lämnade tillställningen var tjejerna lyckliga och varsin t-shirt rikare. Det var väldigt bra och kul. Tack Tompa och Mackan!

Helgen i Strömstad blev intensiv men trevlig. I sista sekunden bestämde vi att hela familjen skulle åka, så jag fick lite sällskap. Eller lite och lite förresten. Det blir packat i vår lilla lägenhet på cirka 25 kvadrat när alla fem ska kampera där samtidigt. Men det går med lite vilja.
    På lördag kväll besökte vi familjen Huldt (Moas klasskamrat Tildes familj) ute på Rossö, där vi åt räkor och grillade musslor bland annat. Väldigt trevligt, i ett vackert sommarhus alldeles vid havet.
    För övrigt var det kallt, väldigt kallt....

Om en liten stund börjar Later med Jools Holland på Kanal Nio. Missa inte det!

Den kalla vinden satte inte stopp för Moa och Stella idag. Nej minsann, de skulle bada. Så var det bara.
Jag trodde att de skulle banga när vi väl kom ner till badet i Tumlehed. men jag hade fel. Båda hoppade i - flera gånger till och med. Vad vattentemperaturen var, vet jag inte, men kallt var det. Garanterat.

Att ha tre barn är underbart. Men det gör det också tillvaron lite mer komplicerad. Just nu turas flickorna om att vara sjuka. Idag är Kajsa, 1,5, hemma eftersom hon har feber. I slutet av förra veckan var Stella hemma för att hon hade springmask. I början av samma vecka var Moa hemma med halsont och feber. 
     Överhuvudtaget är dagis en källa till diverse åkommor, som sprider sig vidare i familjen. Särskilt jobbigt är det här med lössen. Under flera månaders tid har vi brottats med löss som härjar på Stellas dagis. När hon fått det, så sprider det sig snabbt till alla kalufser i familjen. Vi har säker lagt tusen spänn på olika avlusningsmedel. Precis när man tror att det är över, så dyker det upp något nytt fall på dagis. Då får man kolla och kamma och tvätta igen. Oerhört irriterande.
     Är det bara så här på vårt dagis, eller är det vanligt?

Imorgon söndag kommer Anna till Strömstad. Barnen blir passade av  mormor och morfar. Vi ska ha ett litet möte på caféet, så det blir mest jobb som vanligt. Men det ska bli väldigt trevligt med sällskap i bilen hem till Göteborg igen. Jag längtar redan...Over and out...

Ja, dramatiskt värre har det varit. I torsdags bröt det ut en mindre brand där hemma. I Moas säng. Medan hon låg och sov i den. Vi är lyckliga att det gick så bra som det gick...

Jag vaknade av röklukt klockan fem på morgonen och fann Moas rum fyllt med rök. Jag ryckte ut henne öppnade alla fönster och upptäckte till min stora förvåning att det pyrde i sängen. Elden hade tagit sig igenom två madrasser, hålet var stort som en handflata ungefär, och letat sig ända ner till sängbotten. Moa har antagligen rivit ner sänglampan med foten, lampan har samtidigt tänts och sedan fjuttat eld på madrassen. Den har i sin tur orsakat kortslutning så att proppen gått. Men hon har inte bränt sig. Och trots röken mådde hon bra. Märkligt.

Men historien är inte slut. Efter att jag släckt glöden i alla madrasser och täcket och sedan hällt vatten i sängbotten, så var alla lite skärrade. Men vi lugnade ner oss så småningom, tjejerna började till och med kolla på Bolibompa. Då känner vi att det börjar osa igen. Sängbotten har tagit fyr, nu är det tre svarta fläckar som sprider ut sig och pyr rök. Jag släpar ner sängbotten tre trappor till gården. Precis när jag kommer ner så flammar lågor upp mellan stålfjädrarna. Jag rusar och hämtar vattenslangen i tvättstugan och lyckas släcka branden.

Moa verkar ha änglavakt. Hon har blivit påkörd av en skåpbil och klarat sig med ett ärr på foten. Hon har blivit attackerad av en känguru i Australien och kommit undan med blotta förskräckelsen (Jo, det är en sant!) Och så det här. Jag hoppas att det var den sista incidenten. Någonsin.

Jag och Anna är i Strömstad utan barn. De tar mina svärföräldrar hand om, sicken  lyx (Tack Lars och Monika, ni är änglar!). Vi har jobbat hårt idag på Egg & Milk, ändå känns det som semester.

Igår åt vi pizza på det nya stället i stan, Wasa nåt heter det. Helt okej. Ganska mysigt och pizzan har fått sig ett rejält lyft. Vi var till och med på nattklubb, Oxygene på Hotell Laholmen. Vi var helt ensamma i lokalen, men bartendern var väldigt trevlig. Idag har vi bokat bord på Rökeriet på Torskholmen. Då kanske det blir de berömda räkorna från Strömstad. Vi får se. Over and out...