Bröllopbesvär
I sommar har jag varit på två bröllop och snart ska jag på ett tredje. Vilken ynnest. Gå på fest, äta god mat, dricka gott vin och dansa tillsammans med glada människor. Alltsammans saker som jag verkligen uppskattar och gärna sysselsätter mig med så snart möjlighet ges.
Mitt enda problem är detta: Jag har nu inträtt i ett tillstånd av sådant välmående att när jag ska ikläda mig mina finplagg, så skaver det på olika ställen. Det vill säga: Jag är för fet.
Inför det senaste bröllopet inhandlade jag därför ett par nya byxor. Valet av byxor avgjordes av det låga priset. Men kruxet var att byxorna bara satt klädsamt om jag placerade bältet i höjd med naveln. Aldrig tidigare i mitt liv har möjligheten att bära byxor på det sättet föresvävat mig. Jag har alltid varit en bältet-under-magen-man.
Ernst Günther har livremmen högt uppdragen i Änglagård, men eftersom Ernst inte är en självklar stilförebild så var jag minst sagt tveksam över att köra samma grej nu när jag skulle gå på bröllop.
Tricket var att låta skjortan hänga utanför. Då skymdes bältet och byxorna satt galant – gubbstilen var inte uppenbar. Jag intalade mig att upplägget var en diskret och praktisk lösning på mina klädproblem och gav mig av på bröllopsfest. Och det gick fint. Inga problem alls faktiskt. Ganska bekvämt till och med, både under middagen och när det var dags för dans frampå kvällskvisten. Jag fick mindre skav och mera svängrum, så att säga.
Så nu är den stora frågan inför nästa bröllop: Under eller över?
På festival
Mannen i mitten är sångare i det amerikanska bandet "Edward Sharpe & The Magnetic Zeroes". Bandet spelar på scenen cirka 20 meter bort, men Alex Ebert har mitt under konserten lämnat scenen för att "feel the sun" som han säger. Publiken sitter i en ring runt honom, ler och fotograferar och när han uppmanar alla att ställa sig upp och dansa, då gör alla det. Snällt och beskedligt lyfter de på benen och viftar med armarna i takt med musiken så hippieaktig de bara kan.
Den här spelningen som inleder Way Out West är kaotisk, ofokuserad och ganska skön faktiskt. Alex Ebert tar långa pauser för att dricka vatten eftersom han har feber, bandet träter om vilka låtar de ska spela och sångerskan Jade Castrinos springer, sitter, ligger, hoppar och klättrar runt som ett stort, lyckligt och överaktivt barn i snickarbyxor.
Den här spelningen som inleder Way Out West är kaotisk, ofokuserad och ganska skön faktiskt. Alex Ebert tar långa pauser för att dricka vatten eftersom han har feber, bandet träter om vilka låtar de ska spela och sångerskan Jade Castrinos springer, sitter, ligger, hoppar och klättrar runt som ett stort, lyckligt och överaktivt barn i snickarbyxor.
När Alex Ebert frågar publiken vad de ska sjunga om ropar någon "broccoli". Då improviserar Ebert en text om, just det, broccoli. Hur livscykeln kan symboliseras av broccoli – man växer upp, skördas, äts och skits ut. Typ så tror jag att han menar i alla fall.
Sedan följer allsång i "Home". Bandet tackar, bugar och bockar. En bra start på festivalen.
40
Jomenvisst. I juli fyllde jag fyrtio år. Jag betedde mig som ett riktigt praktarsel inför bemärkelsedagen. Gnällde för familjen om vi inte hade fixat något kalas. Var sur och grinig, men gjorde inget åt saken själv.
Men så hade alla mina tjejer, alltså frun och döttrarna, fixat ett fantastiskt fint överraskningskalas. Familj och vänner och massor av barn gömde sig i vardagsrummet när jag kom hem. Och jag blev helt överraskad...på riktigt, så min reaktion blev ganska så tam. Inte som i amerikanska filmer, där de slår ut med armarna och gapar och skriker av förvåning. Nä, jag var mer tillbakahållen.
Men så hade alla mina tjejer, alltså frun och döttrarna, fixat ett fantastiskt fint överraskningskalas. Familj och vänner och massor av barn gömde sig i vardagsrummet när jag kom hem. Och jag blev helt överraskad...på riktigt, så min reaktion blev ganska så tam. Inte som i amerikanska filmer, där de slår ut med armarna och gapar och skriker av förvåning. Nä, jag var mer tillbakahållen.
Men jag blev väldigt glad, det ska ni veta alla som var där.
Så frågan är: Hur känns det att vara 40 år gammal? Tja, ganska bra. Åtminstone i sinnet. Även om jag måste erkänna att kroppen inte känns helt i form. Fet (igen) och ringrostig. Jag noterar följande ålderskrämpor: Ont i ryggen (senaste veckan), halsbränna (efter sommarens lådvinsorgier och grillkvällar) samt stickningar och värk i vänster hand (en kollega påpekade att stickningar i just vänster arm kan vara ett tecken på hjärtproblem, så nu räknar jag med sömnproblem också...av oro för en hjärtattack)
Jag har dessutom börjat bära hatt. Ett definitivt tecken på högre ålder.
Framförallt känner jag mig gammal när det kommer till minnet. Jag har inga minnen. När min fru berättar om händelser från barnens barndom så minns jag inte. Incidenter, namn och detaljer är som bortblåsta. Jag rör ihop saker och ting på ett oroväckande vis.
Att investera pengar i resor, restaurangmat och andra upplevelser är troligen helt bortkastat på mig. Vad kommer jag minnas på min dödsbädd egentligen? Oväsentligheter förmodligen. Som texten till "Thunder Road", receptet på scones och namnet på min första kälke...
Harpa och lunnefåglarna
Nybyggda konserthuset Harpa i Reykjavik är gigantiskt. Ett monument över de god årens spendervansinne på Island, men också över den framtidstro som trots allt lever vidare. Man skulle kunna tro att landet har 5 miljoner invånare istället för 320 000, för det här huset skulle kunna stå i vilken europeisk miljonstad som helst.
Lite arbete kvarstår. Kinesiska målare håller på att färdigställa den knarkigt utformade glasväggen när vi besöker huset. Men inne i konsertsalarna repeterar musikerna redan och konsertlivet är i full gång. I oktober flyttar Iceland Airwaves hit, den största rockfestivalen på ön kommer att husera i alla tre salar. Antagligen är det vattnigt isländskt öl i plastmuggar som gäller då, för ungdomarna lär inte ha råd med bubblet i baren.
En taxichaufför berättar att bygget av Harpa innebär att Island nu för första gången är ett alternativ för internationella konferenser, kongresser och mässor. Bredvid Harpa ska man bygga ett stort hotell med tusen rum. Så nu räknar man med allt fler affärsmän kommer att besöka Reykjavik. Ändå råder det inte någon brist på turister. I centrum vimlar det av välmående besökare i svindyra friluftskläder. De är på jakt efter det vilda Island, där valar, vulkaner och karg natur utgör dragkraften.
Av någon anledning har lunnefågeln blivit en symbol för isländsk turism, förmodligen för att den ser gulligare ut än fåret eller torsken. Men lunnefågeln är inte direkt något som invånarna själva funderar över. I vilket fall som helst dyker den väldigt sällan upp i vardagskonversationer. Islänningarna har fullt upp att betala av sina lån och få ihop pengar till hyra, mat och bensin...
Vykort från Island
