Sånger från Andra Långgatan

Mannen i mitten är sångare i det amerikanska bandet "Edward Sharpe & The Magnetic Zeroes". Bandet spelar på scenen cirka 20 meter bort, men Alex Ebert har mitt under konserten lämnat scenen för att "feel the sun" som han säger. Publiken sitter i en ring runt honom, ler och fotograferar och när han uppmanar alla att ställa sig upp och dansa, då gör alla det. Snällt och beskedligt lyfter de på benen och viftar med armarna i takt med musiken så hippieaktig de bara kan.

Den här spelningen som inleder Way Out West är kaotisk, ofokuserad och ganska skön faktiskt. Alex Ebert tar långa pauser för att dricka vatten eftersom han har feber, bandet träter om vilka låtar de ska spela och sångerskan Jade Castrinos springer, sitter, ligger, hoppar och klättrar runt som ett stort, lyckligt och överaktivt barn i snickarbyxor.

När Alex Ebert frågar publiken vad de ska sjunga om ropar någon "broccoli". Då improviserar Ebert en text om, just det, broccoli. Hur livscykeln kan symboliseras av broccoli – man växer upp, skördas, äts och skits ut. Typ så tror jag att han menar i alla fall.

Sedan följer allsång i "Home". Bandet tackar, bugar och bockar. En bra start på festivalen.