Sånger från Andra Långgatan

Detta har jag lärt mig av att läsa senaste numret av Filter:

Lite insiderinformation för dig som läser min blogg. Men säg inget till någon...;-)

Jag trodde att brittiska indiebandet James var avsomnat för länge sedan. På åttiotalet hade jag några skivor med dem som var...sådär. Men i veckan upptäckte jag att de precis har släppt en ny skiva. Som faktiskt är riktigt riktigt bra. Bättre än det som James släppte när de slog igenom.

Kolla in albumet på Spotify. Melankolisk musik med morbida texter. Underbart!

Den här veckan har jag besökt verkstadsgolvet i en riktig fabrik. En fabrik där man tillverkar dasspapper och hushållspapper. Lite skillnad mot den vanliga kontorslunken. Stora bullriga maskiner, svaveldoft och kletig pappersmassa. Löpande band, truckar och packningsmaskiner.

Men det var korridoren med stämpelkorten och lunchmatsalen som väckte minnena. Mina somrar på den stora bilfabriken kändes plötsligt inte lika avlägsna. Jag tror att jag fortfarande skulle kunna ratta en truck ganska bra. Och jag skulle säkert kunna dricka automatkaffe runt ett slitet bord med kollegor i ljusblåa overaller. Köa till stämpelmaskinen. Stämpla ut prick klockan 15.38. Allt det där.

Samtidigt är jag oändligt tacksam att jag slipper. Inget snack om den saken.

Jag minns allt. Hur tanterna packade ner reservdelar i blåa papplådor och klistrade på vita etiketter. Jag satt där också en hel sommar, i "klimakteriesalen". Jag minns Tommy med polisongerna som luktade sprit varje eftermiddag. Ingen sa något, han fick köra truck ändå. Och så minns jag sommarjobbarna som försökte smuggla ut vindrutetorkare i byxbenen, men åkte fast och fick sparken. Jag minns killen som hette Dejvid, inte David. Hans mamma älskade nämligen tv-serien David Crockett och hon ville vara säker på att namnet skulle uttalas rätt. Jag minns alla lagerhyllor med sjukhusgröna pallar. Jag minns ledan.

Och så minns jag Peter som under en kafferast berättade att han skulle få barn med en tjej han inte kände. Han var i min ålder och rädslan lyste ur hans ögon. Den stunden minns jag också.

"Framtiden är redan här" är en av de mer slitna flosklerna, eller hur? Men när jag såg det här korta reportaget på NY Times hemsida, så fick jag faktiskt den känslan. Det finns alltså 3D-printers, på riktigt. Du har en tredimensionell ritning, trycker på print och så kommer det en avancerad mekanisk konstruktion ut ur en låda. Fix och färdigt, utan någon montering.

Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att oroa mig för framtiden och gräma mig för det förflutna. Varför vet jag inte riktigt. Kanske kan någon psykolog eller hjärnforskare förklara det för mig någon gång, men just nu gissar jag bara.

Förmodligen fyller det någon funktion som vi ärvt från tiden när jakten på föda var den mänskliga rasens huvudsakliga utmaning. Oron höll oss på alerten. Utan den ingen mat. Och utan grämelse ingen utveckling. För när vi grämer oss glömmer vi inte våra misstag. Och då upprepar vi dem troligen inte heller.

Men nu är jag här, tillbaka i framtiden. Och då är kedjan mellan mina handlingar och maten på bordet klart mer abstrakt. En vanlig vecka är en hinderbana av livsadministrativa utmaningar som jag oftast manövrerar mig igenom på ett eller annat sätt. Det är inte problemet. Nä, den stora energislukaren är den oformliga klumpen av tankar och funderingar som omsluter nuet.

Tankar på det som ska komma - och på det som varit.

Till och med när jag är på semester kan jag inte bli kvitt det. Trots sommarens lata, kravlösa dagar och bristen på fasta planer så verkar jag ha ett behov att ständigt ha ett svagt surr av ängslan i bakhuvudet.

Jag konstruerar orosmoment. Det värsta är att jag inte ens kan komma på något exempel nu. Jag bara vet att det är så. I gryningen, timmarna när jag växlar mellan sömn och vakenhet, då kommer tankar om barnen, jobbet, bandet, huset, frun, mamma, pappa, det förflutna och framtiden. Saker jag sagt. Saker jag gjort. Saker jag borde ha gjort. Saker som jag inte borde ha gjort.

Och när jag vaknar framstår tankarna så oproportionerligt stora och överdrivna. Varför i hela friden snurrade den där funderingen på repeat och störde min skönhetssömn? Den skitgrejen!?

På Island har man dragit igång en charmoffensiv för att locka fler turister till landet. Kampanjen "Inspired by Iceland" är en smula klämkäck i mitt tycke. Men för några månader sedan så ordnade man en stor konsert i Reykjavik där många av Islands största band spelade live och det var kul att kolla på. Bland annat framförde bandet Hjaltalin denna trevlig trudelutt i vackra omgivningar. Håll tillgodo.

 

Idag fick jag ett brev från kommunen. De berättade att de vill börja härja runt i Slottskogen och att vi nu är välkomna att tycka till om planerna. Bland annat vill stadsplanerarna bygga en ny entré vid Linnéplatsen, anlägga nya gångvägar, dra igång några nya matserveringar och bygga ett s.k. Naturum.

Naturum är tydligen en byggnad där besökare kostnadsfritt ska kunna lära sig mer om Slottskogen, Botaniska Trädgården och Änggårdsbergen och bli inspirerad att utforska naturen där. Man har flera förslag på var det kan ligga, t.ex. vid Linneplatsen med en hiss upp till Naturhistoriska eller vid Villa Belparc med en gång- och cykelbro över till Botaniska trädgården.

Det mesta låter ganska bra tycker jag. Kolla in planerna på kommunens hemsida här.

Jag noterade även att det finns ett förslag på att flytta ytterligare en landskapsstuga till kullen där det idag bland annat ligger en Smålands-, Hallands- och Dalsslandsstuga. Området är som ett litet mini-Skansen med gamla hus från olika delar av landet. Helt galet egentligen. Man har köpt gamla kåkar och uthus och så har man monterat ner dem bräda för bräda, packat alltihop på en lågtradare, kört till Göteborg och byggt upp husen igen. Nu i Slottskogen. En ganska bisarr idé egentligen. Att förvandla lantisarnas hem och gårdar till underhållning för stadsborna. Som en freak show liksom.