Just nu är inte bloggen prioriterad i mitt liv. Det får räcka med fredagsmusik för tillfället. Dagens fredagsmusik är jj, ett band från Göteborg som jag upptäckte i veckan genom en artikel i NY Times. Musiken finns på Spotify och är av blandad kvalitet, men den här låten och snygga videon gillar jag. Ha en skön helg!
Jag sjöng in de två första spåren på The Elliots skiva under veckan. En av låtarna fick en klar Tindersticks-vibb som kändes riktig skön. Jag var helt inne på Tindersticks i slutet av nittiotalet, men nu har jag inte haft koll på dem ett tag. Den nya singeln "Black Smoke" släpptes passande nog alldeles nyligen. Ovanligt energiskt, för att vara Tindersticks. Men bra!
Joanna Newsom representerar ett plågsamt musikminne för mig. Jag stod i ett tält en Roskildefestival medan hon spelade harpa och sjöng. Det var mitt på dagen och solen hamrade ner så att dammet yrde över festivalområdet. Det luktade öl, piss och svett. Den barnsliga rösten malde på och min bakfylletrötta hjärna fick fullständig panik i värmen.
I det här klippet från veckans Jimmy Fallon show återupprättar hon hedern. Ett extra plus för hennes gulliga ticks.
Jag glömmer ibland hur svårt det är att vara barn. Alla rädslor, alla orosmoment och alla frågor. Hur oförstående alla "de stora" kan vara. Hur grym världen faktiskt är ibland. Hur motsägelsefull tillvaron är när allt sker på andras villkor hela tiden. Hur vi vuxna säger en sak och gör en annan, utan att blinka. Alla dessa desillusionerade, trötta, cyniska och onda människor som invaderar våra liv varje dag.
Musiken är okej, men absolut inte främsta skälet till att OK Go med låten "This Too Shall Pass" är dagens fredagsmusik. I den här videon tar bandet den klassiska kedjeraktionsidén (som man sett i massor av YouTube-filmer) till helt nya höjder. Hjärnorna bakom det här sjuka upplägget har lagt ner sanslöst mycket tid på det här klippet.
En av mina laster är att jag inte kan låta bli att handla på bokrean varje år. Den här gången gjorde jag en snabb räd. Jag plockade ihop några böcker som jag blivit sugen på sedan tidigare. Det tog max 5 minuter att inhandla dem, men jag gissar att det kommer ta fem år att få läst dem.
Veckan har vimlat av dubbelgångare. Först Melodifestivalen i lördags, där Py Bäckman såg ut mer ut Ozzy Osbourne än originalet och så Neo som inte bara såg ut som Mika, han lät som en kopia också. Men så har jag gjort en lokal spaning också...
Jag bläddrade nämligen i G-P. På första sidan av kulturdelen var en stor artikel om en ny serietidning med Loranga Dartanjang och Mazarin. Fast var det verkligen Loranga i de där serierutorna? Jag kan svära på att det var en svettig gammal funkdiva från Göteborg, nämligen Emrik Larsson. Jag har bildbevis. Den där randiga kaftanen går inte att ta miste på. Men framförallt är det inte bara utseendet som är slående likt, utan hela personligheten. Barnslig, bohemiskt, musikalisk och anarkistisk. Hela paketet stämmer!
