Sånger från Andra Långgatan

Tänkte ge en liten lägesrapport om The Elliots, som numera är en trio: Vi fortsätter att fila på vårt nya låtmaterial. Nu handlar det om att strukturera låtidéerna och spela in dem med sång, gitarrer, piano och kör. Vi har kommit ungefär halvvägs med att skriva en ny samling låtar som förhoppningsvis kommer att ges ut i någon form, någon gång.

För att vara The Elliots är vi i en ovanligt produktiv fas just nu. Av 12-15 låtidéer som vi ämnar att spika melodi och komp till, är vi hittills färdiga med 6-7 stycken. Idag fick vi ner hela två demolåtar på hårddisken och i snitt lyckas vi spela in en ny låt per repetition, vilket är ovanligt snabbt jobbat för att vara oss. Mycket saknas fortfarande, t.ex. trumkomp och färdiga texter, men det känns ändå som att vi har starkt material att jobba vidare med. 

Japp. Det var rapporten det.
I väntan på en ny The Elliots-skiva kan du alltid lyssna på vår MySpace-sida.

Då var Göteborgsvarvet avklarat. För första gången i mitt liv har jag ställt upp i en organiserad idrottstävling i en individuell sport. Jag är mörbultad och ledbruten som en gammal gubbe. Lite besviken över min tid, men ändå lite stolt över bedriften. Och kluven till den så kallade folkfesten...

Manfallet var stort bland mina arbetskamrater. Fyra pers totalt, minst dubbelt så många var anmälda. Alla har sprungit förut, så råden haglade. Jag lyssnade lite halvhjärtat och tyckte att uppståndelsen var en aning överdriven. Jag har ju trots allt tränat regelbundet och sprungit sträckor mellan 14-18 km lite då och då. Tre kilometer till borde inte vara några problem. Tänkte jag.

Men det är klart. När jag såg alla taggade löpare med träningskläder i de senaste funktionsmaterialen, gps-klockor, vattenflaskor i futuristiska former runt höfterna som patronbälten och något lätt galet i blicken blev jag lite osäker. Kanske hade jag missat nåt i min uppladdning? Det räcker kanske inte bara att träna i en fladdrig Adidasoverall? Detta är en vetenskap och det är jag som den intet ont anande novisen.

Nåväl. Starten gick och jag körde på i mitt eget tempo. Halvvägs genom loppet, på Hisingen, började det kännas tungt i benen. Oväntat tungt. Det var då mina onda tankar tog form. Min trötthet stod i stark kontrast till publikens käcka tillrop. "Ett "Kom igen!" till, så stannar jag och nitar någon!" tänkte jag medan jag stirrade håglöst framför mig. Dessutom kändes det som att alla löpare sprang förbi mig med spänstiga steg. "De jävlarna!".

Men det var vid 18 kilometers markering som det hände. Jag gick rakt in den berömda väggen. Benen lydde liksom inte. De släpade sig fram, så att jag blev helt matt. Jag stannade och promenerade till och med några gånger i Allén och uppför Övre Husargatan. Det vara bara när Anna, barnen och några kompisar hejade på mig som jag satte lite extra fart för att impa.

Jag bet ihop den sista kilometern och sprang på så gott jag kunde. Men när jag passerade mållinjen var jag helt färdig. Jag kom in på tiden 2.13 minuter. Nästan på sekunden samma tid som min arbetskamrat Petra. Alltså var jag 13 minuter från mitt mål. Lite surt. Men en läxa. Det är skillnad på 18 km och 21 km. Nästa gång (!) ska jag ladda ännu bättre. Och så kanske köpa ett sånt där patronbälte med vattenflaskor. Det måste hjälpa.

Ikväll dricker jag en flaska Rouge Track Town 200 Meter Ale. En India Pale som bubblar över av blommig humlesmak. Flaskan är en lämplig gåva från några ölvänner för att gratulera till mein prestation. Mums!

Jag bockar, tackar och njuter... over and out!

En av mina svagheter är att jag inte läser böcker i samma takt som jag köper dem. När jag ser intressanta böcker till bra pris, så kan jag inte låta bli. Med tiden växer högarna. Jag försöker beta av dem, men det går trögt. Det blir den naturliga gallringen som avgör vilka böcker som jag klarar att ta mig igenom d.v.s. om boken är för snårig, tung och svårläst så somnar jag helt enkelt. Följande två titlar har klarat testet de senaste veckorna...

Flickan som älskade Tom Gordon

Stephen King

Som alltid med Stephen King dras man in av berättarglädjen. Men att läsa "Flickan som älskade Tom Gordon" är som att äta på McDonalds. Helt okej för stunden - lättsmält och lagom gott - man vet vad man får, men glömmer det ganska snabbt efteråt. Som gammal basebollfan gillar jag dock hur King lyckas få Red Sox att spela en viktig roll i den här thrillern om nioåriga Trisha McFarland som går vilse i skogarna i New England. Och självklart innehåller storyn ett element av övernaturlighet.

Kejsaren - Svärdens fält

Conn Iggulden

Många blodiga slag, men ganska blodfattiga personbeskrivningar i den här tredje delen av romansviten om Julius Ceasar. Om man läser den som en dramatiserad historiebeskrivning (vilket det inte är, mycket av romanen är uppdiktat) så är det läsvärt ändå. Åtminstone för att bättra på kunskaperna om romarriket...

Vi har haft diskobowlingkalas för Moa och hennes kompis Tilda. Det kändes mystiskt att gå ner mörkret på Interbowling på Stigbergsliden, när solen sken från en klarblå himmel. Men barnen var lika glada för det.

***
Den 16 maj springer jag Göteborgsvarvet. Som förberedelse till det sprang jag ut till Torslanda igår, en sträcka på cirka 18 km som jag avverkade på 1.36 min. Med samma tempo kommer jag att klara varvet under 2 timmar, vilket är mitt mål. Värt att firas tänkte jag. Men det var inte särskilt smart att fira min löprunda med några öl. Vätskebristen fick mig att vrida och vända mig hela natten och jag vaknade med dunkande huvudvärk...

***
Retro-Petur gick och handlade CD-skivor idag. (Jo, det finns fortfarande folk som gör det!) På Bengans kan man köpa 10 CD för 499:- just nu, så jag gick loss fullständigt: Tom Waits, Dr John, Feist, Bright Eyes, Ray Davis, Bob Dylan, The Cure och Isobel Campell & Mark Lanegan hamnade i påsen.

***
Mer musik. Nu har jag har köpt min biljett till Way Out West.
Listan på färdiga artister börjar att se bättre och bättre ut. Nu senast kom Glasvegas. Men jag ser verkligen fram mot andra akter som  Band of Horses, Bon Iver, Amandou & Mariam, Calexico, Arctic Monkeys och framförallt Anthony and The Johnsons med Göteborgs Symfoniker. Det sistnämnda kan bli oförglömligt...