Förgrymmade unge!
"Life is what happens to you while you're busy making other plans." John Lennon
Ibland undrar jag hur jag blev "stränga pappan"? Klyschiga pappan. Jag kommer på mig själv med att dundra ut arga instruktioner till mina barn. "Och så tar du upp jackan efter dig!", "Hur många gånger har jag sagt att ni inte får åka skateboard i vardagsrummet!?", "Om du inte slutar skrika så får du gå in på ditt rum!!!"
Jag blir så makalöst irriterad att det inte står i proportion till ungarnas infall, smågnabbande och tjat. Men jag försöker inte ursäkta mig eller så. Har inget dåligt samvete. För jag tror faktiskt inte det är så farligt att dundra lite då och då. Mina döttrar vet att jag älskar dem ändå, det är jag säker på.
En intensivkurs i att våga visa sina känslor kallar jag det.
Att jag samtidigt riskerar att likna Emils pappa, som i sin desperation att ta kontroll över det okontrollerbara istället blir en fånig pajas, det får jag leva med.
