"Oh dear! Oh dear! I shall be too late!"
Packa. Städa. Renovera. Jobba. Leka. Träna. Sova...
På lördag flyttar vi. Fram till dess är det fullt upp. Min morot är flyttpizzan på lördag kväll.
Räkna med sporadiska rapporter...
Midnattsloppet
Riktigt skoj. Min officiella tid på Midnattsloppet blev 52 minuter och 17 sekunder och det är jag grymt nöjd med. Vi firade efteråt på The Rover med några riktiga fina flaskor öl.
Särskilt passande var 100 Meter Ale från Rouge, en smaskig humlebomb. Mmmm, den där första klunken öl var helt underbar. Och den sista var inte dålig den heller; en Oude Geuze från Hanssens, syrlig och uppfriskande.
Och just det! Sa jag att vann över Christian med en sekund.
Det måste kännas surt att förlora med så lite...;-)
Det måste kännas surt att förlora med så lite...;-)
Ett viktigt meddelande
Jag ska springa en mil på lördag. En mil genom stadens centrum tillsammans med 10.000 andra löpare. Vad vill jag bevisa? Vad vill de andra 9.999 löparna bevisa? Och för vem?
Jag säger till mig själv att jag springer för att det är kul. Njutningsfyllt till och med. Att känna lungorna frusta, blodet pumpa och svetten rinna. Jag gör det för hälsans skull. Jag mår så bra. Och det är såå sköönt efteråt. Allt det där är visserligen sant. Men självklart finns det ett betydande inslag av fåfänga och tarvlig tävlingsinstinkt också.
Jag läser Bodil Malmstens blogg:
"Det hjälper inte.
Ett råd, en order till alla kvinnor som fortfarande befinner sig på rätt sida sextio, femtio, fyrtio, trettio, tjugofem, till alla som befinner sig i riskgruppen, kvinnor som män:
GÅ INTE PÅ DET.
Dagkräm, nattkräm, halskräm, ögonkräm, handkräm, fotkräm, kräm mot celluliter, kräm för celluliter, massage, ligga med benen högt, lågt, workout, jazzbalett, jogging, jag har ätit grönt, ätit rött, ätit fettfritt, ätit fettbemängt, gös, jag har levt på spannmål, på levande föda, på död föda och vegeterande.
Det finns ingenting jag inte har gjort och det hjälper inte, det ändrar ingenting - hoppa över det.
Lägg pengarna på parfym, champagne, Läkare utan gränser, leksaker till barn, en ny bil, en bukett liljor, gladiolus, en DVD-box, Mad Men, The Shield, Sopranos, res någonstans där allting är vackert och vänligt, snorkla bland koraller, vindsurfa, dansa med vargar och lamm.
Ha så roligt som möjligt så länge det varar.
Att stoppa åldrandet är som att försöka stoppa tidvattnet med lillfingret, jag vet, jag har försökt.
Det finns ingen bromsmedicin mot tiden."
Flyttförberedelser och husfixande
Åttio stycken. Så många kartonger levererade flyttfirman att packa ner bohaget i. Högen med tomma kartonger ser ansenlig ut, men nu när vi satt igång så märker vi att siffran inte är helt osannolik. Alla prylar, kläder och annat bös tar plats. Mycket plats. Och då har vi ändå redan packat trettio lådor, det gjorde vi när vi stajlade lägenheten.
"Ja, den här flytten ser man ju inte fram emot", sa killen som levererade lådorna. "Huset saknar hiss och rundningen på trappan gör det omöjligt att köra ner lådorna på vagnar. Helst ska trapporna vara raka". Ja, det finns ju en anledning till att vi anlitar flyttfirma, tänkte jag. Men sa inget.
I Änggården byggs det för fullt. Grundjobbet har varit omfattande. Putsen i innertaken på övervåningen är nedriven och ersatt med gipsplattor. Plastsäckarna med puts och vass fyller trädgården. Dessutom är väggarna på båda våningarna spacklade och klara för grundmålning. Det enda problem som vi stött på hittills är en rejäl fläck i ett av innertaken. Vid närmare kontroll visade sig fläcken bero på en läcka uppe på taket. Det hade vi misstänkt, men inte kunna bekräfta.
Själva kontrollen var inte särskild avancerad. När snickaren gick upp på taket trampade han rakt igenom helt enkelt. Så nu är den genomrostade plåten, den läckande takpappen och det ruttna träet utbytt och taket ser ut som nytt igen. Byggfirman fixade fram materialet och en byggställning med bara en dags varsel och sedan lagade de taket lika snabbt. Snajdigt!
Efter Way Out West
Åååh så trött jag var dagen efter Way Out West. MIn bedömning är att tjejerna var bäst: Robyn, Jenny Wilson och Lily Allen. Det rockade fett i alla tre fallen.
Generellt sett var nivån på festivalen fantastisk hög, men de enda som faktiskt knockade mig var just dessa tre artister. Robyn intog scenen med en självklar pondus och lekfullhet som inte gick att motstå. Hon gjorde tolkningar av sina egna hits och låtar av bland annat Neneh Cherry och Queen. Den magnifika och omtalade avslutningen när Doktor Alban och Robyn sjöng No Coke med Kleerup på trummor var en triumf i sig. Få artister kan återupprätta en föredettings skamfilade kredd på bara några få minuter på det sättet.
Jag gillade Jenny Wilsons bubblande rytmiska låtar som funkade oväntat bra live. Hon utnyttjade dynamiken på scenen med ständiga infall som höll åtminstone mig på alerten med ett fånigt leende på läpparna, trots regnet som föll.
Lily Allen demonstrerade fantastiska röstresurser i kombination med en nonchalant charm och utstrålning. Plötsligt fattade jag grejen med den här tjejen. Hon handlar definitivt inte bara om skandaler i skvallerpressen. Låtarna funkade riktigt bra och publiken var med på noterna.
Olle Ljungström bjöd på en halsbrytande och ojämn spelning. De konstiga utfallen och mellansnacken var underhållande - falsksången och snubblandet på orden var plågsamma. Men låtarna genialiskt bra naturligtvis.
Band of Horses, Calexico, Wilco och Glasvegas var alla bra, men överraskade inte riktigt. De gick snarare på rutin och säkerhet. My Bloody Valentine fattade jag inte alls. Hur öronbedövande rundgång, megadist och obefintlig sång kan trollbinda så många i publiken är ett mysterium för mig. Visuellt var det vackert, men mina öron tröttnade ganska snabbt. Kanske är det bara jag som inte är tillräckligt inlyssnad på bandets musik. Eller?
Sveriges mest överskattade artister
Efter att ha just ha sett en urusel spelning på Kajskjul 8 med en känd svensk stjärna kände jag att det var dags att upprätta en lista över Sveriges mest överskattade artister. Det vill säga en lista över musiker som är uppskattade av en stor publik och många recensenter men inte lever upp till sitt rykte i mina öron. Märk väl, det betyder inte att det är en lista över de sämsta artisterna. Det skulle bli en helt annan lista...
Jag börjar nerifrån:
5) Eva Dahlgren
Pretentiös pseudopoesi med obefintliga melodier.
4) Moneybrother
Det är något gravt irriterande över de pompösa arrangemangen och hans spattiga scenmanér och märkliga diftonger.
3) Lars Winnerbäck
En gång i tiden gillade jag Winnerbäck. Nu tycker jag det är gubbigt, jämntjockt och enhanda.
2) Sofie Zelmani
Saknar all orginalitet, trista låtar som alltid låter likadant. Och så denna tunna röst med så taskigt engelskt uttal att man får rysningar.
1) Timo Räisinen
Konserten på Kajskjul 8 bekräftade det jag redan tyckte plus lite till. Herr Räisinen skriver platta dåliga låtar, har ett kasst band, ingen utstrålning, tråkig röst, taskig humor och noll självdistans.
Same same but not different
Den här veckan är det både Kulturkalas och Way Out West i Göteborg och musikutbudet i stan är helt enormt. Ibland undrar jag hur mycket musik kan det finnas egentligen? Alla låtar måste ju redan vara skrivna, liksom. Det är kanske därför det känns som man hört så många låtar förut.
Anklagelser om låtstölder blir allt vanligare. Nu senast blev Coldplay beskyllda för att sno från både Cat Stevens och Joe Satriani och den sistnämnde har till och med stämt bandet. Och det är klart, när man jämför så får man ju medge att melodislingorna är ganska lika...
Frågan är ju bara om det är medvetet gjort. Eller om bandet bara oavsiktligt rippat melodin. Någon i bandet kanske diggar Satriani och plockade fram slingan ur sitt undermedvetna när de skrev låten - i tron att han hittat på den själv. Eller så är det bara så att det helt kan slumpa sig så att två artister skriver samma melodi oberoende av varandra. Det borde ju kunna hända när det trots allt skrivs så många låtar världen över.
Sedan finns det ju en annan variant också. När kompositörer i t.ex. filmindustrin eller reklambranschen ska producera musik på löpande band och kallt beräknande "lånar" inspiration från andra. Eller rent av sig själva. Då är det svårare att skylla på slumpen...
Och så finns artisterna som bara skriver samma låt om och om igen. Det mest häpnadsväckande exemplet är den kraxande rapparen Tone Loc som för tjugo år sedan fick två megahitar med i princip exakt samma låt; "Wild Thing" och "Funky Cold Medina". Kolla in den här länken. Takten, kompet, rappen, refrängen, sticket, ja allt är synkat så till den milda grad att när man mixar ihop låtarna märker man knappt det att det från början varit två olika låtar.
Fast allra vanligast är förstås att låtskrivare har brist på idéer. De gräver fram något ur sin vanliga idébank och får ihop något som låter nästan likadant som förra hiten. Inte direkt en kopia utan snarare en tråkig och förutsägbar variation på artistens egen musikaliska standardformula. Som det här till exempel...
Eller varför inte sno ALLT rakt av? Melodier, texter, sound, ja till och med bandets image. Och när man redan håller på så kan man ju tävla med hela soppan i melodifestivalen, eller hur? Det känns konsekvent på något sätt. För hela schlagercirkusen är ju ändå en stor upprepning redan från början...
Det finns de som hävdar att det till och med finns recept för att skriva hits. Motown, The Brill Building och Stock Aitken and Waterman är klassiska hitfabriker ur musikhistorien. Idag finns det proffs i Nashville som hjälper andra artister att få countryhits i USA och i Stockholm levererar svenska låtskrivare hits på löpande band till storsäljande megastjärnor.
Förmodligen är det inte svårare än att låten i grunden måste vara idiotsäker d.v.s så enkel att snappa upp att vilket dagisbarn som helst kan sjunga med efter 10 sekunder. Sedan är det upp till förpackningen om man lyckas att slå – artisten, rösten, videon och en fet, het produktion.
Men som sagt, allt börjar med en catchy melodi. Och fyra ackord...
Till sist. Jag är böjd att hålla med Claes Eriksson, men kan ändå inte låta bli att älska musik...
Till sist. Jag är böjd att hålla med Claes Eriksson, men kan ändå inte låta bli att älska musik...
Kampen mot kalorierna
Sommarens fröjder har satt tydliga spår. Inte nog med att jag känner mig slö i hjärnan på jobbet. Jag har dessutom gått upp sju kilo under mina fem semesterveckor. Så nu är det avhållsamhet från fet mat, sötsaker och alkohol som gäller.
De kommande två helgerna blir varandras motsatser. Först fyra dagars musik när Way Out West drar igång. När jag lyssnar på livemusik så blir frestelsen att inta alkoholhaltiga drycker stor. Och när jag dricker alkohol blir också frestelsen att äta snabbmat stor. Resultatet är oftast att jag ger efter för båda frestelserna.
Veckan därefter går däremot i sundhetens tecken. Den helgen ska jag nämligen springa Midnattsloppet. Så då måste jag satsa på uppladdning med stärkande och näringsriktig kost. En mil genom centrala Göteborg ska jag klara på högst 55 minuter har jag tänkt mig.
Om jag klarar det så firar jag naturligtvis. Med en öl till exempel.
Ja, ni förstår. Det kommer att bli en tuff kamp mot kalorierna hela hösten.
Sista semesterrapporten
Nu är semestern över. Sista veckan har gått fort. Byggjobbet är igång och byggjobbarna har fått en flygande start i vårt nya hus. De har rivit puts som krackelerat, börjat spackla och lastat in massor av byggmaterial. Verkar lovande.
Dessutom har de trevliga grannarna redan välkomnat oss med en kaffe på sin veranda. De fick en rundtur i byggröran och vi fick en inspirerande visning i deras hus. Det känns verkligen kalas att grannarna är så gästvänliga...
Dessutom har de trevliga grannarna redan välkomnat oss med en kaffe på sin veranda. De fick en rundtur i byggröran och vi fick en inspirerande visning i deras hus. Det känns verkligen kalas att grannarna är så gästvänliga...
Vi har dessutom hunnit med ett besök på Liseberg. Det var veckans varmaste dag, så köerna var föredömligt korta. Ungarna åkte för fullt och lurade till och med sig Anna i Balder som blev alldeles darrig i knäna av åkturen...
Och så har vi badat och latat oss på stranden. Mest ute på Hisingen, i Lilleby och Tumlehed. Men nu är det slut på lättjan. Nu börjar allvaret. På måndag börjar jag jobba, Kajsa börjat på nytt dagis, Stella börjar i nollan och Moa börjar i trean. Puh!
Snart kommer fler rapporter, då från den gråa vardagen ;-)
Semesterrapport 13 - Änggården
Nu är vi officiellt husägare. I måndags fick vi nycklarna till huset i Änggården och snart börjar vi att renovera. I september ska flyttlasset gå från Andra Långgatan, så det är bråttom bråttom.
För mycket jobb är det. En elektriker ska loss på all el. Sedan ska vi låta några hantverkare fixa taken, väggarna och golven. De behövs lagas och målas nästan överallt. Och till sist behövs en fungerande tvättstuga för det finns inte ens en tvättmaskin idag. Hur de föregående ägarna klarat sig utan det är ett mysterium.
Men det kommer att bli fint till sist. För trots slitaget är förutsättningarna goda för att vi ska få ett trivsamt hem. Många detaljer i huset är härliga. Till exempel de handmålade änglarna i vardagsrumstaket, som den första ägaren målade 1920, han var präst sägs det. De spröjsade dörrarna ut till altanen i trädgården är vackra. Och toadörren som visar LEDIGT respektive UPPTAGET är kul.
Semesterrapport 12 - Nordostpassagen
Det är INTE en dansks buss. Det är INTE en tysks buss.
Det är en svensks buss. Inga konstigheter.
Semesterrapport 11 - U2
Jag ägnade söndagen åt att ha baksmälla efter lördagens konsert med U2 på Ullevi. Jag håller med tidningarna om att konserten var riktigt bra, men samtidigt har jag funderat över en grej...
Varför är det så att tidningarna alltid ger sommarens arenakonserter höga betyg? De strör rosor och lovord över alla band med en publik över 50.000 oavsett om det är U2, AC DC eller Springsteen. Jag kan inte minnas något band som blivit totalsågat. Jag tror förklaringen är enkel. Ingen vill läsa att bandet var kasst när man pröjsat åttahundra spänn för att se det. Bra recensioner säljer fler lösnummer helt enkelt.
Fast, som sagt. Den här gången håller jag med tidningarna. Trots att jag sitter längst bak på Ullevi 200 meter från scenen ser känner jag mig delaktig i allt som händer på scenen. Scenmonstret The Claw levererar ljud, ljus och effekter som bräcker vilken OS-invigning som helst. Det händer ständigt något och allt levereras med perfekt timing. Och samtidigt är just spektaklet min enda invändning. Det är så storslaget att man nästan glömmer bort att verkligen lyssna.
För låtarna, framförandet och Bonos röst och utstrålning är trots allt enastående. Helt på egen hand.
