Sånger från Andra Långgatan

Aj, aj. Nu är det måndag igen. Man skulle nästan vilja ha en sån här skylt, som en kille i Reykjavik hade vid en demonstration. Texten, fritt översatt ungefär "Helvetes fucking fuck!", sammanfattar ganska bra mina känslor när väckarklockan ringer klockan kvart i sju...

Jag har haft något slag motvilja att skriva här den senaste tiden. Vet inte riktigt varför. Har inte orkat liksom. Men just idag har ett stort glas Alvedon piggat upp mig och tillfälligt motat bort huvudvärken som jag vaknade med imorse, så jag gör ett försök.

Följande bokstavstangenter saknas på vår dator:

q e a h < -

Men det är fler tangenter än så som saknas. Totalt sett är 17 stycken är borta. De flesta är inte teckentangenter, utan sådana där funktionstangenter. Typ alt, ctrl och shift.

De lyser med sin frånvaro, rent fysiskt. På dess forna platser trycker jag med fingertopparna på runda metallplattor, som liksom har två små armar som pekar åt olika håll beroende på vilken tangent de representerar. Det funkar ändå. Och mitt minne är förvånansvärt gott. Rent instinktivt trycker jag alltid på a när det ska vara ett a. Till och med q brukar bli rätt. Fast hur ofta skriver jag q egentligen? Tre gånger, som i den här texten, är nog rekord.

Det är Kajsa, 2 år, som samlar på tangenter. Ibland är de bara spårlöst försvunna, var hon gör av dem vet jag inte. Ibland vickar de som lösa mjölktänder och ställer till bekymmer. Jag får då trycka hårt och bestämt flera gånger för att det ska ge önskad effekt. Just nu trilskas r, c och v. 

Oj, c lossnade faktiskt när jag tryckte den här gången. Man ser faktiskt på fotot som jag tog alldeles nyss, att den satt löst. Nu har den slitit sig loss, omöjlig att fästa på plats igen.

Undrar om det finns en tangentfe? Vad händer då om jag lägger c i ett glas över natten? 

Island fick ett lån från internationella valutafonden igår natt. Fem miljarder kronor. Eller var det kanske ännu mer? Jag vet inte riktigt. I vilket fall som helst så är Sverige är med och betalar. Lite motvilligt dock. Borg ville se en trovärdig plan och prognoser som sträckte sig längre än till 2010 innan han sa OK. Och det låter väl sunt? Efter den upptrissade finanskarusellen på Island är det sista Island behöver ännu ett dumdristigt och dåligt underbyggt lån. 

Men egentligen tycker jag att det hela osar katt. För inte skulle jag förvänta mig att grannen skulle låna mig pengar när jag hade spelat bort mina stålar på Casino Cosmopol...

Förr sa islänningarna alltid: "Det luktar pengar", när de närmade sig den lokala hamnen. Isländska hamnar stinker gammal fisk. Att den doften påminner islänningarna om pengar säger allt om fiskets betydelse på ön.

Men de senaste tio åren har pengar slutat att lukta på Island. Det har skett i samma takt som nyrikedomen i finansboomens kölvatten blivit allt mer markant. Möjligtvis har dyra viner, parfymer och läderklädseln i nya lyxbilar spridit en svag doft kring sig i Reykjaviks centrum. Men det är definitivt slut med det nu.

Min gissning att fiskarna kommer att göra stark comeback som landets hjältar. För männen som byggde landet fortsätter att dra upp fångsterna i samma takt som vanligt.

Business as usual. Och plötsligt luktar isländska pengar fisk - precis som vanligt...

En hektisk vecka på reklambyrån ligger framför mig. Lite ångestladdat, med deadlines och massor av möten. En pitch på en ny kund. Två helsidesannonser. Ett kampanjpresentation i Stockholm. En DM-kampanj och en mässmonter. Och imorgon ska jag ta min första sånglektion. We try harder.

Jag har aldrig varit i New York. Alla har varit i New York. Men inte jag. Ändå läser jag nätupplagan av New York Times nästan varje dag och längtar till New York. Om jag skulle flytta dit så skulle jag ha en takterass med utsikt. Jag skulle dricka min latte ur en pappersmugg som det står "We are happy to serve you" på. Och jag skulle gå på en basebollmatch. Äta varmkorv. Dricka öl på Brooklyn Brewery. Och i min iPod skulle jag lyssna på Harry Nilsson.

Nu har jag tittat på de isländska tv-nyheterna. Hujeda mig, vilken soppa.

Bara två av nyheterna handlade inte om bankkrisen som drabbat Island extra hårt. Det är helt klart inte kul att vara islänning för tillfället. Gordon Brown har förklarat krig mot de vidlyftiga vikingarna och till och med fryst isländska bankers tillgångar med hänvisning till terroristlagstiftningen. Under tiden har ryssarna räddat samma banker med gigantiska lån (det sägs att de vill få tillgång till öns strategiska läge mitt i Atlanten för att kunna göra extravaganta expeditioner till Nordpolen) och på E-bay har någon lustigkurre lagt ut hela nationen till försäljning. Utropspriset låg på 99 cent. 

Folket bunkrar mat och kontanter. En del matkedjor och klädbutiker hävdar att hyllorna kommer att gapa tomma om någon vecka eftersom de inte kan importera varor längre. Och det är huggsexa om de skuldtyngda isländska bolagen som äger företag över hela världen. En av de drabbade finansmännen, Björgolfur Gudmundsson, äger till och med ett engelskt fotbollslag. Sånt brukar vara ett tecken på ekonomisk hybris.

Min moster och hennes man jobbar på en av de tre bankerna som staten nu tagit över. Alla anställda fick sparken och blev samtidigt av med alla sina aktier i banken. Som tur var återanställdes mina släktingar igen - fast med sänkt lön. Totalt fick 300 personer sluta. Sådan ser verkligen ut just nu får många islänningar. Medan andra brottas med dyra lån, dyr bensin och annat jobbigt.

Som sagt. Hujeda mig, vilken soppa.

Det enda som är bra i hela den här historien är det verkar som det äntligen kan bli överkomligt att resa dit.  Priserna på resor och boende kommer med största säkerhet att falla rejält. Alltid något. Jag kanske ska ta en tur dit i sommar och dra mitt strå till stacken genom att stödja turistindustrin? Vi får se...

Från och med idag är jag anställd copywriter. Som motsats till att vara frilans alltså. Varje morgon kommer hästlampan i receptionen på reklambyrån att hälsa mig välkommen. Väldigt reklamigt. Jag känner mig inte så reklamig, men antagligen är jag helt miljöskadad. Det slog mig på Bar Centro idag. Väldigt reklamigt.

Idag har jag shoppat som crazy. Vi gjorde en familjeutflykt till en fin liten affär som heter Bagaren och Kocken, vid Härlanda Fängelse i Göteborg. Själva butiken ser ganska oansenligt utifrån men när du kliver in genom dörren möts du av en explosion av färger och former. Sällan har jag känt sån shoppingglädje. I hyllorna trängs massor av kvalitetsprodukter för den som gillar att fixa och dona i köket. Snygga och praktiska grejor i massor, som man bara vill ha.

Okej, jag får väl erkänna att jag kanske inte spenderar alltför mycket tid med att laga mat hemma, men jag har fått lite inspiration den senaste tiden. Jag har gjort två halvlyckade försök att baka surdegsbröd och tänker fortsätta experimentera med bakningen ikväll. Jag gillar självklart också att brygga espresso på min nyreparerade Giotto. Alltså var det i baktillbehörs- och kaffeavdelningen som jag spenderade min mesta tid.

Inköpen blev följande:
1 rund jäskorg för bröd
1 avlång jäskorg för bröd
1/2 kg espressobönor, Yellow Burbon från Brasilien
1 sumplåda med tampermatta till espressomaskinen (som man knackar ner kaffespill i)
1 lyxig hushållsvåg (som jag trodde kostade 249 kr, men i själva verket gick på 599 kr såg jag precis på kvittot!!)

Vad slutsumman hamnade på, förblir dock en väl förborgad hemlighet...

Yes, vilken skön överraskning! Idag kom min espressomaskin tillbaka efter att Anna lämnat in den på repararation. Verkstaden har bytt pump och packningar och sett över hela maskinen. Den funkar faktiskt bättre nu än när jag först fick den. Nu ska jag njuta av latte varje kväll. Tack Anna!