Varvet väntar
Nu är det femtio minuter till start i Göteborgsvarvet. Då slår en förkylning till. Snorigt och snörvligt. Det är alltid så här när jag ska springa och sjunga offentligt. Tror att det finns en liten djävul bakom örat som slår om en liten spak när han vet att jag ska prestera. Förmodligen ser han ut exakt som jag, om man skulle studera honom i ett mikroskop.
Men vad bryr jag mig. Min fullkomliga brist på självinsikt gör att jag ändå kommer att starta.
Varför? Ja, det kan man fråga sig. Antagligen för att var del av något större än mig själv. I riktigt go göteborgsanda, liksom. Det är ju skoj med folklivet. Och så känns det ju så skönt efteråt... Ja du vet alla de där sköna förklaringarna. För springa långt hade jag ju egentligen kunna göra vilken dag som helst.
Eller rättare sagt. Jag hoppas att jag kan springa långt. Och just idag ger vi det ett försök. Wish me luck!
Eller rättare sagt. Jag hoppas att jag kan springa långt. Och just idag ger vi det ett försök. Wish me luck!
Fredagsmusik
Min svaghet för göteborgsband fortsätter att ta ut sin rätt. Nu har jag varit tvungen att kapitulera för Johnossis nya album Mavericks.
"What's the point" heter låten. Och jag frågar mig just vad poängen är att springa 2,1 mil imorgon när jag inte har tränat tillräckligt och dessutom är 15 kilo tyngre än förra året.
Jag kanske ska skita i det och dricka en pava vin ikväll istället. Men nåt inom mig har fått för sig att jag ändå ska lunka i maklig takt genom stans gator för att när jag gått i mål, likt Rocky Balboa, ställa mig på Slottskogsvallen med uppåtsträckta armar och skrika "I made it!". Typ.
Vacker spya
Våra franska år – Le Pain Francais
"Jag lever med det här och tycker att det är roligt", säger Samuel Samuelsson, vars affärsidé är franskt bröd. Han tog över ett kafé i fransk stil efter två franska bagare, som gjort två konkurser och inte fick bukt med ekonomin. När Samuel Samuelsson tog över blev det andra bullar. Han drog till Paris, knöt kontakter och renodlade det franska konceptet".
Citatet här ovanför är från en artikel i Dagens Industri. Och det är helt korrekt i de flesta avseenden. Förutom ETT ganska viktigt avseende. Det var min fru Anna Schärlin och jag som gjorde allt det där som Samuel Samuelsson säger att han har gjort.
Samuel Samuelsson driver idag sex stycken cafér under namnet Le Pain Français. Men innan han tog över så ägnade Anna och jag sex år med att driva och utveckla Le Pain Français. Vi köpte det, som sagt, från två franska bagare som gått i konkurs.
Det var slitsamma men framgångsrika år. Vi gick från en liten omsättning i ett läge på Övre Husargatan som alla sa var dödsdömd att lyckas på. Vår idé var att just renodla den franska profilen. Inga semlor och kanelbullar som man tidigare sålt. Nej, vill ville att det skulle vara precis som ett äkta franskt kvartersbageri. Inga kompromisser. Recepten, råvarorna, tillverkningsmetoderna skulle vara precis som ursprunget. Plus fransk touch på inredningen.
Vi anställde bagare och konditorer som reste från Frankrike på ettårskontrakt. Vi importerade vetemjöl från Frankrike. Vi reste till Paris och tittade på bagerier, konditorier och gick på mässor. Vi var med i tidningsreportage, blev nominerade till årets café av Nöjesguiden och var med SVT-programmet Mat med Tomas Tengby och Tina Nordström – då ringde till och med damerna från Östermalm och ville att vi skulle skicka bröd med posten.
Dessutom levererade vi bröd till stans bästa restauranger. Varje dag åkte ett bud fullastad med frasiga baguetter och gigantiska Pain de Campagne till bl.a. Fond, Sjömagasinet och Basement.
Min jobb var att se till att kommunicera vad vi stod för. Jag gjorde den röd-blåa logotypen i Word efter att ha snott lite idéer från tidningen Le Monde. Jag propsade på alla skyltar skulle stå på franska, vilket tydligjorde hur autentiskt konceptet var. Vi införde frukost på menyn, innan det det fanns på alla cafémenyer. Och vi sålde franska produkter som inte fanns någon annanstans, t.ex. Orangina och St Dalfour, som nu finns i alla livsmedelsbutiker.
Men en dag så insåg vi att det var dags att gå vidare. Att driva ett ställe som hade verksamhet gång dygnet runt, sju dagar i veckan tog alldeles för mycket kraft från vår nystartade familj.
När vi till slut beslutade oss för att sälja caéet ringlade sig köeerna till caféet ut på gatan nästan varje morgon. Vi hade gått från noll till en omsättning på cirka nio miljoner på de där åren. Då köpte Samuel Samuelsson och hans affärspartner caféet av oss.
Samuel har idag utvecklat Le Pain Francais på ett imponerande sätt. Och det glädjer mig och Anna att se hur caféet växt och utvecklats till en stor kedja. Men samtidigt vill vi att rätt ska vara rätt. Le Pain Francais är fortfarande vårt första lilla företagarbarn, som vi nu ser växa upp.
Citatet här ovanför är från en artikel i Dagens Industri. Och det är helt korrekt i de flesta avseenden. Förutom ETT ganska viktigt avseende. Det var min fru Anna Schärlin och jag som gjorde allt det där som Samuel Samuelsson säger att han har gjort.
Samuel Samuelsson driver idag sex stycken cafér under namnet Le Pain Français. Men innan han tog över så ägnade Anna och jag sex år med att driva och utveckla Le Pain Français. Vi köpte det, som sagt, från två franska bagare som gått i konkurs.
Det var slitsamma men framgångsrika år. Vi gick från en liten omsättning i ett läge på Övre Husargatan som alla sa var dödsdömd att lyckas på. Vår idé var att just renodla den franska profilen. Inga semlor och kanelbullar som man tidigare sålt. Nej, vill ville att det skulle vara precis som ett äkta franskt kvartersbageri. Inga kompromisser. Recepten, råvarorna, tillverkningsmetoderna skulle vara precis som ursprunget. Plus fransk touch på inredningen.
Vi anställde bagare och konditorer som reste från Frankrike på ettårskontrakt. Vi importerade vetemjöl från Frankrike. Vi reste till Paris och tittade på bagerier, konditorier och gick på mässor. Vi var med i tidningsreportage, blev nominerade till årets café av Nöjesguiden och var med SVT-programmet Mat med Tomas Tengby och Tina Nordström – då ringde till och med damerna från Östermalm och ville att vi skulle skicka bröd med posten.
Dessutom levererade vi bröd till stans bästa restauranger. Varje dag åkte ett bud fullastad med frasiga baguetter och gigantiska Pain de Campagne till bl.a. Fond, Sjömagasinet och Basement.
Min jobb var att se till att kommunicera vad vi stod för. Jag gjorde den röd-blåa logotypen i Word efter att ha snott lite idéer från tidningen Le Monde. Jag propsade på alla skyltar skulle stå på franska, vilket tydligjorde hur autentiskt konceptet var. Vi införde frukost på menyn, innan det det fanns på alla cafémenyer. Och vi sålde franska produkter som inte fanns någon annanstans, t.ex. Orangina och St Dalfour, som nu finns i alla livsmedelsbutiker.
Men en dag så insåg vi att det var dags att gå vidare. Att driva ett ställe som hade verksamhet gång dygnet runt, sju dagar i veckan tog alldeles för mycket kraft från vår nystartade familj.
När vi till slut beslutade oss för att sälja caéet ringlade sig köeerna till caféet ut på gatan nästan varje morgon. Vi hade gått från noll till en omsättning på cirka nio miljoner på de där åren. Då köpte Samuel Samuelsson och hans affärspartner caféet av oss.
Samuel har idag utvecklat Le Pain Francais på ett imponerande sätt. Och det glädjer mig och Anna att se hur caféet växt och utvecklats till en stor kedja. Men samtidigt vill vi att rätt ska vara rätt. Le Pain Francais är fortfarande vårt första lilla företagarbarn, som vi nu ser växa upp.
Och ja. Vi höll på med surdegsbröd redan då, innan det bloggades och skrevs spaltmetrar om det...
Fredagsmusik
The Muppet Show
Jag har gjort en spaning. Har ni lagt märke till hur Timo Räisänen blir mer och mer lik grodan Kermit?
Rösten, längden och kroppsspråket har alltid varit förvillande lika. Men nu börjar herr Räisinen även att sno sina låtidéer från Mupparna.Kermit sjöng om sitt utanförskap i "It isn't easy being green".
Nu sjunger Timo om sitt utanförskap på nya singeln "Outcast".
För att inte tala om melodin.
Lyssna på Spotify och jämför "Outcast" med "A Smile Connects Us".
Fredagsmusik, ljuv musik
Fredagsmusik på en lördag som är första maj. När jag bodde på Andra Långgatan hörde jag alltid demonstrationståget passera förbi utanför, men i Änggården är det tyst. Bara det vanliga suset av bilar från Dag Hammarsköldsleden och fågelkvittret från trädgården. Vi har ätit frukost i Botaniska Paviljongen och gått hem genom Vitsippsdalen som står i full blom. Det var vackert, men kallt.
Jag håller inte med Bodil Malmsten, jag brukar nästan alltid göra det, men inte idag:
"Valborg har alltid varit en hemsk helg.
Det regnar alltid, himlen är låg och grå, alla fryser, det är ett enormt tvång att gå ut fast alla vet att det är mycket bättre inne.
Det bästa med Valborg är att det bara är en dag per år."
Nä, Bodil. I år har den här helgen givit mig hopp om en ljusare tillvaro. Nu vänder det.
Och då talar jag inte om årstider, väder eller antalet ljusa timmar. Nä, nu är det slut med strul och svårigheter i tillvaron. Jag känner det på mig...
